Print Friendly

Värnplikt – fredstjänst i hemlandet

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PER-ARNE RINGH:
Värnplikt- fredstjänst
i hemlandet
Kapten Per-Arne Ringh tillhör
generalstabskåren och tjänstgör vid
försvarsstabens planeringsavdelning.
Han hävdar i vidstående artikel,
att det är principiellt orimligt att
ersätta värnpliktstjänstgöring
i vårt land med arbetstjänst i
utvecklingsländer. I stället bör vårt
land ha råd med både ett hyggligt
försvar, byggt på allmän värnplikt
med militär utbildning, och en ökande
personell insats för utvecklingsländerna.
Det senaste årets försvarsdebatt har ofta kommit att röra sig kring temat ”alternativ till värnpliktstjänstgöring”.
Denna frågeställning har inte varit av
politiskt partiskiljande utan snarare av
generationsskiljande natur. Medan de
politiska partierna synes vara eniga om
att bibehålla allmän värnplikt, det vill
säga att alla vapenföra svenska män
skall ges militär utbildning, diskuteras
bland ungdom från vänster till höger
huruvida så kallad fredstjänst i utvecklingsländer skulle kunna betraktas som
ett lämpligt alternativ till värnpliktstjänstgöringen.
Det finns anledning att granska, hur
den allmänna värnplikten fungerar i
vårt land och vilket samband som finns
mellan värnplikt i Sverige och fredstjänst i utvecklingsländer.
Sveriges säkerhet är beroende av det
internationella läget. Detta har sedan
lång tid präglats av misstro, motsättningar, begränsade krig och andra konflikter. Den internationella miljön domineras för närvarande av motsättningarna mellan stormakterna och den ökade klyftan mellan rika och fattiga länder. Det hävdas – sannolikt med rätta
– att motsättningarna mellan rika och
fattiga länder på lång sikt kan komma
att leda till svårartade konflikter, om
inte skillnaderna utjämnas.
Vårt land har en given uppgift att
inom gränserna för sin förmåga bidra
till att minska motsättningarna och
klyftorna. Därigenom förbättras också
vår egen säkerhet. Endast genom att vi
202
får leva i fred har vi möjlighet att utveckla vårt samhälle efter våra egna
värderingar. På det sättet skapas förutsättningar för att verksamt kunna
fortsätta med att bidra till en lösning
av de internationella problemen.
Alliansfrihet kräver starkt försvar
Vårt land har valt ett eget alternativ
för vår säkerhetspolitik, vilket bedöms
ge oss den största handlingsfriheten, då
det gäller att påverka det internationella läget. Detta val får emellertid också
konsekvenser för vår försvarspolitik.
En i fred konsekvent förd alliansfri politik, som syftar till neutralitet i händelse av krig, får inte någon tyngd och
kan knappast ge respekt för vår förmåga och vår vilja att vara obundna
i händelse av· konflikt, om den inte
stöds av ett försvar. Detta försvar måste vara så starkt att – som det heter i
målsättningen för krigsmakten – ”anfall mot Sverige fordrar så stora resurser och tar så lång tid, att de fördelar som står att vinna med anfallet
rimligen icke kan bedömas värda insatserna”.
Vi anser att vi än så länge har ett
sådant försvar. Vi har byggt upp det
och vidmakthåller det därför att vi anser oss se realistiskt på förhållandena
i omvärlden.
Motståndare till försvaret hävdar ofta att försvarsanslagen är bortkastade
pengar inför ett krig med isolerat angrepp mot Sverige. Vårt försvar är inte
dimensionerat för att motstå ett isolerat angrepp mot landet, eftersom detta
alternativ bedöms som osannolikt. Men
enbart norr om Alperna står i denna dag
mer än fem miljoner man ständigt beredda för insats. De är välutbildade och
utrustade med moderna konventionella
vapen. Ett kallt krig kan med sådana
resurser med kort varsel bli varmt och
det kan komma att beröra vårt land.
Det är bl a hänsynstagande till sådana
realiteter som ligger bakom besluten om
att vi har och behåller ett relativt starkt
försvar.
Alliansfriheten kostar pengar. Det
finns exempel på länder som valt andra
säkerhetspolitiska alternativ. Schweiz
har en så kallad garanterad neutralitet. Trots detta har Schweiz ansett sig
behöva ett försvar som årligen kostar
omkring fyra miljarder kronor, det vill
säga nästan lika mycket som det svenska försvarsanslaget, för att försvara ett
område med en yta som motsvarar Kiruna stad, Gällivare och Jokkmokks
kommuner.
För att den försvarspolitiska målsättningen skall nås måste krigsmakten ges
tillräcklig styrka och lämplig sammansättning. Försvaret måste vara balanserat så att det har erforderlig kvalitet
och kvantitet.
Värnplikten ofrånkomlig
Vi räknar med att försvara hela landet.
Eftersom vårt land har en yta som är
större än Väst- och Osttyskland tillsammans, är det inte möjligt att försvara det med en yrkeskrigsmakt. En
sådan måste av ekonomiska skäl ha begränsad numerär. Ett svenskt yrkesförsvar synes dessutom av politiska skäl vara en mindre tilltalande lösning. Vårt
försvar måste tillföras erforderliga personella resurser. Genom den allmänna
värnplikten ställs i princip alla därtill
lämpade svenska män från och med 18
år till och med 47 år till krigsmaktens
disposition för utbildning och användning i krigsorganisationen. Endast därigenom är det möjligt att ge krigsmakten en personell styrka som i stort sett
svarar mot de bedömda behoven.
Det finns således – med den målsättning som vi har idag och så som
försvaret för närvarande är utformat
– ett samband mellan värnpliktstillgångar och värnpliktsbehov. Detta är
ett förhållande som ofta förbises i den
offentliga debatten.
Därmed är det inte sagt att krigsmakten obetingat behöver varje vapenför svensk i krig. Undantag finns. Genom det så kallade uppskovsinstitutet
ställs i krig ett relativt stort antal värnpliktiga till det civila totalförsvarets
disposition. Dessa har emellertid genomgått militär grundutbildning och kan
vid behov utnyttjas för landets väpnade försvar.
Genom vapenfrilagstiftningen av år
1966 kan efter särskild ansökan värnpliktig medges att såsom vapenfri tjänstepliktig fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring. Förutsättningen härför är att bruk av vapen
203
mot annan inte är förenligt med sö-
kandens allvarligt personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom. Allvaret i denna personliga övertygelse prövas av vapenfrinämnden. Medgivandet till vapenfri
tjänst innebär att den :tjänstepliktige
undantas från att utbildas i bruk av vapen. I stället utbildas han för att kunna
användas på lämplig plats i det civila
totalförsvaret i händelse av krig.
Det synes uppenbart att om undantag från värnpliktstjänstgöring görs i
betydligt större utsträckning än för närvarande kommer detta att påverka
krigsmaktens möjligheter att svara mot
målsättningen. Undantagen måste därför vara få och kontrollerbara.
Rättighet och skyldighet
Försvaret är och bör allt framgent vara
en angelägenhet för alla medborgare.
Genom den allmänna värnplikten blir
denna angelägenhet konkret. Vårt försvar blir ett folkförsvar. Den värnpliktige är visserligen skyldig att genomgå
utbildning men det är också en rättighet för honom att få denna.
I broschyren ”Inför inskrivningen”
har statsministern uttryckt dessa aspekter på värnplikten på följande sätt:
”Vårt försvar har som främsta uppgift
att vara fredsbevarande. Därmed är det
en angelägenhet för alla medborgare.
Men det innebär också att alla måste
kunna medverka i vårt totalförsvar, var
och en efter sin förmåga och sina för- 204
utsättningar. Detta kräver förberedelser i fredstid. Ett led i dessa förberedelser är värnpliktsutbildningen.
För den enskilde innebär värnpliktsutbildningen uppoffringar som ibland
kan kännas betungande. Medvetandet
att dessa uppoffringar tjänar syftet att
bevara vår fred och vår frihet och därigenom ge oss möjlighet att ägna huvuddelen av våra krafter åt att förbättra samhället och levnadsförhållandena
för den enskilde bör dock göra att uppoffringarna klart framstår som meningsfyllda för alla”.
Krigsmaktens viktigaste uppgift är
att vara fredsbevarande. Värnpliktstjänstgöringen är en förutsättning för
att krigsmakten skall kunna lösa denna
uppgift. Den allmänna värnplikten är
alltså i sig själv fredsbevarande. Därför kan värnpliktstjänstgöringen i vårt
hnd sägas vara fredstjänst.
Det är mot denna bakgrund man bör
se diskussionerna om alternativ till
värnpliktstjänstgöringen.
Det har, som inledningsvis framhållits, hävdats att arbetstjänst i utvecklingsländer av därtilllämpade skulle bidra till att förbättra situationen där och
därmed på sikt minska konfliktanledningarna. Få människor betvivlar väl
också det principiellt riktiga i denna argumentering. Sedan länge pågår ju också ett ökande stöd till utvecklingsländerna bl a genom ökade personella insatser. Det anmärkningsvärda i argumenteringen är att det med viss självklarhet hävdats att ”fredstjänst” i utvecklingsländer skulle kunna ersätta
värnpliktstjänstgöringen i vårt land.
U-landstjänst inget alternativt
Syftet med den allmänna värnplikten
är att ställa personella resurser till krigsmaktens (totalförsvarets) förfogande.
Därigenom får krigsmakten tillräcklig
personell styrka för att verka fredsbevarande och i krig erforderligt antal
rätt utbildade soldater.
Syftet med hjälpen till utvecklingsländerna är att gradvis uppnå bättre
levnadsvillkor i dessa länder.
Att använda svensk värnpliktslag för
att tillföra utvecklingsländerna arbetskraft synes mot ovanstående bakgrund
vara en principiellt sett orimlig lösning.
En annan sak är att vårt land har råd
att dels behålla allmän värnplikt med
syfte att militärt utbilda alla därtill
lämpade svenska män, dels ge erforderligt stöd till utvecklingsländer genom
personella insatser.
Stöd till utvecklingsländer genom
personella tjänster har hittills alltid förutsatt ett frivilligt åtagande av den enskilde. Så bör förhållandet vara även
fortsättningsvis. I den mån som svenska
medborgare av ideella skäl vill göra en
insats i ett utvecklingsland synes detta
vara möjligt efter avslutad civil utbildning och dokumenterad lämplighet.
Utöver det principiellt felaktiga i att
blanda frivilligt åtagande och plikttjänstgöring kan andra skäl anföras mot
fredstjänsten i utvecklingsländer som
alternativ till värnpliktstjänstgöringen.
Det bör vara självklart att den personal som engagerar sig i arbete i utvecklingsländer är utbildad inom områ-
den, där behov av insats föreligger i
länderna i fråga. Denna utbildning
måste vara av sådan längd och ha ett
sådant innehåll, att personalen är färdigutbildad, då insatsen i utvecklingslandet skall göras. Det kan inte vara
riktigt att det biståndsmottagande landet självt får svara för en del av utbildningen. Behovet av gedigen utbildning har också vitsordats av SIDA, socialstyrelsen och andra myndigheter.
Sådan utbildning har endast i undantagsfall förvärvats av ungdomar i
den ålder, då man skall genomgå sin
grundläggande värnpliktsutbildning, det
vill säga i regel 19-21 år. Anstånd med
värnpliktstjänstgöringen för att senare
göra tjänst i ett utvecklingsland innebär
i princip, att den enskilde måste binda
sig för en viss civil utbildning redan vid
inskrivningen, något som inte förefaller
vara acceptabelt vare sig för den enskilde eller för försvaret. En sådan valfrihet skulle – i varje fall i större skala
– medföra en serie organisatoriska problem.
Civil erfarenhet
Det kan synas som om jag i det förda
resonemanget utgått från att den erfarenhet, som kan vinnas i samband med
arbetstjänst i ett utvecklingsland, inte
205
har något som helst värde för vårt eget
land under krig. Så är dock inte fallet.
Det kan finnas yrkesgrupper, som under sådan tjänst förvärvar kunskaper
som kan ha värde. I det fallet intar
måhända läkarna en särställning. Men
det kan också hävdas, att många yrkesgrupper i sin dagliga gärning här hemma successivt förvärvar kunskaper, som
gör dem bättre skickade att fullgöra
uppgifter i krig, t ex kirurger, chauffö-
rer och ingenjörer. Det ligger nära till
hands att göra gällande att dessa människor borde få tillgodoräkna sig sitt
civila arbete som värnpliktstjänstgöring.
Samhället i krig skulle bli en kopia av
samhället i fred! Hur blir det då med
möjligheterna att försvara vårt land
mot en eventuell angripare? Jag håller
med om att överdriften kan synas grov.
Det jag vill komma åt med resonemanget är det principiellt oriktiga i att
blanda samman värnplikt, som också
innefattar vapenutbildning, med arbetstjänst. Aven läkarnas utbildning omfattar vapentjänst och tjänstgöring i den
militära miljön. Den utbildningen förutan är de inte skickade att tjänstgöra
som läkare i krig.
För närvarande utreds formerna för
ökade personella insatser i samband med
katastrofsituationer inom och utom landet. Vad den utredningen resulterar i
vet vi inte. Det är emellertid – vilket
entydigt har deklarerats av försvarsministern – inte fråga om att göra ulandstjänsten till ett alternativ till värnplikt.
206
Försvarets huvuduppgift är att genom sin styrka verka fredsbevarande.
För att bevara fred och oberoende i vår
del av världen arbetar dagligen tiotusentals människor inom totalförsvaret.
Värnpliktstjänstgöringen är en förutsättning för försvarets styrka och därmed ett väsentligt arbete för freden.
Fred hos oss skapar förutsättningar för
att vi skall kunna verka för fred i övriga delar av världen. Arbetstjänst i utvecklingsländer är inte något alternativ till värnpliktstjänstgöring. I stället
bör vårt land ha råd med både ett hyggligt försvar, byggt på allmän värnplikt
med militär utbildning, och en ökande
personell insats för utvecklingsländerna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner