Vårt framtida hemvärn

överste ANDERS GRAFSTRöM:
Vårt framtida hemvärn
Överste Anders Grafström står sedan
något år till rikshemvärnschefens
förfogande, sysselsatt med en utredning
som i huvudsak rör hemvärnets rekryteringsproblem. Särskilt inflyttningen till
storstäderna har gjort dessa aktuella.
Förf. pekar på dessa problem men visar
också olika vägar mot deras lösning.
Hemvärnets rekrytering går bra. Dess
sammanlagda styrka har ökat år från år
sedan 1954. Men samtidigt vet man, att
rekryteringssvårigheter kommer att uppstå inom de nya storstadsområdena.
Denna fråga är inte ny för dagen. Problemet har varit aktuellt sedan flera år.
I stort kan man säga, att prognoser
rörande befolknings- och sysselsättningsförändringarna fram till 1975 visar, att
underlaget för ungdomsrekryteringen,
för »47-års»-rekryteringen och för rekryteringen ur yrkesgruppen jordbruk
m. m. minskar, men att underlaget för
rekrytering av äldre hemvärnsmän samt
ur yrkesgrupper inom industri och hantverk ökar.
Vilka åtgärder hör man vidta för att
på sikt öka rekryteringen inom storstadsregionerna? Det är det största problemet
just nu. Vi vet alla, hur inflyttningen
till städerna förändrar bilden av det
svenska samhället. Och för hemvärnets
del finner man snart, att själva storstadsmiljön utgör ett försvårande element för rekryteringen.
För de hemvärnsmän, som flyttar till
städer och tätorter, kommer den nya
miljön att skapa andra fritidsintressen
än tidigare. Den f. d. landsortsbons hemvärnsintresse påverkas också negativt.
Känslan av samhörighet och kollektivt
intresse för hembygdens försvar försvinner märkbart vid en inflyttning till stä-
derna. De inflyttade blir anonyma. Särskilt de första åren har de i regel föga
gemensamhet med grannarna. Storstads- 448
samhällets centraldirigerade förMilanden förtar den ännu så länge på landsbygden inte helt utplånade »byalagsandan», där alla känner varandra och
där hemvärnschefen är en auktoritet.
I storstaden erbjuder det stora svårigheter att träffa den enskilde på arbetsplatsen eller t. o. m. i hemmet. På landsbygden kan en hemvärnschef eller hemvärnsofficer nästan när som helst träffa
den person man vill rekrytera eller hålla
kvar i hemvärnet. Men i storstaden är
det svårt att hålla personlig kontakt
utanför hemvärnsgård eller övningsplats.
Innerstadsförhållandena i en storstad
utgör ett problem för sig. De där boende utgör ett ringa fåtal. Huvuddelen
av fastigheterna utgörs av bank- och
affärspalats, av kontorslokaler och motsvarande. Här saknas helt det levande
underlaget för rekrytering.
Och slutligen: dagens arbetsmiljö inom
den moderna, hårt rationaliserade industrin gör det omöjligt att under arbetstid friställa ett större eller ens ett mindre
antal arbetare och arbetsledare för att
delta i övningar. Den hårda takten stimulerar inte heller det stora flertalet
att på fritid delta i frivilligt »arbete».
För att komma till rätta med dessa
problem måste man gå fram på tre linjer. Upplysningsverksamheten om hemvärnet måste ökas. Organisationen måste
förstärkas. Och slutligen måste utbildningen effektiviseras och tillföras nya
stimulerande moment.
Upplysningsverksamheten
Både krigsmaktens personal och den stora allmänheten måste få bättre upplys~
ning om vad hemvärnet vill och om dess
villkor. Givetvis skall alla teknikens medel och metoder användas för att sprida
den upplysningen. Det säger sig självt.
Upplysningskonferenser tillhör den me~
todik, som accepteras av alla. Press,
film, radio och TV måste intresseras för
en aktiv medverkan. En sådan upplysningsverksamhet måste pågå fortlöpan~
de. En tillfällig drive är bra, men en regelbunden information är bättre.
Inom krigsmakten är kunskapen om
hemvärnet alltjämt inte tillfredsställande. Detta gäller både den fast anställda
personalen och de värnpliktiga. De aktiva befälskårerna behöver få veta mera
om hemvärnets organisation, uppgifter
och betydelse ur beredskapssynpunkt
och för mobiliseringens genomförande
och för skydd av civila funktioner.
Orienteringarna skall också syfta till att
intressera det aktiva befälet att i ökad
omfattning engagera sig som instruktö-
rer.
Vad krigsmakten behöver veta, det
behöver också allmänheten veta. Hemvärnet har en betydande good-will, men
upplysningsverksamheten skall tjäna till
att befästa denna. Inte minst behöver de
statliga och kommunala myndigheterna
påminnelser om hemvärnets existens och
om dess behov.
Det sägs ju, att den bästa upplysningen sker genom personlig påverkan.
För hemvärnets del gäller emellertid, att
den enskilde hemvärnsmannen behöver
lära sig att argumentera, att »sälja» hemvärnet. På arbetsplatserna är hemvärnsmännen sällan i majoritet. Så mycket
mera behöver de lära sig att argumentera, att lägga fram de motiv som gör att
en man söker sig till hemvärnet. För att
framträda i t. ex. fackföreningar eller
företagsnämnder och för att göra sig
gällande där, behöver den som argumenterar först ha fått en kvalificerad skolmng.
Organisationen
Det framgår med all önskvärd tydlighet,
att den omfattande upplysningsverksamhet som här redogjorts för inte direkt
kan ledas av det ordinarie hemvärnsbefälet eller av befattningshavare i olika
staber vid sidan av annan tjänst. I Danmark stod redan vid hemvärnets tillkomst 1948 klart att det behövdes en
riksomfattande verksamhet som grund
för hemvärnets rekrytering. Där skapade man alltså från början en organisatorisk möjlighet att bedriva detta arbete på bredast möjliga bas. Det blev den
danska konsulentorganisationen.
En liknande organisation här hos oss
skulle utan tvivel vara till stor hjälp för
att bemästra våra nya problem. Det bör
finnas heltidsanställda »konsulenter» i
hemvärnsstahen och i fo-staberna i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Deras uppgift skulle vara att leda upplysnings- och rekryteringsverksamheten.
För det ändamålet måste de verka inom
staberna men också utåt i samverkan
449
med myndigheter, fackliga organisationer, företagsledningar o. s. v. Det skulle
ankomma på dem att skapa de arbetsgrupper med personal ur hemvärnet och
de fackliga organisationerna, som man
talat om på konferenser med Folk och
Försvar men som ännu inte kommit till
stånd. Det direkta rekryteringsarbetet
– alltså att utvälja och tillfråga de enskilda – skulle liksom nu åligga det ordinarie hemvärnshefälet.
Men åtgärder på det centrala och regionala planet är inte tillräckliga. Från
många håll har det sagts, att den skickliga och energiska krets- eller hemvärnschefen inte alltid är lika duktig som
»försäljare» av hemvärnet. Han kan behöva en man vid sin sida för att någon
odelat skall kunna ägna sig åt rekryteringen. Den mannen behöver inte nödvändigtvis ha militära kvalifikationer,
fast han ju behöver veta vad han talar
om. Men framför allt måste han från
hörjan ha förmåga att ta folk. I hemvärnsområden med speciella svårigheter
på rekryteringsområdet hör därför en
särskild person, ett rekryteringsombud,
ingå i hemvärnsområdesstaben. Kurser
för denna personal bör kunna läggas in
på programmet vid hemvärnets stridsskola.
Hemvärnets uppgifter i storstäderna
är av delvis annan karaktär än ute på
landsbygden. Övervakningen av ytan
och skyddet av mobiliseringsplatserna
ersätts av t. ex. skydd av hamnar eller
av viktiga administrativa funktioner.
Men om uppgifterna i städerna i mångt
– – – – – – – – – – – – —–~-~-
450
och mycket skiljer sig från dem på
landsbygden, är det kanske inte heller
nödvändigt med samma organisation
över hela landet. Kr det, för att ta ett
exempel, fortfarande lämpligt att indelningen i hemvärnsområden sker i stort
i anslutning till församlingsgränserna?
hr människorna medvetna om sin församlingstillhörighet på samma sätt i
storstäderna – och i sovstäderna – som
de har varit sedan gammal tid på landet? Och är denna indelning lämplig
med hänsyn till utbildningen, eller viktigare, med hänsyn till uppställda krigsuppgifter?
Borde man inte i stället organisera ett
ökat antal företagshemvärn och driftvärn, vilka skulle vara lättare att rekrytera och leda än de nuvarande hemvärnsförbanden. Man skulle här kunna
spela på något som vi kan kalla för fö-
retagspatriotismen.
U tbildningen
Hemvärnets utbildning är helt inriktad
på att enheter och enskilda skall kunna
lösa sina uppgifter vid kupp och under
krig. Den årliga omsättningen inom
hemvärnet är på många håll stor, vilket
innebär att övningarna där måste tas
om år från år. Detta medför risker för
upprepning och för att gamla och nytillträdda hemvärnsmän får samma utbildning. En effektiv och meningsfylld utbildning är av största betydelse för hemvärnets anseende och därmed för rekryteringen. Man måste pröva nya vägar
på detta område. Utbildningen måste ges
ett sådant innehåll att uppgiften ter sig
lockande som fritidssysselsättning också
för en stadsbo.
Hemvärnets krigsuppgifter är många
gånger stationära. Den enskilda utbildningen kan därför löpa risk att bli enformig. Det finns ingen anledning varför man inte skulle lägga in mera krä-
vande, mera kvalificerade övningar i utbildningen. Risken att någon lär sig för
mycket för att han i krig skall kunna
fylla sin uppgift som hemvärnsman, den
risken är obetydlig!
En fråga som närmare måste utredas
är den om det finns resurser tillräckligt
för att klara alla goda önskemål. Här
räcker att peka på, att de dagar, då
hemvärnsövningarna oftast kan genomföras, nämligen lördagar och söndagar,
finns möjligheterna vid krigsmaktens
förband och utbildningsanstalter i regel
tillgängliga. Förläggning, förplägnad,
tillgång till skjutbanor och till andra utbildningsanordningar kan då ställas till
förfogande. Problemen förefaller åtminstone på många håll inte vara olösliga.
Hemvärnets framtid
Rekryteringen, d. v. s. säkerställandet
av de personella resurserna, kommer alltid att stå i förgrunden för en organisation, vilken i likhet med hemvärnet
bygger på frivilligt deltagande.
Men även de materiella resurserna
måste ständigt följas upp och anpassas
allt eftersom krigsuppgifterna ändras.
Armechefen har angett att för närvarande är ca 50 procent av det allmänna
hemvärnet avdelat för försvar av krigsförråd och liknande. Med hänsyn till
kuppförsvaret svarar ungefär 20 procent för försvar av hamnar och flygbaser samt vissa befästningar. I framtiden
kommer en ännu större del att få sådana direkta kuppförsvarsuppgifter.
Ett kuppanfall utförs av kvalificerade förband, vare sig de lufttransporteras eller sätts in över kuster eller landgränser. De hemvärnsförband, som skall
möta dem, måste vara utrustade så att
de kan bekämpa pansrade fordon och
luftfarkoster.
Mycket i hemvärnets beväpning är
bra och lämpat för den strid, som förPLIKTER OCH RATTIGHETER
451
banden är avsedda för. I hemvärnets
utrustning ingår gevär, kulsprutegevär,
kulsprutepistoler, kulsprutor, raketgevär, pansarskott och minor av olika
slag. Hemvärnet kan bemanna kanonvärn av skilda typer. Men det som är
bra, kan bli bättre.
Den entusiasm och det allvar, som
präglar arbetet inom hemvärnet landet
runt, gör ett utomordentligt starkt intryck på en utomstående. De krav på
förbättringar i olika hänseenden, som
framförs av hemvärnets representanter
på olika nivåer, bottnar i ett levande
intresse och djupt ansvar inför de stora
uppgifter, som de frivilligt åtagit sig.
N utida borgerlig och konservativ livssyn kan naturligtvis icke blott ha människors fri- och rättigheter för ögonen. I lika hög grad måste den vara genomträngd av pliktbud. Människornas skyldigheter att tjäna samhället, att underordna sig gemensamma intressen och fylla solidariska förpliktelser äro icke
mindre bjudande nu än tillförene.
Svensk Tidskrift 1938