Print Friendly

Varia

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VARIA
HUR MYCKET HAR KRIGET SÄNKT DEN TYSKA
LEVNADSSTANDARDEN?
Efter det andra världskriget liksom efter det första har man ofta
kunnat läsa om l>hur mycket kriget kostade)), Men även om sådana
beräkningar s k u l l e kunna vara absolut tillförlitliga, äro de tal de
leder fram till – i varje fall när det gäller den hårdast drabbade parten – så svindlande, att man endast med svårighet kan göra sig något
begrepp om vad de egentligen innebära. Vida mer fattbart, och vida
mer praktiskt, är det om man i stället kan få ett uttryck för, vilken
återverkan kriget haft på levnadsstandarden. Alltså ett svar på frå-
gan, hur mycket sämre folk har det nu än åren närmast före kriget.
Det omedelbara intryck man får av den förändringen, om man reser
i Tyskland och om man får tillfälle att besöka tyska hem, är mycket
starkt växlande. Det kan knappast upphöra att förvåna också en
ganska trägen resenär, vilken oerhörd spännvidd det kan finnas mellan armod och välstånd. Men inte minst därför måste man vara på
sin vakt mot frestelsen att alltför lätt dra allmänna slutsatser av det
man ser. När det gäller armodet, exempelvis i flyktingbarackerna, är
det visserligen inte så farligt att generalisera; på sådana håll är det
nog i allmänhet alldeles så fattigt som det ser ut. Däremot tillåter
exempelvis fasaden av lyxbutiker i de centrala delarna i sådana städer
som Hamburg, Diisseldorf och Frankfurt egentligen inga slutsatser
alls. De affärerna ·- som ligga utmed gator där den genomresande
främlingen mycket snart får syn på dem – äro mycket få. Och deras
kunder äro också, sett i förhållande till hela befolkningen, mycket,
mycket få.
När avståndet mellan ytterligheterna är stort, måste man som sagt
vara alldeles särskilt på sin vakt mot att dra för långt gående slutsatser av ytliga iakttagelser. Och i regel är därvid en liknande skepsis
på sin plats också då det gäller sådana generaliseringar som indextalen locka till. Vad Tyskland beträffar var den lockelsen visserligen
tills för halvtannat år sedan inte särskilt farlig. Före valutareformen,
sommaren 1948, spelade den svarta marknaden en så oerhört dominerande roll, att ingen gärna kunde komma på den tanken att dra
några slutsatser av relationerna mellan löner och priser. Då kunde
det ju exempelvis inträffa, att en familjs veckainkomst inte räckte
till mer än ett kilo smör. Att det överhuvud taget var möjligt att ändå
leva under dylika omständigheter berodde på sådana förhållanden
som att också cigarretterna betingade ett oerhört högt pris, och att
sådana familjer alltså kunde skaffa sig den nödvändiga merinkomsten
genom att sälja sin tobaksranson.
Men till all lycka har ju detta radikalt förändrats. Det har på
så vis åter blivit någon mening med att försöka anställa jämfö-
68
Varia
relser med exempelvis tiden närmast före kriget. Och det är också
något som göres ganska flitigt numera. Att tyskarna därvid inte i
större utsträckning än som faktiskt är fallet mena sig komma till
nedslående resultat får väl antas bero på, att man står under så starkt
intryck av det allra senaste årets påtagliga förbättring. I stort sett
måste det ju ändå vara så, att tyskarna lever avsevärt sämre nu än
för tio är sen.
Men h u r mycket sämre1 – Det har nyligen i Västtyskland lagts
fram några statistiska undersökningar, som, om man umgås med siffrorna mycket försiktigt, kunna användas för belysning av frågan, i
vilken grad kriget har sänkt landets levnadsstandard. Sålunda har
man beräknat, att det sammanlagda värdet av alla producerade varor
och tjänster (med tillägg av värdet av hjälp i olika former frän utlandet) har gått ner till ungefär 73 procent av motsvarande värde
för tio år sen. Med hänsyn tagen också till den grad i vilken folkmängden i Västtyskland – trots krigsförlusterna – har ökat genom
den stora flyktingströmmen österifrån, beräknar man, att denna nationalprodukt per invånare räknat har gått ner ända till strax under
sextio procent. Det skulle alltså kunna sägas, att man med ett sådant
beräkningssätt kommer fram till en standardsänkning på ungefär fyrtio procent. Slår man i stället ut detta produktvärde endast på dem
som verkligen ha inkomst – vilkas antal nu relativt sett är mindre
än förut – stannar denna sänkning vid något sådant som trettio
procent.
Det kan vara lämpligt att jämföra dessa uppskattningar med förändringarna i reallönens storlek. För första gången på lång tid finns
det nu åter material för bedömning av levnadskostnadsutvecklingen,
som ju är nödvändig att känna för att man alls skall kunna få något
begrepp om arbetslönernas reella värde. Att man förut inte kunnat
anställa några statistiskt hållbara jämförelser med levnadskostna·
derna från förkrigstiden har sin förklaring inte bara i det ovisshets·
moment, som den omfattande svarta marknaden utgjorde, utan också
däri, att konsumtionen till stor del fått en annan inriktning efter
kriget än före. En jämförelse mellan exempelvis livsmedelspriserna
före och efter kriget kan naturligtvis inte rimligen bygga på ett antagande om samma konsumtionssammansättning vid de båda tidpunkterna, när vissa av förkrigstidens varor kanske inte alls finnas att
köpa efter kriget. Då kommer man sanningen betydligt närmare genom att så att säga gå motsatt väg och i stället ställa frågan, vad som
1938 hade behövt betalas för det som 1949 fanns att köpa. Med tillämpning av denna mer realistiska metod har det visat sig, att prisstegringen för normalfamiljen – också denna normalfamilj har för övrigt
· ändrat utseende under de tio åren – har varit inte som den gamla
beräkningsgrunden gav vid handen 43 procent utan ungefär över
sextio procent. Och sannolikt kommer man upp ett gott stycke över
de sjuttio om man tar hänsyn till, att åtminstone den grå marknaden
inte är försvunnen utan fortfarande spelar en viss roll. Sålunda kan
man ganska ofta få höra, att den eller den ransonerade varan inte
för tillfället finns att få i en viss butik, men att det däremot går myc- 69
Varia
ket bra för sig att få köpa ungefär samma sak utan kupong – underförstått: mot ett pris som bättre passar handeln, och som troligen
också bättre svarar mot marknadsläget än priskontrollens priser.
Detta alltså i korthet om prisstegringarna. Samtidigt med dessa har
i Tyskland liksom i andra länder också arbetarnas nominallöner
undergått vissa ökningar. Inom ramen för denna artikel ges inte plats
att närmare ingå på dessa ökningars storlek; det må blott erinras
därom, att den tyska löneutvecklingen efter kriget i betydande grad
fått sin prägel av en klok och ansvarsmedveten återhållsamhet från
fackföreningarnas sida. Om man nu samtidigt tar hänsyn till stegring
i priser och stegring i nominallön, kommer man fram till, att den
tyska industriarbetarens reallön nu är ungefär en fjärdedel lägre än
före kriget.
Nyss nämndes det, att om man tänker sig den nuvarande nationalprodukten fördelad på alla dem som uppbära inkomst, man får ett
värde som ligger ungefär trettio procent under förkrigsvärdet. Det
skulle alltså tyda på, att industriarbetarnas ekonomiska förhållanden
skulle ha utvecklats på ett mindre ogynnsamt sätt än inkomsttagarnas
i allmänhet. Så förhåller det sig också med all säkerhet. Den krigets
oerhörda kapitalförtäring, som blev fullt synlig med valutareformen,
måste ju rimligen allvarligast ha träffat dem som inte hade någon
arbetskraft att bjuda ut och som varit hänvisade att leva på kapital.
Det finns också ett stort skikt av människor i Tyskland av i dag,
som lever på en avsevärt mycket lägre standard än den som markeras
av den industriella indexfamiljen, med sina 270 mark i månaden. Därutöver är att märka, att det för stora tjänstemannakategorier inte
hittills varit möjligt att få till stånd en jämförelsevis lika stor nominallöneförbättring som för industriarbetarna. I detta sammanhang kan
också nämnas en sådan sak som att officerarna – och härmed menas
också de officerare mot vilka det inte riktats några politiska anmärkningar – i dagens läge ofta äro blottställda ända intill fysiskt
existensminimum.
Det finns framför allt ett område där man särskilt tydligt kan konstatera den annars ganska svåriakttagbara företeelse som heter
ståndscirkulationens nedåtgående gren. Det är bland Västtysklands
flyktingar. Därom vore mycket att säga, både därför att det är ett
problem som hittills av tyskarna själva handhafts på ett inte alltid
alldeles klanderfritt sätt och därför att det här gäller en företeelse
som redan på grund av sina oerhörda dimensioner i verkligheten är
en internationell angelägenhet. Här skall emellertid blott påpekas
några av de drag i denna allvarliga bild, som ha ett uppenbart samband med den tyska standardsänkningen i dess helhet.
I första hand är det ju klart, att detta stora befolkningstillskott
måste trycka standarden mycket allvarligt på ett par punkter, där den
redan förut är starkt pressad. Atta miljoner människor skulle pressas
in i den trängsel som uppstått genom att fyra miljoner bostäder genom kriget blivit helt obrukbara. Då flyktingarna dessutom som
regel inte har kunnat få med sig sin eventuella förmögenhet, har
också den omständigheten bidragit att göra kapitalknappheten än mer
70

Varia
skriande än den annars skulle vara. Vidare har av olika orsaker –
bland annat svårigheten att anskaffa bostäder i närheten av industriorterna ·- en jämförelsevis stor del av flyktingarna fått hålla till
godo med sysselsättningar, som de inte från sitt tidigare liv äro vana
vid, en sak som ju måste innebära, att de inte bli i stånd att lämna
ett bidrag till produktionen, som står i proportion till deras antal.
Man tycker det skulle ligga ganska nära till hands att undra, hur
lång tid det egentligen kan behövas för att så att säga ta igen den
starka standardsänkning som direkt oeh indirekt blivit en följd av
kriget. Det förefaller emellertid att vara en fråga som tyskarna i
gemen befattar sig ganska litet med. Var och en har nog av sina egna
besvärligheter. Det intresse han möjligen kan uppbjuda för de stora
perspektiven förlorar sig oftast i mera politiska spekulationer. Kanske
är det rätt lyckligt. Ateruppbyggnadsproblemen är ju av en sådan
storleksordning, att en faktisk insikt därom på gemene man knappast
kan verka annat än decouragerande.
I väsentlig grad är det ju här fråga om ett sparandeproblem. Men
detta utomordentligt starka sparande skall alltså ske under omständigheter som innebär att det finns vida mindre överskott att ta av
än normalt. Vad det enskilda sparandet beträffar, kan man ju säga,
att det är förvånansvärt, att sådant fortfarande förekommer; många
av de tyskar som nu leva ha ju inte bara en gång utan två gånger
varit med om att förlora praktiskt taget allt vad man sparat ihop.
Men totalt sett går faktiskt för närvarande en relativt större del än
normalt av nationalprodukten till investeringar. Med det tempo, som
det med denna egna kraft är möjligt att uppnå, måste man ändå säkert
räkna den tid i årtionden som måste förgå, innan de tyska städerna
har återtagit något som liknar deras gamla utseende eller standard.
Det måste dröja mycket länge redan därför, att de mera direkt produktiva investeringarna i stort sett måste gå före bostadsbyggandet.
I toppen på prioritetslistan står ju av naturliga skäl iståndsättandet
av själva produktionsapparaten. Hur stora dessa behov kunna vara
torde tills vidare vara lönlöst att försöka få en mätare på, så många
faktorer som här äro okända; ibland förvånas man dock över uppgifter om, i vilken ringa grad luftkriget lyckades nedsätta den tyska
industriens kapacitet.
Det är att vänta, att förbudet mot investeringar med hjälp av utländskt kapital nu snart blir hävt. Att den saken ännu inte skett,
har som så mycket annat sin förklaring i skiljaktiga intressen hos
ockupationsmakterna. En del tidigare infrusna tillgodohavanden får
visserligen redan nu göras aktiva igen. Men någon verklig betydelse
kan det utländska- läs: amerikanska·- kapitalet sannolikt först få
den dag de utrikespolitiska förhållandena i Europa inte längre uppfattas som avskräckande. Men under lyckliga omständigheter k a n
det så småningom komma igång nyinvesteringar av utländskt kapital, som kunna bidra att förkorta elen tid det måste ta att återställa
Tyskland och dess produktionsapparat i ett skick som åter möjliggör
en hygglig levnadsstandard.
Göran Hedin.
71
Till redaktionen insända böcker:
P. A. NoTstedt Ji; SöneTs Förlag, Stockholm.
Pierre de Luz. Gustav III. Ett porträtt. Översättning från författarens manuskript av Jane Lundblad. Häft. 18: -, inb. 22: 50.
Svenskt socialt lexikon. Huvudredaktör: generaldirektör Karl J. Höjer. 1949.
Inb. 25:-.
Eero Kuussaan-Vilho Niitema. Finlands krig 1941-1945. Häft. 13: 50.
Tidens föTlag, Stockholm.
Barbara Ward. Europa vid vändpunkten. Tidens världspolitiska bibl. Inb.
10:-.
Arthur Koestler. Löfte och uppfyllelse. Palestina 1917-1949. Inb. 13: -.
Fritz Sternberg. Genom krisen utan krig? 6: 50.
Ruth Benedict. Kulturmönster. Livsstilar och sedvänjor. Inb. 15: -.
Einar Tegen. Amerikansk psykologi. Inb. 12: 50.
Ernst Michanek. Socialboken. 4: 75.
Tidens kalender. Almanack och uppslagsbok 1950. 3: -.
Ture Nerman. Kommunisterna. 8: 50.
Juhani Paasivirta. Arbetarrörelsen i Finland. Lilla biblioteket. 1: 75.
Intendentursällskapet.
Axel Hultkrantz. Från husar till generalintendent. 8: -.
Mc Graw-Hill Book Comp. Inc. New YoTk.
George Butler. Introduction to community recreation. 22 sh.
J. E. Wallace Walim. Personality, maJadjustments and Mental Hygiene. Andra
upplagan. 40 sh.
Gasper Wichens FoTlag, Kpbenhavn.
Peter Lille, Manden der forraadte. 8: 50.
Svenska Kyrkans DiakonistyTelses Bokförlag, Stockholm.
Gösta Nordquist. Bättre äktenskap. Häft. 5: -, inb. 7: 50.
Arvid Runestam. Människa och kristen. Häft. 6: 75, inb. 9: 75.
Elis Malmeström. En farled. 5: 75.
Kyrkorna och tidens kaos. Nordiska ekumeniska institutets skriftserie. 4: -.
Kyrka och folkbildning. Studier tillägnade Torsten Bohlin. 11: -.
C. W. K. GleeTUps FöTlag, Lund.
Hans Ruin. I konstens brännspegel. Från impressionismens konst till diktaturernas. Häft. 15: -, inb. 18: 75.
Ur Finlands svenska lyrik. Del I: Intill 1900-talets början. I urval och med en
översikt av Erik Kihlman. Andra uppl. Del II: 1900-talet. I urval och med
en översikt av Th. Warburton. Del I-II. Häft. 18: -, inb. 24: -.
GebeTs Förlag, Stockholm.
Lecomte de Noiiy. Att vara människa. 11: 50.
A. Bonniers Fö1·lag, Stockholm.
Svenskt biografiskt lexikon. H. 59-60-61, utg. av Samfundet för Sv. Biogr.
Lexikons utgivande genom Bengt Hildebrand. 6:- pr häfte.
72

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism