Print Friendly

Varia

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VARIA
RELIGIONEN SOM PSYKOLOGISK REALITET
Den undersökning och kritik av religionen, som Ingemar Hedenius
framlägger i sin bok Tro och vetande, är i huvudsak en logisk undersökning av religionens, speciellt kristendomens, objektiva hållbarhet.
Hedenius konstaterar inre motsägelser hos kristendomen, och han på-
visar även omöjligheten att förena den kristna tron med vetenskapens världsbild. Därmed kan det synas att domen över religionen har
fällts och att tiden skulle vara inne att avlägsna den ur kulturlivet.
Nu är det emellertid ett faktum att även tidigare liknande filosofisk
kritik framförts, och att trots detta religionen bevarat sin ställning
inom kulturlivet. Och det märkliga är, att religionen inte bara har
omfattats av mindre upplysta och intelligenta människor. Det har
tvärtom alltid funnits och finns alltjämt talrika exempel på kulturellt
framstående människor, för vilka religionen är det centrala inom personligheten. Hur är detta möjligU Här föreligger ett i första hand
psykologiskt problem. Frågan blir: har religionen en funktion i det
mänskliga själslivet, vilken inte störes av logisk kritiH Vad innebär
i så fall denna funktionT
Psykologien har lärt oss, att människan använder två slags psykiska uttrycksformer. A ena sidan har vi ord- och sifferspråket, som
arbetar med logik och abstraktion för att behärska objektvärlden. A
andra sidan har vi drömmens och det konstnärliga skapandets språk,
som inte är vänt utåt utan vänder sig inåt mot människan själv. Detta
språk talar i bilder, det har inte nått fram till det logiska språkets
skärpa och abstraktion. När vi drömmer, talar vår själ i bilder för
oss, och så länge vi drömmer går vi upp i dessa bilder som om de
var verkligheten själv. Det allvar på vilket vi tar drömmens bildspråk, så länge vi sover, är ett tecken på att vi här inte bara har
att göra med en betydelselös lek. Vi måste dra den slutsatsen, att
drömmens bildspråk uttrycker en realitet, likaväl som vårt logiska
vakenspråk gör det. Emellertid försvinner vår realitetskänsla inför
drömmens bildspråk så snart vi vaknar och övergår till vårt vanliga
logiska tänkande. Vi kanske ibland ser tillbaka på drömmen och
skrattar åt att vi så kunde leva oss in i dess overklighet. Inför vårt
vakna sakliga tänkande framstår hela drömmen som en barnslig och
löjlig lek, full av motsägelser och tokigheter. Det är helt ofattligt för
oss, att vi har kunnat ta sådant på allvar. Vår situation har en på-
fallande likhet med religionskritikerns, som med sin logik sönderplockar hela religionens föreställningsvärld. Men låt oss då äter besinna, att vi endast för en liten stund sedan, nämligen då vi låg försjunkna i sömnen, upplevde alla dessa bilder såsom realiteter. V ad är
det då som gjorde, att vi upplevde något reellt i denna tokiga bild- 527
Varia
värld? J ag tror, att vi här har en ledtråd till en djupare förståelse
för religionens funktion i själslivet.
Vi lever inte bara i en värld av vakenhet och logik. Vid sidan om
denna värld lever vi även i en drömvärld, som talar till oss i ett
egenartat bildspråk. Ser vi närmare efter, finner vi att denna drömvärld inte kan begränsas till sömnen. Även när vi är vakna, drömmer vi emellanåt. Vår drömvärld och vår vakenvärld är invävda i
varandra. Detta visar sig på det sättet, att många av våra föreställningar och handlingar under dagen inte enbart följer ett rent logiskt
mönster. Freud har utrett, att många felhandlingar och ett visst slags
glömska går tillbaks på förträngda behov och tendenser, vilka i de
nämnda fenomenen får ett utlopp. Vi skall nu särskilt uppmärksamma sådana yttringar av vårt vakna drömliv som att det finns
föreställningar och symbolhandlingar, vilka ger motstridiga tendenser
ett gemensamt uttryck. Drömforskningen känner till, att olika behov
kan komma till uttryck i samma drömkonstruktion. Motstridiga tendenser kan sålunda förenas i en drömsymboL Detta innebär, att drömsymbolen kan innehålla en logisk motsägelse, vilken framträder som
en enhet i drömsymbolen. Vi har här utan tvivel att göra med en
själens spontana läkeförmåga. Vårt själsliv söker sig ständigt bort
från splittringen mot enheten, och i drömsymbolerna har den ett
medel att nå en syntes, som den inte kan nå på andra vägar. Så befinner sig vårt själsliv ständ·igt i strävan mot en hälsa, som den endast kan finna i enheten. Denna strävan kommer inte endast till
synes i sömnens drömliv utan även i vårt vakenliv, närmare bestämt
i vårt vakna drömliv. En intressant omständighet är, att det finns
handlingar, som har en liknande funktion som de drömbilder, vilka
i en symbol förenar motstridiga tendenser. Sådana handlingar betecknar även själens väg till hälsa.
Jag skall ur min egen praktik hämta ett exempel på en utpräglad symbolhandling med läkekraft. En konstnär, som var anställd inom industrin, uppsökte mig för att rådgöra om sina problem i arbetet. Det visade
sig, att mannen befann sig i en konflikt mellan sin drift att helt ge sig
hän åt konsten och sin önskan att hålla fast vid sitt arbete inom
industrin, vilket delvis var av konstnärlig art. En analys av situationen ledde till att mannen måste erkänna, att hans arbete i själva
verket mycket litet tillfredsställde hans konstnärliga skaparbehov. Den
lösning som gav sig var, att mannen skulle lämna industrin och helt
ägna sig åt sin konst. Inför ett sådant steg kände han sig dock mycket tveksam, eftersom han ansåg sig ha vissa förpliktelser mot de
personer inom hans företag, som hade anställt honom och lagt ner
stora kostnader på hans utbildning. Vår överläggning gjorde det
emellertid allt tydligare, att ett avsked var den enda framkomliga
vägen. Samtalet fördes sedan över på hans konstnärliga planer. Han
berättade då, att han hade fått stor lust att måla motiv inom den
industri, där han var anställd. Med stor vältalighet framhöll han, hur
han funnit stora skönhetsvärden på de olika arbetsplatserna, och att
han kände en stark lust att genast gripa sig an med dessa motiv, nu
528

Varia
då han hade bestämt sig för att helt ge sig hän åt konsten. Det syntes
på mannen, att bara tanken på denna planerade verksamhet skänkte
honom stor befrielse. Denna iakttagelse kom mig att närmare reflektera över projektet med industrimålningen. Det slog mig att jag här
hade att göra med en symbolhandling. I verkligheten befann sig denne
konstnär i en konflikt mellan sin konstnärsdrift och sin önskan att
vara lojal mot sina uppdragsgivare. Två motstridiga tendenser förelåg, och det syntes omöjligt att i verkligheten förena dem. Den planerade industrimålningen framstod som ett irrealt sätt att förena de
båda motsatta tendenserna. Genom att välja konstnärliga motiv inom
den industri, där han var anställd, höll han liksom fast vid sin gamla
ställning. Samtidigt tillfredsställde han sin konstnärsdrift. Industrimålningen var en symbolhandling som förenade två tendenser, vilka
i verkligheten var oförenliga. Därigenom kunde denna handling också
verka som en terapi. J ag understödde livligt projektet såsom en lämplig övergång mellan industrianställningen och det fria konstnärslivet.
Det slags terapi, som jag på detta sätt kom att tillämpa, kallar jag
symbolterapi. Naturen använder sig spontant av symbolterapi för att
övervinna själens splittring. Som psykolog har man all anledning att
här följa i naturens spår och söka efter symboler, som vid en inre
konflikt kan förena de motstridiga tendenserna. En psykolog bör tillvarataga alla möjligheter att leda patienten in på någon symbolhandling, som kan verka befriande. Men han bör även bedriva symbolterapi med hjälp av sådana föreställningar och bilder, som synes
lämpade att skapa syntes inom själslivet. Metoden blir i detta fall att
låta patienten samla sig omkring och försjunka i dessa symboler.
Efter denna utredning kan vi närma oss religionen med ny förståelse. Det är uppenbart att t. ex. kristendomen inte kan bestå inför
en logisk granskning. Men, som vi nu har sett, utgöres vårt själsliv
inte endast av den logiskt uppbyggda vakenvärlden. Det finns dessutom den stora drömvärlden, som tycks vara av vital betydelse. Vi
har rent av funnit, att det syntetiska arbetet hos denna drömvärld
är en viktig förutsättning för psykisk hälsa. Hur vore det om vi
skulle hänföra religionen till denna drömvärld~ Detta skulle förvisso
inte betyda att vi undanförde religionen ur kulturlivet eller hänvisade den en plats i skamvrån. Tvärtom skulle det betyda, att vi direkt
satte religionen i samband med själslivets uppbyggande krafter. Religionskritiken har funnit, att religionen är full av logiska motsägelser. Nåväl, detta är ju ett tecken på att vi kanske nu befinner oss
på rätt väg. Frågan blir, om de logiska motsägelserna inom kristendomen är av sådan art, att de på ett symboliskt sätt förenar i verkligheten motstridiga tendenser. År detta fallet, då har kristendomen
möjlighet att verka som symbolterapi. Därmed har vi kommit in på
en omfattande fråga, som kräver en grundlig undersökning. Jag skall
här begränsa mig till att analysera Kristus-symbolen.
Kan vi i Kristus-symbolen finna en förening av centrala tendenser
inom människan, vilka synes oss logiskt oförenliga’l J ag tror att just
detta är fallet. Vi har inom oss en strävan mot idealitet, ett starkt
529
Varia
behov att övervinna vår begränsning. Men vi känner samtidigt vår
svaghet och vår otillräcklighet. Det finns en önskan inom oss att
skjuta åt sidan allt ansvar, att slappa av och vila oss, att undvika
livets påfrestningar. Denna sista önskan hämtar sin styrka ur barndomssituationen, då föräldrarna var den trygga tillflykten, och då
inga större fordringar ställdes. I Kristus-symbolen möter vi en människa, som till det yttersta har följt sin strävan mot idealitet, som
har ägt kraften att helt bejaka sitt öde och bära det. Men Kristus
betyder samtidigt, att alla, som tror på honom, skall få hjälp och
kraft av honom att bära sina bördor och bejaka sitt öde. Människan
kan befria sig från de alltför stora kraven därigenom att Kristus har
tagit på sig människornas synd. Ett försjunkande i Kristus-symbolen
måste få till följd att de nämnda motstridiga tendenserna inom människan når enhet. Själen övervinner sin splittring. Det synes sålunda
ligga en stor läkekraft i Kristus-symbolen, under förutsättning att
den helt får spela rollen av symbolterapi. Flyttar man över drömvärlden, eller symbolvärlden, i den logiska vakenvärlden, försvinner
emellertid symbolernas läkekraft. När det logiska förståndet har behandlat symbolerna, försvinner enheten och läkekraften, och det som
återstår är endast logiska orimligheter. Religionskritikern står där,
triumferande med den sönderplockade blomman i sin hand, och vill
få oss att tro att mera bevänt var det inte med religionen. Och ändå
kände vi oss nyss betagna och lyckliga över blommans skönhet och
organiska liv …
Det finns sålunda i det mänskliga själslivet en spontan läkeprocess, vars metod är att i en drömvärlds symboler syntetisera det som
är oförenligt i den enbart logiskt orienterade verkligheten. Denna
spontana läkekraft drar vi alla fördel av utan att vi medvetet gör
någon insats i denna egenartade livsprocess. Emellertid har under
mänsklighetens långa utveckling en strävan framkommit att på något
sätt understödja den inre läkeprocessen. En djuppsykologi har utvecklat sig, vars stora uppgift just är att värna om själens enhet och
de skapande krafterna i människan. Denna djuppsykologi är ingenting annat än religionen, och jag vill då naturligtvis inte begränsa
betraktelsesättet till enbart den kristna religionen. Eftersom religionen visar sig vara en avsiktlig symbolterapi, ett medvetet understödjande av själens spontana läkekraft, måste det centrala i religionen komma till synes i någon form av speciell religiös aktivitet. En
religiös människa skall kunna skiljas från en icke-religiös människa
genom att hon utövar denna aktivitet. Ett enbart försanthållande av
vissa religionsläror innebär icke någon religiös aktivitet och gör så-
lunda icke en människa till religiös. Vi måste räkna med olika slag
av religiös aktivitet, men alla har ett gemensamt drag och det är
försjunkandet i någon symbol. Den religiösa aktiviteten framträder
som en kollektiv form i församlingsgudstjänsten och som en individuell form i betraktelse, bön och meditation. Vad som kännetecknar
allt religiöst liv är det inre livets kultivering. Vi rör oss här i drömmens symbolvärld, men vi måste komma ihåg att drömlivet inte slu- 530
– Varia
tar, när vi vaknar upp ur sömnen. Drömlivet sammanhänger med
vårt känsloliv och de båda bildar bakgrunden till vårt vakna liv. Det
är genom känslolivet produktiviteten blir möjlig, och det inre livets
kultivering blir därför en fråga om att hälla produktiviteten vid makt.
Sedan gammalt har man framhållit religionens sammanhang med
känslolivet. Detta konstaterande har ofta gjorts för att nedsätta religionen. Man har velat avfärda religionen med att den »bara» är en
fråga om känslor. Har vi däremot gjort klart för oss att vi i känslolivet har själva den produktiva livsgrunden, utan vilken hela tillvaron skulle bli något sterilt och mekaniskt, då förstår man först vilken central betydelse man tillmäter religionen, när man hänför den
till känslolivets område. J ag skall här anknyta några reflexioner till
den form av det inre livets kultivering, som det kristna gudstjänstlivet innebär.
Först kan vi tänka på det väckande och stärkande av gemenskapskänslan, som kyrkogudstjänsten medför. Människan behö-
ver uppleva gemenskapen med andra i en förinnerligad form.
Detta gäller inte minst moderna människor, som i många fall saknar varje djupare gemenskap med andra. I gudstjänsten kan den
enskilde smälta in i församlingen och liksom öppna sig. Deltagandet i psalmsången och växelsången mellan församlingen och
prästen är ägnad att skänka en befriande gemenskapsupplevelse.
Från församlingen vänder vi oss till själva kyrkomiljön. Det finns
här mycket som påverkar känslorna och framkallar det på en gång
avslappade och produktivt spända tillstånd, som vi benämner andakt.
Musiken, ritualen, konstföremålen och arkitekturen bidrar var för sig
till att bereda själen för detta till~tänd. I andakten är vi mottagliga
för religionens symboler och de kan utveckla hela sin läkekraft. Lät
oss i detta sammanhang även tänka på förkunnelsen och stanna inför något så centralt som syndabekännelsen. När denna framföres av
prästen, upplever den kristne en stark framvällning av känslor. På
det teologiska språket talar man om förkrosselse. Men detta tillstånd
blir icke bestående. Läran om frälsningen gör sig gällande. Från att
vara en »förtappad och fördärvad människa» kallas den kristne till
att vara »Guds barn» i tron på Jesus. Efter förkrosselsen kommer
jubel och känsla av befrielse. Detta må vara nog för att rikta uppmärksamheten på att vi i den kristna gudstjänsten har en högt utvecklad psykologisk metod att odla känslolivet och hålla de produktiva krafterna i människan levande.
Emellertid förmedlar ju gudstjänsten även bestämda läror för det
dagliga livets bruk. Det är en populär föreställning, att mänga kyrkobesökare lever ett lika »syndigt» liv som andra människor, och att
den enda skillnaden är att de går i kyrkan om söndagarna. Här har
vi en åsikt som vi måst~ närmare undersöka ur psykologisk synpunkt. Vi har sett, att gudstjänsten framför allt kan betraktas som
.ett odlande av känslolivet. Mycket av det som uppleves i kyrkan bör
begränsas till att ha denna betydelse, om det skall bli en makt i livets
tjänst. Men det finns kyrkobesökare, som även utanför kyrkan vill
531
Varia
praktisera vad de där har hört. I sådana fall har kristendomen ibland
visat sig kunna ge upphov till psykiska komplikationer. Man börjar
intellektualisera vad man har mottagit mera i drömstadiet och detta
kan leda till en viss ensidighet och skadlig hämning i livsföringen.
Den paradoxen låter formulera sig, att en kyrkobesökare, som under
veckans övriga dagar syndar, drar störst fördel av den känslolivets
vård, som gudstjänsten ger honom. I verkligheten är vi emellertid
föga hjälpta av paradoxer. Jag undrar, om inte en lösning av kristendomens praktiska svårigheter ligger på den linjen, att man i en viss
utsträckning skall avstå från att intellektualisera det kristna trosinnehållet. De kristna bör besinna att religionens centrala uppgift är att vara en symbolterapi. Man skall därför akta sig för att
upplösa symbolerna i logiska konstruktioner. De direktiv, som den
kristne behöver för det moraliska området, bör han kunna få utan
att dra in i spelet den invecklade problematik, som blir följden av
ett sönderplockande av kristendomens symbolinnehålL
J ag har här framställt religionen som en symbolterapi. Den religiösa aktiviteten har visat sig vara ett medvetet användande av den
läkemetod, som själen spontant tillämpar. Inom kristendomen har vi
funnit exempel på denna metod, och en närmare granskning skulle
antagligen framdraga allt flera exempel. Emellertid finns det en riktning inom religionen, som går ett steg längre än symbolterapin. J ag
tänker nu på de asiatiska meditationsreligionerna i deras mest avancerade form. Vi finner där att religiösa symboler göres till föremål för
meditation. De första stadierna i denna kan tolkas som ett försjunkande i betydelsen av symbolterapi. Men målet är att den inre aktiviteten skall övervinna varje formgivning och uppnå ett fullkomligt
rent tillstånd av absoluthet. Inför detta högsta tillstånd framstår
även gudarna såsom produkter av människans egen fantasi. Detta
kommer t. ex. fram i den märkliga tibetanska dödsboken (Bardo
Thödol), som beskriver själens tillstånd från dödsögonblicket till återfödelsen i jordelivet. Den döde uppmanas där oupphörligen att betrakta allt som han möter, även gudabilderna, som skapelser av den
egna fantasin. Han uppmanas att genom meditation frigöra sig från
alla former och förena sig med den skapande urgrunden, varifrån han
icke återvänder till jordelivet. En sådan religiös aktivitet, som här
antydes, synes sikta på att framtränga till själva den innersta källan
för allt skapande. Den stannar inte vid de symboler, som är uttryck
för den inre skaparkraften. Vi ser sålunda att religionen innebär
symbolterapi, men att den dessutom kan gå ännu längre och leda oss
fram till något, som vi måste betrakta såsom den rena källan för allt
skapande. Antingen vi i vår religiösa aktivitet använder religionen
såsom symbolterapi eller vi går ett steg längre och söker nå skaparkraften inom oss, innan den har övergått till någon slags form, så
rör vi oss inom religionen på själslivets djupområde. Det är hela
tiden fråga om psykiska realiteter. Detta är en värld, som religionskritikern aldrig når fram till med allt sitt logiska skarpsinne.
Björn Sjövall.
532

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner