Print Friendly

Vart är Amerika på väg?

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THOMAS GOR:
Vart är Amerika på väg?
edborgarrättsrörelsens seger 1964 innebar att all
diskriminering på basen av rastillhörighet blev
förbjuden i USA. Men sedan 1980-
talets böljan är den tillåten igen. Den
rasdiskriminering som medborgarrättsrörelsen avskaffade handlade om
legal diskriminering av svarta. Den
legala rasdiskriminering som kommit
att återinföras riktar sig mot vita, och
i första hand vita män.
Ett antal beslut från USA:s högsta
domstol har slagit fast att rasdiskriminering som riktar sig mot vita är
tillåten så länge som diskrimineringen innebär att icke-vita
erhåller en fördel; en fördel som de
anses vara berättigade till som en
kompensation för tidigare historiska
orättvisor.
– 1978 slog högsta domstolen fast
att förbudet mot rasdiskriminering
för institutioner vilka finansieras med
federala medel inte gäller om
diskrimineringen riktar sig mot vita
(Regents of the University of
California versus Bakke, 438 US 265
[1978]).
– 1979 slog domstolen fast att
förbudet mot diskriminering ”mot
vilken individ det må gälla” i Civil
Rights Act kapitel VII inte kunde
tillämpas beträffande diskriminering
mot vita (United Steelworkers versus
Weber, 446 US 193 [1979]).
– 1987 fastställde domstolen att
statliga institutioner som diskriminerade i samband med anställningar
inte handlade mot författningen om
de diskriminerade vita medborgare
(United States versus Paradise, 480
us 149 [1987]).
Bakgrunden till dessa beslut är det
alltmer framträdande grupprättighetstänkandet i allmänhet och rasThe Next American Nation. The New Nationalism and the Jourth American
Revolution. Av Michael Lind .
44 SV EN SK TID SKRIFT
tänkandet vad gäller indelningen av
medborgarna i olika kategorier i synnerhet. Sedan 1977 är USA:s befolkning uppdelad i fem från varandra
åtskilda raser. Ett dokument som för
det amerikanska samhällets uppbyggnad är kanske minst lika betydelsefullt som självständighetsdeklarationen eller författningen, men
givetvis inte alls lika känt som dem,
är Statistical Directive 15 från Office
of Management and Budget. Genom
detta direktiv uppdelades USA:s
befolkning i fem från varandra avskilda raser: Amerikanska indianer
och Alaskaeskimåer, Asiater och
Stillahavsbor, Svarta eller Afroamerikaner, Vita eller Kaukasier,
samt Hispanics (eller !beroamerikaner).
Kategoriseringen är
ständigt godtycklig.
sprungsförslaget från
givetvis fullEnligt ur- 1973 skulle
indier ha inräknats bland kategorin
vita, men flyttades över till Asiater,
vilket innebär att ättlingarna till
högkastindier som brahminer i USA
har rätt till positiv särbehandling.
När sakernas tillstånd beskrivs med
dessa exempel har det rådande systemet ra forsvarare. Samtidigt utgör
den positiva särbehandlingen, affirmative action, ett grundelement i det
amerikanska samhällets funktionssätt
inom många olika områden. Och
själva systemets grundide, multikulturalismen och med den tillhörande metoden att särbehandla
människor på basen av grupptillhörighet som baseras på ras, kön eller
handikapp, forsvaras av många.
Liberal läppbekännelse
Den väsentligaste kritiken mot
affirmative action har hittills mestadels
kommit från enskilda intellektuella,
akademiker eller samhällsdebattörer,
samt från enskilda republikanska
politiker. Om de varit vita män har
de avfardats som etablissemangets
röster, om de varit svarta eller kvinnor har de avfardats som köpta
forrädare.
De forre konservative och nu till
den amerikanska varianten av liberalismen avfallne redaktören Michael
Lind (tidigare senior editor på
Harper’s, numera senior editor på
The New Republic) kan säkerligen
också avfardas på sarruna sätt: vit
överklass som behållit sina reaktionära uppfattningar trots den liberala
läppbekännelsen. Men hans bok, The
Next American Nation. The New
Nationalism and the fourth American
Revolution, är ett alldeles for genomarbetat, gediget och skickligt skrivet
arbete for att blott avvisas med de
gängse forolämpningarna. Dessutom
är den mycket mer än en kritik av
systemet med positiv särbehandling.
Det Lind gett sig i kast med är den
kritiska frågan om vart det amerikanska samhället är på väg med beaktande av dess etniska och rasmässiga
sammansättning; en fråga som aldrig
saknat aktualitet i den amerikanska
nationens historia. Långt fore
bildandet av staten USA diskuterade
kolonialisterna det framtida amerikanska samhällets sammansättning
och relationerna mellan raserna på
den amerikanska kontinenten. En
dimension i denna diskussion handlade om relationen mellan kolonialisterna å ena sidan och de svarta slavarna samt kontinentens urinvånare,
indianerna, å den andra. En annan
dimension berörde kolonialisternas
egen identitet och sammansättning.
Konfontationsaxeln indianer/vita var
tämligen snabbt avklarad, i huvudsak
genom ursprungsbefolkningens fordrivande och marginalisering. Konfrontationsaxeln svarta/vita har
fortsatt att prägla det amerikanska
samhällets och den Nordamerikanska
statsbildningens hela historia.
Men när Lind kritiserar multikulturalismen och positiv särbehandling gör han detta med utgångspunkten i att dessa ansatser strider så
kraftigt mot den amerikanska nationalismens grundläggande ideer.
För Lind är den amerikanska
nationalismen en liberal nationalism
som inte bygger på ras eller religion
utan på kultur och språk. Genom
denna avgränsning har Lind också
SVENSK TIDSKRIFT
avlägsnat sig från de mer snävare
definitionerna av nationalismens
ideologi, där såväl religiös som
rasmässig enighet brukar ingå som
nödvändiga rekvisit for en nation.
Men for Lind är USA en mångrasig, mångreligiös, men absolut inte
en mångkulturell och mångspråkig
nation. Även om Lind inte fornekar
att migrantkulturerna haft ett avgörande inflytande över den amerikanska kulturen, och att det funnits
och finns fortfarande personer som
kan anses vara tysk-amerikaner eller
irländsk-amerikaner eller svenskamerikaner, är det viktiga for honom
den kulturella syntes som lett till
etablerandet av en genuin amerikansk kultur.
Ursprungliga amerikaner
Följdriktigt finns inte, enligt Lind,
USA några afro-amerikaner, eftersom det inte finns en enhetlig
afrikansk kultur att ha något bindestreck till, och det dessutom inte
heller var möjligt for de svarta slavarna i USA att behålla sina ursprungliga kulturer i någon omfattning. Tvärtom tvingades de att
överge sina olika stamkulturer och
ackulturiseras i den amerikanska kulturen redan i den andra generationen. Därfor kan de svarta i USA
sägas vara de forsta riktiga och
ursprungliga amerikanerna; de som,
visserligen av tvång men ändå,
snabbast övergav sina hemländers
kulturer till formån for den amerikanska, och därmed också bidrog till
att fornn denna nya kultur. För
45
Michael Lind blir därmed den
amerikanska historien en vandring i
riktning mot att ra den amerikanska
statens karaktär och institutioner att
stämma överens med den amerikanska nationens natur av ett mångrasigt och mångreligiöst men inte
mångkulturellt samhälle. I Linds
historiska skiss över den amerikanska
historien har det funnits tre distinkta
amerikanska republiker sedan 1776
eller snarare sedan fårfattningens
tillkomst sedan 1789. Det är ”AnglaAmerica” (1789-1861), ”Euro-Amenca” (1875-1957) och ”Multicultural-America” (1972-nutid). Att
årtalen får respektive republik inte är
varandra direkt följande beror på att
de olika republikerna avlöst varandra
46
på våldsamt vis, medels revolutioner.
Det finns enligt Lind tre amerikanska revolutioner: befrielsen från
engelsmännen, inbördeskriget samt
medborgarrättsrörelsen. Och efter
varje revolution har de grundläggande elementen i den amenkanska nationalstaten – ras, kultur
och medborgarskap – hopfogats på
ett annorlunda sätt, och fatt en egen
nationell formel som beskrivit den
nationella gemenskapen, dess religion och dess politiska tro på sitt eget
VlS.
Under den fårsta republiken
definierades den nationella gemenskapen enligt det anglosaxiska eller
anglogern1anska elementet i befolkningen. Den sammanfogande reliSV E N SK TID SKRIFT
gionen var protestantisk kristendom
och den politiska tron den federala
republikanismen. Det var under
denna epok som man på allvar ifrågasatte om judar eller svarta kunde bli
amerikaner och en hel del tvivel
luftades också om de katolska irländarnas assimilationsfårn1åga.
Med den andra republiken efter
inbördeskriget skapades den euroamerikanska ansatsen med vilken
man fårsökte omsluta befolkningselementen i den europeiska migrationen till USA. Religionen
utsträcktes till kristendomen och så
småningom under Eisenhower till
judeo-kristendomen (eller något slags
pan-kristendom). Med den allmänna
(manliga vita) rösträttens införande
övergick den politiska tron från
federal republikanism till federal
demokrati.
Den tredje republiken uppstod
efter civilrättsrörelsens seger. Men, i
likhet med de två tidigare revolutionerna, svek den också sina ideal.
Den tredje amerikanska republiken
är inte alls det rasblinda samhälle med
lika rättigheter for alla och ökad
jämlikhet som dess härolder som
Martin Luther King och (enligt Lind)
Lyndon B Johnson utlovade.
Tvärtom har den tredje republiken
präglats av ett återvändande till rasåtskillnadspolitiken, fast denna gång
under namnet qffirmative action, och
till ekonomisk neo-konservatism,
menar Lind. De politiker som satt sin
prägel på den tredje republiken är
Stokley Carmihael och Richard
Nixon. I den tredje republiken finns
ingen nationell gemenskap utan fem
officiella raser och en mångfald
kulturer. Dess gemensanm1a religiösa
grund är den sekulära filosofin som
forespråkar autenticitet och vikten att
vara sig själv och som betonar
tillhörigheten i olika subkulturer av
etniskt, rasmässigt, religiöst eller
sexuellt slag. Dess politiska tro är den
centraliserade multikulturella demokratin med sina raskvoter och sma
rasmässigt indelade valkretsar.
Symboliska eftergifter
Sin kritik av det nya rasåtskillnadssystemet under den positiva
särbehandlingen kombinerar Lind
med en mycket amerikansk, populistisk, och icke-marxistisk, kritik
från vänster av det amerikanska
etablissemanget och den amerikanska
överklassen. För honom framstår
affirmative action med symboliska
eftergifter åt den svarta medel- och
överklassen som ett utmärkt sätt for
den vita överklassen från den andra
republikens tid att köpa sig husfrid.
Den nya symboliska överklassen från
forn1ent missgynnade minoriteter å
sin sida far ett fortsatt intresse i att
behålla såväl ghetton som sina
privilegier som rasmässiga representanter for dessa ghettons invånare.
Detta samtidigt som den neo-konservativa (eller med svenskt ordval
nyliberala) ekonomiska politiken
fortsatt att vidga klyftorna mellan
samhällsklasserna.
Ihåligt om frihandel
Som svagast är Lind enligt mm
uppfattning i sin samhällspolitiska
och ekonomiska kritik av den tredje
republiken. Han argumenterar tämligen ihåligt mot frihandel. (”Som
allmän regel bör frihandel mellan
höglöneländer uppmuntras men
handel mellan höglöne- och
låglöndänder regleras for att hindra
rörliga transnationella foretag att
använda de tillgängliga arbetarnas
fattigdom, de senare i syfte att
nedbringa löner och andra villkor i
de tidigare.”) Liknande synpunkter
framfor han på frågan om invandring.
De vita arbetare som forfoljde och
fordrev kinesiska och japanska
migranter i böljan av seklet blir i
hans skrivning fackforeningskämpar
som slogs mot låglönekonkurrens.
SVENSK TIDSKRIFT
Och han talar sig varn1 for social
ingenjörskonst så länge den sker på
”liberal nationalistisk” grund och
inte på ”multikulturell liberal”
grund.
Mot den tredje republiken ställer
Lind visionen om en fjärde amerikansk republik, ”Trans-America”,
som står for en färgblind och
könsneutral regim med individuella
rättigheter som kombineras med
statliga ingripanden syfte att
åstadkomma social och ekonomisk
jämlikhet; en ny enhet som genom
kulturell och ekonomisk nationalism
bevakar den nya mångrasiga amerikanska medelklassens intressen. Linds
vision om den nya republiken är väl
så amerikansk och präglas av det som
i näringslivet (med en amerikansk
tern1) går under namnet ”corporate
bullshit”.
Avskaffa kvotsystemet
Visserligen är jag inte amerikan och
kan knappast ha rätt att önska mig
något om USA, men skulle själv ändå
tycka att ett avskaffande av kvotsystemen och den rasmässiga kategoriseringen av invånarna kunde vara
en tillräcklig böljan. Att det i sig
skulle vara en revolution i USA av i
dag är uppenbart. Huruvida det leder
till Linds fjärde republik eller ej är
mindre intressant, ty sina tillkortakommanden till trots är The Next
American Nation en av de mest
spännande och intressanta böcker jag
läst i frågan om nationalismen i
allmänhet och i USA:s etniska
historia och framtid i synnerhet.
47

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner