Print Friendly

Världens brutalisering

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÄRLDENS
BRUTALISERING
FRÅN TORTYRKAMMAREN I BARCELONATILL
SOVJETS AVSKED FRÅN ESTLAND
MAN kan i dessa dagar inte slå upp en tidning utan att läsa om
koncentrationsläger, arkebuseringar, gisslan, represalier mot en
viss persons familj, tvångsförflyttningar o. s. v. Ändock äro
många länd,er helt avstängda för världens blickar. Med förskräckelse emotses på många håll den tredje krigsvintern. Om parternas uppgifter om varandras förluster vore blott delvis sanna, skulle
under det ryska fälttåget redan ha dött lika många som under
förra världskrigets fyra år. Likväl kommer kanske det olyckliga
ryska folket att i vinter gå ett hårdare öde till mötes än någonsin
ett folk i vår tid; endast de fyra miljonerna hungrande människor
i Leningrad skapa ett försörjningsproblem, vars lösning inte minst
folken i Baltikum, Leningrads gamla uppland, med fasa måste
avbida.
Det har många gånger förut sagts, att världen under de sista
årtiondena och särskilt under detta krig oerhört b:r:utaliserats.
Ännu under förra världskriget försökte man hålla våldet inom
krigslagarnas och folkrättens skrankor; först när kriget fick en
social tillspetsning, såsom i Ryssland efter revolutionen eller i
Sovjets randstater under upprorens tid åren 1918-1920, kom det
oförsonliga hatet med förut oanade grymheter i sitt släptåg.
Ännu härskade 1800-talets humanitetsåskådningar; man märkte
det bäst därpå att världen reagerade intensivt mot varje onödig
hårdhet, t. ex. mot den hemliga agenten Edith Cavells arkebusering. Ännu levde man så helt i tron på rätten, att kränkningen av
Belgiens neutralitet blev bestämmande för sympatierna och antipatierna hos hundratals miljoner människor.
Man kunde ha trott, att den generation, som för tjugofem år
sedan låg i skyttegravarna och på närmaste håll fick skåda
krigets alla lidanden, skulle ha satt som sin största uppgift att
omskapa världen och göra allt för att förebygga en utbredning
579
H ‘ ,; •..—–
‘ ·. -~
.l
..
Världens brutalisering
eller en upprepning av våldets triumf. Den gjorde visserligen
försök att återföra världen till 1800-talets freds- och humanitetsideer, men den misslyckades. Dessa ideers förfrysning har i stället
inträffat just under den tid, då skyttegravarnas generation suttit
vid makten. Kriget slöt aldrig i en verklig fred utan fortsatte i
klasshat, nationalitetshat och rashat. I stället för försoningen
kom förhärdningen. I ideologierna underordnades de enskilda människorna den allt oinskränktare staten, och människovärdet sjönk
undan för undan. Denna utveckling ter sig så mycket svårförklarligare, som vår tid i förut osedd grad behärskats av socialpolitiska
tänkesätt, med allt man däri inlägger av hjälpsamhet, omvårdnad
och människokärlek.
Svensk Tidskrift har förut i olika uppsatser lämnat några
skrämmande skildringar av tillståndet i ockuperade länder, såsom
Polen och Kroatien. Hur nära Europa förts medeltidl>)n med dess
barbariska metoder får man en föreställning om av efterföljande
uppgifter, lämnade direkt till Svensk Tidskrift av initierade
personer.
Efter det spanska inbördeskriget upptäckte den segrande
Francosidan i Barcelona en särskilt inrättad tortyrkammare.
»Konstruktören» antages vara en slav, antingen någon rysk eller
någon jugoslavisk ingenjör, som deltog i striden mot Franco.
I huset voro olika celler för tortyrens olika grader inredda.
I en liten cell måst vederbörande delinkvent stå i en hopkrupen
ställning; han eller hon kunde inte sjunka ner, ty rätt emot hade
en spetsig planka anbragts. Utanför cellen, som var inbyggd i
ett tungt galler, hängde en elektrisk lampa, vars ljus riktades
rakt i ögonen på offret, som ej kunde vrida sig. Utanför cellen
fanns vidare en särskild maskin, som hade till uppgift att alstra
oerhört plågande ljud. »Inkvisitorn» bevakade offret utanför cellen
för att pina det till bekännelse.
I en annan cell placerades offret i en liten cementerad cell, där
iskallt vatten insprutades under motortryck I en tredje cell, avsedd för flera, voro det runda rummets väggar och tak asfalterade
och tjärade. Ovanför fanns en termostat, genom vilken taket upphettades så att varm tjära började droppa ner. Offren infördes
givetvis nakna.
Den mest sadistiska pinoinrättningen hade fransmän tvingats
bygga. Från taket högst uppe vid skorstenen löpte ett slags tunnel genom hela huset ner i källaren. I den översta våningen hängde
580
Världens brutalisering
ett hjul, kring vilket ett långt rep lindades. Offret bands i fötterna
i detta rep och »vinchades» upp och ner när hjulet sattes i gång.
I källarvåningen hade en bassäng byggts, och offret sänktes ner
med huvudet under vattnet. Vid bassängkanten satt inkvisitorn
eller bödeln och avvaktade en bekännelse~ som säkerligen sällan
uteblev även när intet brottsligt fanns att bekänna.
Huset står orört kvar till beskådande, ett gravmonument över
utvecklingsoptimismen.
Den andra bilden är hämtad från Estland, om vars lidanden
vid bolsjevikernas avfärd vår sagesman berättar bland annat.
Det är nu två månader sedan bolsjevikregimen måste utrymma
det estniska fastlandet. Man börjar få en klarare bild över de
spår, som den kvarlämnade. Det är svårt att fatta, att man på
själva tröskeln till det civiliserade Europa ännu i det tjugonde
seklet kunnat använda metoder i det mänskliga umgänget, vilka
ansetts för alltid tillhöra historien. Allt det lidande, som det estniska folket ~ liksom de andra baltiska folken ~ måst utstå,
blottar för världen det mest gripande elände.
Så långt hittills är bekant om den bolsjevikiska terrorn äro de
materiella skadorna mindre än det hårda öde, som drabbat tiotusentals människor. Av alla städer har Tartu lidit mest av krigshändelserna. Enligt den officiella utredningen äro över 600 av
stadens 3,000 hus förstörda, d. v. s. en femtedel; däribland en
kyrka och ett sjukhus. Universitetet och dess mycket värdefulla
bibliotek äro dock oskadade. I de delar av landet, som ligga
norr om Tartu och där bolsjevikerna fingo uppehålla sig en
och en halv månad längre än i det södra Estland, hunno dock de
ryktbara »förstörelsebataljonerna» utföra sitt arbete. Om också
Stalins order: att förstöra allt, som måste kvarlämnas, icke helt
åtlyddes, äro skadorna betydande. Gårdar med alla redskap, ja
t. o. m. hela byar ha nedbränts, spannmål och hö ha förstörts,
tusentals hästar ha bortförts och massor av boskap dödats. Kreatur
samlades ihop i hundratal och dödades genom skjutning eller ~
överhälldes med bensin och antändes därefter. Bönderna lyckades
dock rädda en del boskap och andra ägodelar, som de gömt i
skogarna.
I Tallinn, som utrymdes av ryssarna till sist i all hast, hunno
dessa spränga några större fabriker i luften, t. ex. Baltiska
Bomullsfabriken och Nordiska Cellulosafabriken; likaså förstördes
bl. a. stadens elektricitetsverk och två järnvägsstationer. Den
581
.. · ”·”·———
.1
..
Världens brutalisering
historiskt värdefulla gamla staden med Domberget och de modernare bostadskvarteren ha i allmänhet blott lidit smärre skador
till följd av krigsoperationerna. Förstörelsen av fabriker och
andra företag har framkallat arbetslöshet, avsevärt minskat produktionen, och levnadsstandarden,. som redan tidigare var utsatt
för hårt tryck, måste ytterligare sänkas. Och ändå kan allt detta
byggas upp igen, om det också tar lång tid. Men omöjligt är det
att fylla alla luckor som uppstått i folkets egna led.
Enligt den officiella utredningen har den största blodutgjutelsen
ägt rum i ett fängelse i Tartu. Över 200 personer s. k. politiska
fångar ha torterats och på grymmaste sätt mördats. Bland de
dödade befinna sig människor av alla samhällsklasser: publicister
och präster, ämbetsmän och arbetare, lärare och bönder, såväl män
som kvinnor. De olyckliga ha fått genomgå all slags djävulsk
tortyr, varom de mördades lik ha lämnat vittnesbörd. Vad som
skett kan endast en sadistisk människas hjärna tänka ut. Ovillkorligen kommer man att tänka på den kristna trons martyrer,
när man hör, att viceprosten i Tartu samt hans gamla mor, änka
till förutvarande prosten på Ösel, fått korstecken inskurna på sina
ryggar innan de dödades. Äro inte dessa korstecken liksom levande anklagelser mot dem, vilka själva genom offentliga förklaringar tala om religionsfrihen Hos en f. d. högre ämbetsman
utövades tortyren på så sätt, att hans hår överhälldes först med
bensin, varpå håret antändes och släcktes med aska; därefter hälldes bensin över håret på nytt, som än en gång antändes, och först
efter denna upprepning fick offret sin frälsande kula. Påminner
detta icke om rovdjurens instinkt, vilka först pina sina fångna
offer, för att längre få njuta av offrens dödskamp~ Grannarna
hörde kvinnornas förtvivlade klagorop från tortyrfängelset Om
natten fördes liken till en närliggande skog, där de grävdes ner.
Och ännu innan GPU-männen voro tvungna att bege sig ifrån
Tartu, mördade de sina egna chaufförer, ty de hade varit vittnen
till våldsgärningarna. Chaufförernas lik hittades senare nedgrävda i källaren till GPU:s högkvarter. Även från andra fängelser över hela landet kommo liknande meddelanden, med olika
uppgifter om större eller mindre antal offer. Och alla dessa människor fingo mottaga sina dödsstraff av GPU utan dom och utan
några rättmätiga anklagelser.
Den som icke drabbades av döden kunde när som helst bli utsatt
för andra hårda öden, förenade med långvariga lidanden. .Massdeporteringarna från Estland började redan en vecka före krigets
582

Världens brutalisering
utbrott i öster. Natten till den 14 juni drevos tiotusentals människor upp ur sängen och föstes till de väntande järnvägsvagnarna,
som eljest voro avsedda för kreatur. Detta skedde i de flesta fall
med en sådan hastighet, att de deporterade inte ens hunno förse
sig med mat eller nödtorftiga kläder. I Tallinn stodo dessa tåg
under fyra dagar i väntan på den långa resan till Rysslands vidsträckta områden. Många släktingar till de i järnvägsvagnarna
instängda offren försökte att överlämna litet mat till de svältande,
men de hindrades överallt barskt av vakterna. Hungriga barn
sträckte ut sina händer efter ett stycke bröd, men ingen kunde
lindra deras hunger. I vagnarna rådde ytterst ohygieniska förhållanden, och de stackars människornavoro där tätt ihoppackade
i oren luft och en odräglig hetta. Åldringar och små barn dogo
redan innan dessa tåg satte sig i rörelse. Flera råkade i sinnesförvirring och förlorade förståndet; och i sådana omständigheter
föddes t. o. m. barn till världen. Dylika massdeportationer upprepades sedan flera gånger under de följande två månaderna.
I juli började dessutom mobiliseringen av estniska medborgare
till röda armen i syfte att bortföra så många unga män som möjligt. Ett stort antal mobiliseringspliktiga gömde sig under livsfara i skogarna. De mobiliserade skickades från Tallinn med en
hel karavan av fartyg österut. Genom krigshändelserna i Finska
viken lyckades några fartyg ta sig tillbaka till den estniska kusten,
och på detta sätt räddades några tusen man från deportation. De
räddade ha skildrat, hur det på dessa fartyg rådde samma odrägliga förhållanden som på de deporterades tåg. Fångarna ledo under
flera dagar hunger och törst, och de måste leva i smuts och otroliga
hygieniska förhållanden.
Från de till Ryssland bortförda ha några brev nått släktingar
i Estland. Av dessa brev framgå, att män, kvinnor och barn skilts
ifrån varandra i Ryssland, så att familjemedlemmarna inte känna
till varandras vistelseort. Vilka öden dessa olyckliga människor
gå till mötes där, kan man föreställa sig, om man tänker på Sovjets
krigsmotgångar och den kalla vinterns annalkande. Mestadels
bortfördes människorna i lätta sommarkläder, varför man måste
befara att många få sätta till livet eller åtminstone sin hälsa.
Det finnes knappt en enda familj i Estland, som icke saknar
någon släkting. över hela landet inregistreras nu alla, som efterlysas av släktingar och bekanta. Ännu är siffran för antalet deporterade inte bekant, men man räknar med att den kommer att
stiga till flera tiotusen. Stor är sorgen i landet. I kyrkorna, som
583
.. •
‘·.·~ .t
Världens brutalisering
åter öppnats och mycket livligt besökas, kan man bevittna gripande scener, mest hur gråtande kvinnor bedja för sina män, söner
och bröder.
.Ändock vill det synas, som om Sovjet ej hann långt i sitt deporterande. Troligen tillämn~de man Estland samma öde som Ingermanland, där den finsk-estniska befolkningen förut i massor bortförts. Man lär i Tallinn hittat ryska planer, enligt vilka blott
350,000 ester eller ungefär en tredjedel skulle få stanna kvar.
Estland har under sin historia flera gånger hemsökts av svåra
krig och ofärd. Det estniska folket har förut måst utstå främmande
folks förtryck. Under sin tjugotvååriga självständighetsperiod
visade det dock prov på egen organisations- och utvecklingsförmåga. Man vill hoppas, att det en gång kommer att övervinna
också de svåra slag, som nu senast drabbat det. Men sannolikt
äro det sista årets hemsökelser de hårdaste och mest outplånliga
i folkets liv. De olyckligas förtvivlan och lidanden tolkas bäst av
den papperslapp, som en deporterad kastat av från tåget och på
vi~ken stod skrivet: »Ni, som stannar kvar, skrik ut till hela
världen om allt detta; och vilka ord ni än kommer att använda
i edra skildringar – aldrig kan det överdrivas.»
Åter och åter fråga sig människorna, om ens kriget fordrar all
den skoningslöshet, som nu utvecklas och som hotar vår världsdel
med andlig och materiell ödeläggelse.
Det ges ett svar härpå, visserligen avgivet för tvåhundra år
sedan men ändock tillämpligt. Det gavs av Fredrik den store,
när han yttrade: »Kriget ger de rikaste möjligheter att utöva alla
de dygder, som en dödlig överhuvud är mäktig, ty han kan i varje
ögonblick bevisa ståndaktighet, medlidande, själsstorhet, ädelmod,
människokärlek och många andra egenskaper – varje timme ger
oss tillfälle att utöva någon av dessa dygder.»
584

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner