Print Friendly

Världen, Europa och vi

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÄRLDEN,
EUROPA OCH VI
Av överste K. A. BRATT
NAR detta läses, har väl debatten kring Atlantpakten stillnat
av, samtidigt som dess omsättande i praktiken kanske på allvar
begynnt. Diskussionen om utsikterna för fred eller nytt krig lär
dock därmed icke avstanna utan sannolikt tvärtom ytterligare
intensifieras.
Det finns ingen överdrift i konstaterandet att världens och särskilt Europas framtid och öde nu ligger i vågskålen på ett sätt,
som icke någonsin tillförne varit fallet. Orsakerna härtill äro i
huvudsak två: den ena att aldrig de mot varandra ställda, politiskt-militära konstellationerna varit av liknande storleksordning;
den andra att den militär-tekniska utvecklingen självfallet icke
uppvisat jämförelsevis sådana förfärande aspekter eller det hela
bjudit på så fantastiskt komplicerade problem som nu. Därav frå-
gornas väldighet, deras svårbedömda beskaffenhet. Till deras belysande i någon mån antecknas här några punkter med tillhö-
rande kommentarer:
l. Ju längre kriget dröjer, dess oerhördare blir följderna för
världen, om det till slut dock utbryter.
Detta ligger i sakens natur. Det enda man inte härvid vet är,
vilka nya förstörelsemedel, som forskning och teknik komma att
sätta i krigets händer. Möjligt är att sådana avvärjningsmedel
kunna utfinnas att det nu skäligen hopplösa försvaret mot de
»Surrealistiska» fjärrvapnen-den luftburna atombomben och Vtvåorna m. m.- förbättras, men chansen härför är, skulle vi tro,
ytterst liten. Huruvida förstörelsemedlens effekt – inberäknat
sådana infernalia som bacillkrig, radioaktivt krig osv.- kommer
att uppskattas därhän att ingen statsledning vågar ta risken av
en utlösning; på den frågan ges ej något svar, men sannolikt är
det icke.
2. Om Sovjetryssland stöter fram västerut under de närmaste
åren, kan det näppeligen hindras att nå sina politiska och strategiska mål på Europas kontinent.
345
·’ .
K. A. Bratt
Det behövs inga statistiska utföranden rörande antalet divisioner m. m. – utföranden som för övrigt äro mycket svåra att göra
vederhäftiga- för att fastslå det nu sagda som ett faktum; även
om, som man säger, genom fjärrbombning av de ryska kommunikationerna frammarschen till lands kan fördröjas. Ett atombombardemang mot ryska militära och industriella centra får sannolikt icke heller så snabba verkningar att framstöten rinner ut
i sanden, innan den nått sina mål.
I detta sammanhang diskuteras emellertid upptagandet av ett
europeiskt försvar vid Rhen eller t. o. m. vid Elbe. Kanske en så-
dan strategi har vissa utsikter att lyckas om några år. Skulle den
försökas nu, lär följden sannolikt bli att vid en reträtt från endera av dessa framskjutna linjer riskerna för en katastrof bleve
utomordentligt stora och slutet antagligen ett hjälp- och hopplöst
»jätte-dunquerque». Troligare är därför, att de bedöma försvarsförhållandena rättare, vilka anse att först vid Pyreneerna – där
Francos »fascistiska» divisioner även skulle stå till förfogande –
den ryska översvämningen skall kunna dämmas upp, varigenom
åtminstone den Iberiska halvön skulle kunna bevaras som ett brohuvud. Ett tillbakadragande av försvaret dit betyder emellertid
utlämnandet av hela mellersta och södra Västeuropa till Sovjet,
en otäck tanke, och man undrar inte på, om de ansvariga i det
längsta söker klänga sig fast vid något annat möjligt alternativ,
än detta. Kanske blir resultatet av de strategiska övervägandena att man stannar för Pyrenekedjan som huvudförsvarslinje,
men samtidigt förbereder ett starkt, uppehållande försvar vid
Rhen i avsikt att därigenom fördröja den ryska frammarschen så
länge som möjligt är, vilket i sin ordning skulle medge dels att
stora förstärkningar hinna fram, dels att man finge klart för sig,
om Frankrike kan förhindra att en kommunistisk revolution utbryter där. Vad de brittiska öarna beträffar komma dessa i ett
utomordentligt farligt läge, därest Sovjetkrigsmakten kan etablera
sina V-baser vid kanalkusten, samtidigt som stora luftlandsättningar hota. Genom detta hot bindes också huvuddelen av de
brittiska markstridskrafterna och undandragas på så sätt kontirrentalförsvaret.
3. Atombombförrådet i U. S. A. i förening med Nordamerikas
krigsindustriella överlägsenhet, jämförd med Sovjetunionens, synes tillsvidare utgöra en garanti mot en rysk framstöt västerut.
Churchill, bland andra, har uttalat att det enda, som förhindrat
Moskva att redan nu gå till aggression mot Västeuropa, är atom- 346
Världen, Europa och vi
bomberna i U. S. A.’s händer och förråd. Antagligen är det så,
om man till detta innehav lägger sagda lands krigsindustriena
energimassa. Vad annat än dessa två faktorer skulle väl ha hindrat
Sovjet från att göra slag i saken1 Inte vill väl någon objektiv
iakttagare söka göra troligt att denna makt skulle avstått från
forcering väster ut, om inga risker varit förbundna därmed~ Då
ryssarna, liksom alla andra veta, att Västeuropas motståndsförmåga är minimal, måste slutsatsen bli att Sovjets återhållsamhet
verkligen beror på U. S. A.; dess möjlighet till atomkrig och dess
krigspotentiella styrka i övrigt.
4. De i föregående punkt angivna omständigheterna får även
bedömas innebära, att U. S. A., om Sovjet nu går till krig, efter
loppet av en viss tid kan antas kunna besegra ryssarna.
Så länge atombomberna ensamt är att finna i väster och skillnaden i krigspotentiell förmåga är tillräckligt stor, antas det allmänt (och sannolikt med skäl) att »krigslyckan», om det blir krig,
till sist skall stanna på västmaktsidan. I atomsammanhanget har
dock anförts, att Sovjetunionens krigsindustri på grund av dess
utspridning inom det väldiga territoriet måste vara svår att
drabba. Detta förefaller riktigt, men samtidigt må erinras om att
det finns ett råmaterial, på vilket den moderna krigföringen så
gott som helt slutligen beror, nämligen oljan. (Den »förbannade»
oljan skulle man vilja säga, med tanke på att det är denna, som
gett möjlighet till uppkomsten av bl. a. flyget och pansarvapnet;
de stridsmedel, vars slag- och stötkraft framför allt karakteriserat
det senaste kriget.) Nu äro de ryska oljeförekomsterna koncentrerade i stort sett kring Kaspiska havet, och man känner åtminstone inte till att Ryssland skulle ha oljeförekomster tillräckliga
för ett stort krig annorstädes inom sina nuvarande gränser. Kan
produktionen vid de kaspiska oljefälten lamslås, bör detta vara
liktydigt med att Sovjet icke kan fullfölja ett krig, åtminstone mot
U. S. A. Förmår då dettas atomvapen, framfört genom luften och
kompletterat med »radioaktiv krigföring», åstadkomma ett dylikt
resultaU Det anses att så skall vara fallet; en hart när avgörande
omständighet, värd att noga observeras i komplexet av synpunkter, fakta och problem, som belamrar synfältet.
5. Tillsvidare, under ett visst antal år torde »tiden» arbeta för
U. S. A. Om däremot Sovjetunionen – under täckmantel av ett
fortsatt »kallt krig» i väster – lyckas infiltrera stora delar av
Asien, torde tidsströmmen vända sig i motsatt riktning.
År det inte ganska troligt att Sovjet, när det besinnar U. S. A.’s
347
·,
K. A. Bratt
nuvarande överlägsna krigsmateriella status, vilar på hanen, innan det eventuellt skjuter skarpt i västlig riktningT (Ett eller annat decennium spelar ingen större roll i Sovjetrysslands schema
för världsherraväldets slutliga övertagande.) När Moskvas politiker och strateger fått klart för sig att någon plötslig stormning
västerut ej är rekommendabel, förefaller det som en rimlig kompromiss att de här fortsätta den belägringsform, som går under
namnet av det kalla kriget, därmed maskerande sin infiltration
och maktutvidgning i Asien; detta även om uppskjutandet av
framstöten mot Västeuropa betyder en förstärkning av dess motståndskraft. Sker så, torde tiden arbeta för Sovjet, och det kan
därför vänta, tills en konsolidering av det gigantiska väldet Östeuropa-Asien fullbordats. Dess styrelseform medger antagligen
att under överskådlig tid hålla folken därinom beredda på, vad
som komma kan; en möjlighet som västdemokratierna kanske icke
äger åtminstone icke i samma grad. Mycket kan hända där, som
gör att vaksamheten slappas, att massorna tröttna på den eviga
spänningen, att ekonomin försvagas eller brytes ner genom de
oerhörda rustningsbördorna, genom kriser och genom Asiens eventuella bortfallande som råvarukälla och avsättningsområde; allt
samverkande till att frukten mognar för att skakas ned i det
rätta ögonblicket.
6. Sovjetunionen befinner sig mellan Asien och Västerlandet
på »de inre linjerna»; som saken strategiskt brukar uttryckas.
Detta förhållande, vilket förvånansvärt nog icke synes nämnvärt beaktats eller kommenterats, innebär att Sovjet kan välja
endera att stöta fram i riktning västerut eller att – under det
att man binder uppmärksamheten vid dess åtgöranden och hot i
Europa – infiltratoriskt avancera i Asien. Lockar detta avancemang U. S. A. och Storbritannien till en splittring av deras krafter i det asiatiska storrummet, försvagas ställningen i väster och
k a n ge Sovjet anledning eller tillfälle till en avgörande framstöt
i denna riktning. De »inre linjernas strategi» utmärkes just av
möjligheten till ett växelvis hot i båda de riktningar, som föreligga. Ett dylikt växelvis hot ingår säkert i Sovjets strategiska
schema.
Mot bakgrunden av den här företecknade, hypotetiska utvecklingen – sådan som vi ser den – kan man försöka komma fram
till vissa slutsatser i fråga om läget som det nu och för den när- 348
-~–,j_·- – – – – – –
Världen, Europa och vi
maste tiden ter sig vis a vis olika länder, inberäknat för Skandinaviens och därmed för vår egen del.
Hur ställer det sig i skilda områden av världen och för de olika
staterna beträffande aggressionsfaran från Sovjet samt ifråga om
eventuellt ingripande från U. S. A. i händelse av en aggressiont
Längst bort i Fjärran östern kommer Korea och J apan först
i blickpunkten. Det förra landet får säkert gå till Ryssland, utan
att man inskrider med militär makt. I fallet Japan är saken mera
tvivelsam, men skulle där ett kommunistiskt maktövertagande äga
rum, är väl ingenting att göra åt saken. Kina får snart anses
praktiskt taget som ett blivande Sovjetryskt satellitdöme. Malajstaterna och Indonesien samt Indien, kommer väl efter hand att
penetreras av kommunismen, om denna går segrande fram över
andra delar av östasien. (Lösgör sig Främre Indien från impeTiet, underlättas nog den ryska infiltrationspolitiken.) Icke heller
i dessa länder lär U. S. A. och Storbritannien militärt kunna intervenera utan att splittra sina krafter över hövan. Om eller när
det gäller Mellersta östern, bl. a. Persien och Arabstaterna, ter
sig saken annorlunda. Att icke dessa områden med deras oljeförekomster faller i ryska händer, är ett sine qua non för Västerns
ledande makter; icke minst med tanke på den roll oljetillförseln
härifrån spelar för innehavaren. Turkiets tillvaro och ställning är
en avgörande förutsättning för att Ryssland ej skall tränga fram
dit. Bl. a. därför måste Turkiet upprätthållas, och ett anfall mot
detta land blir med till visshet gränsande sannolikhet casus belli,
vare sig en medelhavspakt finns eller ej.
Italien, Frankrike och konglomeratet Benelux ingå i Atlantblocket, och en aggression mot endera eller flera av dessa utlöser
världskriget nummer tre. Så antagligen även i fråga om Västtyskland. Spanien intar en särställning; det kan ej åtkommas direkt och ligger, jämte Portugal, geografiskt i andra linjen. Oavsett alla berättigade ideologiska hänsyn (som strategin dock kommer att ta loven av), lär det icke dröja, innan Atlantpaktens regler gäller även för detta land – trots Franco!
För ingen av de nämnda västeuropeiska staterna torde en an- .slutning via Atlantpakten till U. S. A. och England innebära ett
ökat hot från Sovjets sida. Självfallet tvärtom. Men hur är det
med Skandinavien, bland annat i detta avseende~
En ideallösning av problemet här uppe borde, synes det, varit
.att den nordiska försvarsalliansen kommit till stånd samt att denna,
25-403445 Svensk Tidskrift 1949 349
K. A. Bratt
utan formell anslutning till västblocket, kunnat vänta hjälp vid
ett eventuellt Sovjetryskt överfall samt vapenleveranser på ett tidigt stadium. Denna lösning fick ej diskuteras och lönar sig självfallet ej heller att här beröras.
Nu är läget sådant att Norge och Danmark gått västerut och
att Sverige står ensamt. Skulle Ryssland anfalla endera Norge
eller Danmark, betyder detta storkrig. Om så inte vore fallet, skulle
detta betyda A-paktens sammanbrott och att därmed Sovjet tagit
hem första ronden i den stora maktkampen. Men månne inte samma
frågeställning gäller även, för den händelse attacken skulle avse
oss; trots att vårt land icke gått med i pakten~ För vår del tro
vi att saken ligger så till. Motiveringen för denna uppfattning är
följande: Om Sovjet går till attack mot Sverige och efter en tids
strider ockuperar landet från Skåne, längs Kölen, upp till Treriksröset i norr, komme Norge och även Danmark i ett ohållbart
läge. Båda dessa länders territorier måste i samma stund, som aggressionen mot Sverige sker, fyllas av stridskrafter västerifrån och
baserna på Island och Grönland besättas etc. När som helst skulle
därefter ett intermezzo kunna tända den allmänna krigslågan, om
den icke tänts redan med hjälpsändningarnas inledande. En dylik
händelsernas utveckling på skandinavisk mark skulle helt rubba
cirklarna för västblocket i vad avser styrkegrupperingar m. m.
Samtidigt som Ryssland anfölle oss, skulle det även inkorporera
Finland, om det ej gjort det förut. Ett anfall på Sverige, dess ockuperande efter hårda strider och finnarnas »östdemokratiserande»;
redan detta skulle bli en chock, en påfrestning för freden, som
denna, såvitt vi förstår, icke skulle hålla för. Mycket tyder därför
på att ett sovjetryskt, isolerat anfall mot Sverige kommer att utlösa samma storkrig, som om anfallet gällde en paktansluten stat.
Av denna orsak har Sverige- enligt vårt sätt att se – stora chanser att icke bli isolerat angripet, även om vi som nu stå utan anslutning till atlantmakterna. (Samma åsikt har uttryckts bl. a. av
Walter Lippman.)
I fråga om vapenleveranserna kan västblocksledningen, när allt
kommer omkring, inte undgå ta med i räkningen att ett upprustat
svenskt försvar måste betraktas som en ytterligt viktig faktor, om
det blir fråga om att uppehålla ett ryskt, mot Norge, riktat anfall.
(Ett dylikt anfall måste gå ut över svensk integritet och i fråga
om förbindelserna i huvudsak läggas över svenskt område.) Den
tid, som skulle behövas för Sovjet att betvinga vårt motstånd,
skulle komma västmaktsbaseringen i Norge till godo, och kan vid
350
”,
… __’._L_ _ _ _ _ _ _ _ __
Världen, Europa och vi
ett överraskande anfall betraktas som avgörande för att denna basering skall, i vad rör markstyrkorna, medhinnas, innan ryssarna
är där. Att neka Sverige de vapen, det behöver, för att kunna spela
sin roll i det gemensamma försvaret av Skandinavien, vore efter
allt att döma orimligt. Går man däremot ut ifrån att den svenska
»Undenlinjem skall drivas så in absurdum, att vi t. o. m. avsäga
oss vapenleveranser av fruktan att irritera Moskva, då är det
ju lönlöst att fortsätta resonemanget!
Finland. Ja, det är ett svårt krux, och ingen kan veta Rysslands avsikter i detta hänseende. Det kan dock andragas skäl för,
att Ryssland, därför att Norge och Danmark blivit västmaktsanslutna eller därför att Sverige finge vapenleveranser, icke skall ta
detta till intäkt för Finlands ockuperande. Dels skulle ockupationen av detta land bl. a. hos oss väcka en storm av förbittring, vilken skulle kosta våra ryssanhängare den sista resten av hänsyn
och inflytande. Dels och framför allt komme ett våldförande av
Finland att betyda att Sverige omedelbart måste följa sina två
skandinaviska grannars exempel; så starkt som det ryska hotet då
skulle avteckna sig och så som vårt strategiska läge skulle till
ytterlighet försämras. När Sverige beslutat sig för att stå kvar
på neutralitetens grund trots sin otvetydiga samhörighet med de
västliga demokratierna, har ju orsaken härtill i hög grad varit
hänsynen till och omsorgen om Finlands ställning. Skulle denna
antastas, förfaller givetvis denna hänsyn, och vi kommer att så
gott som automatiskt tvingas att slå in på den västsolidariska linjen. Att frammana en dylik anslutning, kan icke ligga i Rysslands intresse. Men då åligger det även- för att icke något missförstånd skall skymma sikten – den svenska regeringen att på
ett oförtydbart sätt förklara denna vår inställning i Moskva.
Skulle något komma att brista härutinnan, och detta bidroge till
att Finland allvarligt antastas, råder icke tvivel om att den regim, som bure skulden härför, med ett brak störtade genom scengolvet!
Det vill synas att, om det ovanförda resonemanget i stort sett
godtas, omständigheterna fört det därhän att även de av oss, vilka
ansett anslutning till A-pakten som bäst svarande mot den allmänna situationen, nu har att resignera på den punkten samt
vänta och se. Så långt man vågar bedöma det sålunda inträdda
status-quoläget här uppe i norr, kännetecknas det av följande: Att
genom Norges och Danmarks anslutning till det västliga säkerhets- 351
K. A..Bratt
systemet Skandinaviens ställning till Sovjetunionen visserligen
skärpts, men att en isolerad rysk aggression mot de nyssnämnda
länderna knappast dock behöver befaras; detta av den orsak att
en dylik aggression kan bedömas leda över till allmänt krig. (Skulle
denna premiss visa sig vara felaktig betyder det, som sagt, att
hela säkerhetssystemet faller samman.) Vidare: Osannolikheten av
ett isolerat ryskt anfall torde även gälla vårt land, enär också ett
dylikt anfall med till visshet gränsande sannolikhet skulle framkalla ett allmänt krigsutbrott. Samt slutligen: att Sverige genom
sin ställning kan förväntas förmånligt inverka på Finlands utsikter att bevara sin nuvarande status.- Allt detta, för den händelse att bedömandet ifråga om Sovjets önskan att tillsvidare icke
frambesvärja världskriget nummer tre är välgrundat.
352
..
i

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner