Print Friendly

Varning för kommunistisk historierevision

Av Staffan Skott | 14 oktober 2011

Eric Hobsbawms ”The Age of Extremes” är den sista av fyra böcker i ett historieverk som är en modern klassiker, om världshistorien 1914 – 1991. Den behöver stora varningsskyltar. Avsnitten om Sovjetunionen är tendentiösa, med överslätningar och förtiganden. Det skriver Staffan Skott.

Eric Hobsbawm Foto: Monica Vendramini Detta fotot finns tillgänligt under Free Art License 1.3

Hobsbawm är gammal organiserad kommunist, och ” f d stalinist”. En historiker som framhåller att kärleken till Hitlers ”Machtübernahme” aldrig övergivit honom, hur skulle han uppfattas? Eller en historiker som under större delen av sitt liv varit organiserad nazist?

I februari 1917 störtades tsar Nikolaj II och Ryssland fick en provisorisk regering. Därefter bedrev bolsjevikerna en våldsam kampanj mot denna regering, med hjälp av enorma summor från Tyskland, huvudmotståndaren i det pågående världskriget. Hobsbawm nämner över huvudtaget inte detta förhållande – landsförräderi i ett land i krig.

I oktober 1917 grep bolsjevikerna makten genom en statskupp. I kapitlet “The World Revolution” skriver Hobsbawm om ”oktoberrevolutionen”1917 :

”The real issue is not whether, as anticommunist historians have argued, it was a putsch or coup/../ , but who or what should or could follow the fall of the Provisional Government. ”

Vad var ”oktoberrevolutionen” om det inte var en statskupp? I själva Ryssland talade man länge inte om någon revolution utan om statskuppen – ”perevorot”. Senare döptes den om. Det var redan val utlyst till ett parlament som skulle ge landet en författning, konstituerande nationalförsamlingen. Valet hölls och parlamentet sammanträdde en natt i januari 1918. Därefter upplöste Lenin med våld Rysslands första demokratiskt valda folkförsamling.

Hobsbawm skriver om den väldiga bondebefolkningen:

”/…/ where they constituted the majority of the population, they practically guaranteed that socialists, let alone Bolshevik ones, would not win democratic general elections. This did not necessarily make peasants bastions of political conservatism, but it fatally handicapped democratic socialists; or else – as in Soviet Russia – pressed them into abolishing electoral democracy. For this reason the bolsheviks, having demanded a Constituent Assembly /…/ dissolved it as soon as it met, a few weeks after October.” (Kursiveringar här och i fortsättningen är artikelförfattarens)

Det var socialister som vann valet i valet i november 1917, Rysslands första demokratiska val någonsin. Men inte bolsjevikerna, som fick 23,9 procent av rösterna (9 844 000 röster). Det sammanlagda röstetalet för övriga partier som betecknades som socialistiska var 27 463 000. Många av dessa partier kan beskrivas som socialdemokratiska. Bland dem återfanns även den legendariska judiska arbetarorganisationen Bund med 550 000 röster.

Hobsbawm kallar bolsjevikerna ”demokratiska socialister”. De tiotals miljoner oskyldiga människor (hundratals, med Maos Kina) som mördats av kommunistregimer är stumma vittnen om arten av ”kommunismens demokrati”.

Han hävdar också att bolsjevikerna av bönderna tvingades (”pressed”) att överge demokrati genom val. I själva verket upplöste Lenin den konstituerande nationalförsamlingen för att undvika att det av denna stora icke bolsjevikiska majoritet skulle bildas en arbetsduglig koalition.

Hobsbawm är inte helt okunnig om att det finns resultat från detta parlamentsval. Av alla siffror nämner han dock bara att de liberala ”konstitutionella demokraterna” fick mindre än 2,5 procent av mandaten. Bolsjevikernas valresultat nämns inte alls.

När bönderna efter oktoberkuppen inte fick betalt för livsmedlen slutade de leverera livsmedel. Kommunisterna sände ut beväpnade rekvisitionspatruller på landsbygden som konfiskerade livsmedel. Följden blev en fruktansvärd svält på landsbygden, minst tre miljoner dog.

När jordbruket skulle förstatligas upprepades metoden. Den mat som bönderna försökte gömma letades fram och militär spärrade av de drabbade områdena. Minst fem miljoner mördades i Ukraina, kanske fler. Det var som värst 1932-33, på flera håll. I det asiatiska Kazachstan dog minst en och en halv miljon av en befolkning om fyra miljoner. Om svältkatastrofen under inbördeskriget står det hos Hobsbawm ingenting mer än ”hunger” på ett ställe.

Hobsbawm redogör för mycket elände i Sovjet som inte går att dölja, till och med att ”the number of direct and indirect victims [för sovjetperioden] must be measured in eight rather than seven digits.” Att merparten av offren var miljontals oskyldiga människor på landsbygden som Stalin mördade med berått mod framgår inte av boken.

”Molotov-Ribbentrop-pakten” kallas den överenskommelse mellan Stalin och Hitler den 23 augusti 1939 som ledde till andra världskrigets utbrott. De två diktatorerna delade upp östra Europa mellan sig. Förkortningen MRP står för den köpslagan där flera länders självständighet offrades som spelmarker. Egentligen borde det heta Stalin-Hitlerpakten, eftersom det var de två som kom överens, med Molotov och Ribbentrop som handläggare.

Varför heter det då ”Stalin-Ribbentrop-pakten” i Hobsbawms ordval och inget annat? Även om han numera har klart för sig att Stalin var ett monster lever i hans undermedvetna ännu den gamle stalinisten, och att koppla ihop Stalin med Hitler vore för grovt för honom.

Det komplicerade diplomatiska spelet under 1930-talet har av kommunister tolkats som att västmakterna kastade Stalin i armarna på Hitler, och Hobsbawm klänger ännu fast vid den versionen. ”It was the fear of being left to confront Hitler alone which eventually drove Stalin, since 1934 the unswerving champion of an alliance with the West against him, into the Stalin-Ribbentrop Pact of August 1939, /…/”

Eller också drevs Stalin lika mycket av utsikterna att ta tillbaka stora territorier som Ryssland förlorat efter första världskriget.

Några små fel eller inexaktheter i ”The Age of Extremes” visar sig följa ett mönster. Om den demokratiskt valda konstituerande nationalförsamlingen, som bolsjevikerna upplöste med våld, skriver Hobsbawm: ”For this reason the bolsheviks, having demanded a Constituent Assembly /…/ dissolved it as soon as it met, a few weeks after October.” Det var inte ”a few weeks”, det var mer än så. Det var sjuttiotvå dagar. ”A few weeks” ska visa att det var något hafsigt över det hela. Felet är grovt för den som är insatt i rysk historia.

Det låter också hos Hobsbawm som om det var Lenin som fick ordning på den ryska rättstavningen. ”It was the October revolution which reformed the Russian calendar, as it reformed Russian orthography, thus demonstrating the profundity of its impact.”

Den ryska rättstavningsreformen var i själva verket utarbetad av några av tsar-Rysslands främsta lingvister, som Aleksej Sjachmatov (1864-1920) och den banbrytande Jan Baudouin de Courtenay (1845-1929). Redan före revolutionen var det en tidsfråga när den skulle genomföras. Så det var inte en djärv lingvistisk analys av Lenin som låg till grund för rättstavningsreformen.

I samband med februarirevolutionen gjorde Finland sig fritt. Detta beskrivs av Hobsbawm som att landet ”had been allowed to secede by Lenin”. Självständigheten vanns i ett blodigt och tragiskt inbördeskrig där de vita besegrade de röda, till vilka hörde ryska trupper. Det, och inte Lenins namnteckning, gjorde Finland fritt och självständigt. De rödas mål var att ansluta Finland till Sovjetunionen. Det finns nu inga ursäkter för hur krigsfångarna behandlades efter de vitas seger. Dock bör sägas att om de röda hade segrat hade antalet oskyldiga mördade i Finland blivit mycket större.

Finland fortsatte genom åren att vara ett problem för kommunistiska historieskrivare, inte minst i Sverige. Hobsbawm kallar på ett ställe det självständiga Finland för ett ”kontrarevolutionärt land” (sid 67). Det betyder väl i själva verket bara att Finland efter inbördeskriget var ett fritt och demokratiskt land med rättssäkerhet? Det självständiga Finland med fria, hemliga val var enligt Hobsbawm ”nätt och jämnt demokratiskt”.

I hans redogörelse för läget efter andra världskriget finns fler besynnerligheter. ”The USSR /…/ occupied those European parts of the Tsarist empire lost in 1918 (except for the parts of Poland taken over by Germany) and Finland, against which Stalin had fought a clumsy winter war in 1939-40, which pushed the ‘Russian frontiers a little further away from Leningrad.”

Det står alltså att Sovjet efter kriget skulle ha ockuperat Finland. Men så skedde inte; Finland förblev ett fritt och demokratiskt styrt land. Slarvfel? Nej, ”a Freudian slip” hos den Hobsbawm som under vinterkriget skrev en broschyr till försvar för Sovjets anfall mot ett fredligt grannland.

Orden ”a clumsy winter war” vittnar om den nonchalans kommunister lägger i dagen inför ryska liv som offrats av Kreml. Under vinterkrigets tre och en halv månad stupade 23 157 finländska soldater och minst 150 000 sovjetiska soldater. Som en jämförelse: under andra världskrigets mer än sju och ett halvt år stupade vid fronterna 326 000 brittiska soldater. Att skriva ”a clumsy winter war” är ett skamligt hån mot de oskyldiga finska och sex, sju gånger så många, egentligen lika oskyldiga ryska pojkar som Stalin drev ut att dö i Karelens skogar.

I Hobsbawms självbiografi ”Interesting times” finns förklaringen till de ovanstående tendentiositeterna:

The dream of the October Revolution is still there somewhere inside me /…/ I have abandoned, nay, rejected it, but it has not been obliterated. To this day I notice myself treating the memory and tradition of the USSR with an indulgence and tenderness which I do not feel towards Communist China, because I belong to the generation for whom the October Revolution represented the hope of the world /…/.”

Ja, kommunister har under 1900-talet delat nazisternas övertygelse att man med våld kan tvinga in mänskligheten i ett paradis, enligt deras olika recept. I ett engelskt teveprogram 1994 fick Hobsbawm frågan: ”Det innebär alltså att om den strålande framtiden faktiskt hade förverkligats, då hade förlusten av femton, tjugo miljoner människoliv varit berättigad? Hobsbawm svarade omedelbart: ”Ja”.

De flesta av oss skulle säga att en strålande framtid över huvud taget inte kan vinnas till priset av tiotals miljoner mördade oskyldiga människor.

Hobsbawm, född 1917, skrev i London Review of Books den 25 augusti i år om ”atomspionerna” Berti Broda och Alan Nunn May, som 1942–45 lämnade ut information om atombombprojektet till Sovjet. I vissa sammanhang försvinner Hobsbawms verklighetsuppfattning: ”Without the US-British decision to keep the USSR in the dark about the plans to construct an atom bomb, neither Broda nor Nunn May would have been of interest to the Soviet intelligence services /…/.”

De stygga västmakterna drev de två fysikerna i armarna på Stalins underrättelsetjänst. Att landet några år tidigare gick i armkrok med Hitler och begick värre folkmord än Adolf har Hobsbawm tydligen glömt.

Staffan Skott, tidigare redaktör i Dagens Nyheter, är Rysslandskännare och författare till otaliga böcker om kommunism. Om denna artikel, debuten i Svensk Tidskrift, skriver han att ”det är för en socialdemokratisk veteran ovant men alls icke otrevligt att medverka i denna publikation.” För källhänvisningar och en fullständigare text av denna artikel: se staffanskott.wordpress.com

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner