Print Friendly

Världssvälten

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÄRLDSSVÄLTEN
EN DEL saker är så stora, att man
har svårt att få syn på dem. Möjligen är jordens befolknings- och
försörjningssituation just ett så-
dant problem. Hjälp åt utvecklingsländerna är högsta mod för ögonblicket, men på ett egendomligt
sätt kan man ändå stundom få intrycket att problemets desperata
allvar inte riktigt uppfattas i den
trots allt optimistiska debatten.
Alltför ofta diskuterar man, som
om det gällde att avvärja en katastrof som i värsta fall förutses inträffa någon gång i framtiden –
om alltså FN eller andra goda krafter inte skulle hindra den. Verkligheten är en annan- försörjningskatastrofen är inte något som hotar om tjugo år, den är en daglig
realitet nu, i en värld där den stora
majoriteten av de tre milliarderna
människor svälter, och där allt tyder på att läget inte förbättras,
utan fastmer förvärras.
Outtröttlig i sitt angelägna ärende att väcka oss till besinning över
detta det allvarligaste av alla problem är professor Georg Borgström.
I sin nya, på en gång eleganta och
hårt aggressiva bok Mat för miljarder- en av de få där ordet lysande
tycks vara på sin plats – utreder
han skarpt och enträget både proAv fil. lic. LEIF CARLSSON
blemets verkliga karaktär och absurditeten i en mängd av de projekt eller fantasterier, till vilka
man ofta tar sin tillflykt för att
finna bot.
Problemet består inte, hävdar
Borgström, i en risk för kommande
överbefolkning, utan i att människan som biologisk företeelse redan nu vida överskridit gränserna
för det rimliga. I sig själv olidlig,
tillspetsas situationen dramatiskt
av att mänskligheten, framförallt
genom medicinska och hygieniska
framsteg, tillväxer med en hastighet som många tydligen trots allt
tjat inte vill ta riktigt på allvar:
med nuvarande takt uppnås siffran 5 milliarder redan i detta århundrade, år 2025 passeras numerären 15 milliarder.
Nå, men har det inte trots allt i
stort sett gått ganska bra hittills?
Från de flesta områden rapporteras när allt kommer omkring stegring i jordbruksproduktionen, i
USA utgör ju de enorma livsmedelsöverskotten ett dominerande
politiskt problem, i Västeuropa
tycks alla träta om förmånen att
få exportera ur bågnande lador och
visthus?
Den största förtjänsten med
Borgströms bok är kanske att den
spränger dessa livsfarliga illusioner. )Överskotten» spelar i jämförelse med de verkliga, på den internationella marknaden aldrig
uppträdande behoven bland de
hungrande massorna ingen nämnvärd roll. USA :s omskrivna lager
uppgår när allt kommer omkring
inte till mera än en och en halv
årsförbrukning, och detta har hopsamlats under flera år.
Illusionen om produktionsstegringen är på sätt och vis kanske
ännu farligare. För det första är
det i och för sig diskutabelt om den
verkligen, som ibland påstås, hållit jämna steg med befolkningstillväxten. statistiken är så otillförlitlig, att det saknar mening att göra
jämförelser på bråkdelar av procent när, som stundom sker. Men
framförallt förbiser dessa glada
bulletiner – och detta är en kärnpunkt i Borgströms resonemang –
till vilket pris vinsterna uppnåtts.
Genomgående har det skett genom
en övergång till sådana produkter
-majs, ris, )förädlade» sorter av
de vanliga sädesslagen – som väl
ger högre avkastning i kalorier
räknat, men som åstadkommer
detta antingen genom rovdrift med
jordens näringsmedel eller, framförallt, genom en minskad äggvitehalt. Detta är det avgörande, det
som Borgström träffande kallar
»kalorisvindeln». Man kan tillfälligt ge sken av att lätta en försörjningskris genom ensidig inriktning
på att producera kalorier: den
jämförande näringsstatistiken rör
11- 624840 Svensk Tidskrift H. 3 1962
161
sig ju i regel med detta primitiva
mått. Men människan är en gång
för alla inte en motor, som endast
behöver bränsle, utan en levande
varelse, som framförallt behöver
äggviteämnen, proteiner, för att
bygga upp organismen. Och det är
just äggvita som saknas. Framförallt därav undernäringen och bristsjukdomarna i de fattiga länderna.
Nyodling i stor skala innebär i regel antingen skogsskövling, med
vattenbrist och jorderosion som
följd, eller upplöjning av betesmarker, vilka därefter inte längre kommer att producera kött eller mjölk
– en sällsynt lyx i världshushållet -, alltså proteiner, utan växtföda, dvs. övervägande kalorier för
människans direkta behov. I princip innebär en så åstadkommen
produktionshöjning på längre sikt
en försämring: ytterligare några
millioner människor beredas tillfälle att existera, men på en ändå
näringsfattigare kost än förut.
Emot praktiskt taget alla populära förslag till försörjningskrisens
hävande är Borgström orubbligt
pessimistisk.
Industrialisering? Den kan aldrig lösa ett problem, som till sin
kärna är biologiskt. Industrivaror
kan inte ersätta mat, det är den
elementära sanningen. Dessutom
måste man komma ihåg, att redan
nu en mycket stor del av världens
industri direkt eller indirekt är tagen i anspråk för livsmedelsförsörjningen. Industrin kan dock,
när allt kommer omkring, inte
162
överskrida den fundamentala biologiska gränsen: den kan inte ge
oss mat annat än genom att ytterst
utnyttja just de biologiska resurser, som redan är över bristningsgränsen belastade.
Uppodling av öknarna? Projektet stupar bl. a. på möjligheten att
skaffa vatten i tillräckliga mängder. Sanningen är ju att öknen är
öken just på grund av vattenbrist, ofta framkallad av människan genom misshushållning med
skog och jord, och detta faktum
låter sig inte trollas bort. Att konstbevattna genom att borra brunnar
kan för stunden, som t. ex. i Israel,
ge spektakulära resultat, men i
längden måste utarmningen av
grundvattentillgångarna ovillkorligen medföra ett bakslag: Californiens apelsinodlingar har redan
börjat spolieras av det inträngande
havsvattnet.
Nå, men avsaltning av havsvattnet då? Förslagets framställare
torde aldrig ha gjort klart för sig
vilka enorma industrianläggningar
det skulle kräva, eller vilket gigantiskt energi- och organisationsproblem det skulle innebära att transportera ut vattnet över nämnvärt
stora arealer.
Havets egna resurser? De erbjuder praktiskt sett inte tillnärmelsevis så stora nytillskott av livsmedel
som man ofta antyder. Redan nu
är havet avgörande för många länders existens – inte endast Island,
utan också Kina, Japan och Sovjetunionen bygger redan nu sin äggviteförsörjning till väsentlig del på
fiske och valfångst. Många vatten
är redan utfiskade, fiskeflottorna
söker sig allt längre :.hemifrån:. i
sin livsnödvändiga proteinjakt. Japan spelar en viktig roll i medelhavsfisket, Sovjetunionen i sydatlanten! Plankton? Det är just
plankton som människan redan indirekt genom fiskar och valar tillgodogör sig – valarna hotas för
övrigt av utrotning, en viktig proteinkälla som förintas genom vettlös
överexploatering.
Emigration? En chimär: Latinamerika, som angetts som framtidslandet, är redan ett av de värsta
svältområdena – med en väldig
befolkningstillväxt immigranternas
hjälp förutan. Om det :.tomma:.
Australien tredubblade sin befolkning genom invandring, skulle det
ändå endast motsvara mindre än
ett halvårs globala befolkningstillväxt. Sanningen är, att det i stort
sett inte finns några »nya» länder
av tillnärmelsevis den storlek, som
behövs för att ta emot ett befolkningstillskott, som överstiger en
halv milliard på ett årtionde.
Det avgörande felet med alla de
välmenande fantasierna om att det
hela på något sätt skall reda upp
sig, att man skall hitta på det ena
eller det andra, att tekniken skall
hjälpa oss e. dyl., är att de saknar
verkligt hänsynstagande till tidsfaktorn. Vad hjälper det, om någon
genial uppfinning mot förmodan
skulle komma fram, som möjliggjorde en fördubbling av livsmedelsproduktionen om tjugo år? En
fördubbling skulle behövas ögonblickligen, för att råda bot på den
nu rådande undernäringen och
svälten. Om tjugo år fordras snarare en tredubbling – den utlovade hundraprocentiga stegringen
skulle alltså inte kunna förhindra
att läget skulle vara vida värre
än nu.
Det är hög tid att detta fullkomligt avgörande förhållande blir
accepterat. Det finns för mänskligheten inte någon väg framåt –
enligt nuvarande metoder. En desperat produktionsstegring, som endast skulle innebära en ytterligare
163
intensifierad rovdrift med oersättliga resurser av jord, vatten eller
djur, kan endast ytterligare förvärra situationen. En industrialisering av uländerna kan i och för
sig givetvis inte lösa livsmedelskrisen, väl däremot i många fall
skärpa den, genom en våldsamt
stegrad vattenförstöring en sällan
observerad risk. Det finns, för att
använda Georg Borgströms egna
ord, endast en väg, vägen tillbaka
– tillbaka till biologisk balans.
Georg Borgström: Mat för miljarder. LT:s förlag. 23:-, inb. 27:-.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner