Print Friendly

Värnplikt inte oförenligt med liberalism

Av Christoffer Hökmark | 12 december 2014

Även liberaler accepterar att staten utövar tvång mot individen. Om det görs i syfte att öka friheten. Därför kan man även som liberal mycket väl vara för allmän värnplikt, skriver Christoffer Hökmark.

Flera debattartiklar har under hösten tagit upp frågan om att återinföra allmän värnplikt. Några liberala debattörer har hävdat att tvånget är oacceptabelt eller oförenligt med liberala värderingar. Jag ser inte något stort problem med att vara liberal och samtidigt för allmän värnplikt. Det tvång staten utövar mot oss i form av skatteuttag menar jag går att utsträcka till att gälla även den allmänna värnplikten. Frågan som bör ställas är inte om tvånget som sådant är illegitimt utan vilken nivå av tvång vi kan acceptera innan det upphör att vara legitimt.

Försvarsdebatten tilltar i Sverige, vilket är mycket glädjande för en försvarsvän. Mindre glädjande är det naturligtvis när upprinnelsen är vår ringa försvarsförmåga och att hoten i vår omvärld ökar. Många förslag till åtgärder för att komma till rätta med vår låga kapacitet har förts fram. Ett antal röster har till exempel höjts för att i någon form väcka till liv den allmänna värnplikten som lades i träda 2010.

Personligen anser jag att värnplikten har tjänat oss väl genom åren och att det sammantaget var en bra institution – som likväl hade sina brister. När stora delar av befolkningen kom i kontakt med försvarsmakten skapades en grundläggande förståelse för hur vårt försvar fungerade. Värnpliktskullarna var också ett naturligt rekryteringsunderlag för såväl officersprogrammet som internationella insatser. Självklart skulle det inte heller vara möjligt att uppnå samma numerär med en yrkesarmé under de decennier den allmänna värnplikten nyttjades fullt ut.

Mattias Svensson skrev nyligen på SVT Debatt, Värnplikten dödar, om en rad problem han ser med värnplikten. Ett av problemen var att den försenade ungdomars intåg på arbetsmarknaden. I Sverige brukar man säga att etableringsåldern för närvarande är 29 år, en av de högsta i världen och ett reellt problem, både för den enskilde och för samhällsekonomin i stort. Men under de senaste två decennierna har etableringsåldern ökat trots att värnplikten under samma period monterats ned för att slutligen läggas i träda. Orsaken till den höga etableringsåldern måste sökas på annat håll.

Den liberala kritiken mot värnpliktssystemet fokuserar på tvånget. Det är huvudsakligen tvånget som är föremål för den kritik Mattias Svensson för fram, och det är också det Johan Norberg fokuserar på i artikeln Värnplikten var tvångsarbete i Metro tidigare i år. När MUF nyligen tog beslutet att verka för att värnplikten avskaffas helt i stället för att vara vilande är det min uppfattning att tvångsargumentet även då var centralt.

Jag håller självklart med om att all form av tvång ska begränsas. Det jag är tveksam till är den kategoriska hållningen gentemot just den här formen av tvång.

Även liberaler accepterar att staten utövar tvång gentemot individen. Men enbart om friheten därigenom blir större, eller om man då undviker ett annat, grövre, tvång. Vi accepterar att staten tvingar till sig skatter för att det finansierar ett antal gemensamma saker. Men det är ett tvång som accepteras bara under vissa premisser.

När vi ser att skatter inte går till det de är avsedda för eller att de slösas bort eroderas deras legitimitet. Bara för att vi har accepterat tvingande skatter vid en tidpunkt innebär detta inte att staten har ett carte blanche för all framtid. Den tolerans vi känner inför skattenivåerna varierar. Säkert är dock att alla har en gräns för när skatten övergår i konfiskation eller stöld.

Vid en jämförelse mellan det tvång som allmänt anses nödvändigt och legitimt, nämligen skatter, och den form av tvång som ifrågasätts som illegitimt, allmän värnplikt, så är skillnaderna kanske inte så stora trots allt. I det ena fallet gör vi avkall på våra finansiella resurser och i det andra är det vår tid som tas i anspråk.

Accepterar man att det finns likheter mellan tvångsformerna så kan man ifrågasätta att det skulle vara mer rätt att staten tvingar till sig av våra pengar än av vår tid. Värdesätter man sina pengar högre än den egna tiden, kan skatten upplevas som ett värre tvång än att staten tvingar till sig tid. Legitimiteten i tvånget borde inte bero på vilken form av resurs staten tvingar till sig utan hur den används. Snarare än formen är det slöseriet som gör att tvånget blir illegitimt.

Slösar staten med resurser som avtvingats individen, spelar det ingen roll om det rör sig om tid eller skattemedel. Om det är så att staten har tvingat till sig värnpliktiga trots att den väpnade försvarsförmågan under den perioden lika väl hade kunnat upprätthållas med frivilliga insatser så är även det att betrakta som slöseri och stöld.

För att staten ska kunna utföra sitt kärnuppdrag att skydda nationens gränser och medborgare mot yttre och inre hot krävs resurser. Kanske räcker skattemedel och frivilliga, anställda, soldater i de flesta situationer för att uppnå en godtagbar skyddsnivå. Men under kortare eller längre perioder när ett ökat hot riktas mot staten kan det vara nödvändigt att med tvingande medel se till att tillräckliga personella resurser finns att tillgå. Det tycker jag att man även som liberal kan acceptera.

Christoffer Hökmark var ordförande i Lunds Akademiska Officerssällskap 2012 och arbetar för närvarande som konsult på Svenskt Näringsliv.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner