Print Friendly

Varför utrymde Sovjetunionen Österrike

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

527
VARFÖR UTRYMDE SOVJETUNIONEN
ÖSTERRIKE?
Ambassadör Sven Allard
är en av våra främsta Rysslandskännare. På nära håll
upplevde han förspelet till
Österrikes frihet. Denna artikel utgör ett sammandrag
och en komplettering av slutkapitlet i den tyska versionen
av författarens nyligen utgivna bok, vilket inte återfinnes
i den svenska upplagan,
»Ryskt utspel i Wien».
Från senare delen av 1949 till
början av 1954 hade de österrikiska statsfördragsförhandlingarna,
som upptagits i början av 1947,
praktiskt taget legat nere. Genom
ett ständigt framförande av nya
krav, som hade föga eller intet med
återupprättandet av Österrike som
oberoende stat att skaffa, hade
Sovjetunionen sedan dess på allt
sätt sökt fördröja en uppgörelse.
Det kan naturligtvis tänkas att
Sovjetunionen aldrig hade haft för
avsikt att redan vid denna tidpunkt
binda sig utan föredragit att låta
frågan vila till dess det visat sig,
att förberedelserna för ett kommuAv ambassadör SVEN ALLARD
nistiskt maktövertagande skulle
leda till resultat. Två försök i så-
dan riktning hade gjorts under
1947, men misslyckats. Ett tredje
– det allvarligaste – ägde rum i
september 1950 och omintetgjordes
icke minst genom fackföreningsrö-
relsens bestämda motstånd mot
kommunistisk infiltration.
Vilka överväganden som än legat till grund för förhalningspolitiken, så bidrog utan tvivel den
tilltagande skärpningen av det politiska läget till att i än högre grad
befästa de makthavande i Kreml
i deras övertygelse om att tills vidare icke utrymma Österrike. Därtill kom att Molotov, som då utövade ett avgörande inflytande på
den sovjetryska utrikespolitiken,
av principiella skäl motsatte sig
tillbakadragandet av sovjetryska
trupper från ett av dem redan ockuperat land.
Samtidigt som Sovjetunionen efter det sista omstörtningsförsöket
i Österrike hösten 1950 synes ha
uppgivit förhoppningarna om att
inom en överskådlig framtid kunna
införliva detta land med sin intressesfär, tillkom emellertid en ny
och betydelsefull omständighet,
som ytterligare stärkte de maktha- 528
vande i Kreml i deras beslut att
fortsätta förhalningspolitiken.
Konsolideringen av den sovjetryska expansionen efter kriget,
som bland annat tagit sig uttryck
i en fullständig bolsjevisering av de
östeuropeiska staterna, hade ökat
och befäst sammanhållningen västmakterna emellan. Atlantpakten
hade undertecknats, upprustningen av den icke-kommunistiska delen av Europa påskyndats. Vidare hade en västtysk stat upprättats med anspråk på att företräda
Tyskland i dess helhet. Då det
snart visade sig att försvaret av de
till Atlantpakten anslutna länderna tedde sig nära nog hopplöst utan
tysk medverkan, hade överläggningar upptagits om förutsättningarna och formerna för en västtysk upprustning.
Denna fråga kom att på ett avgörande sätt influera Sovjetunionens inställning till det österrikiska statsfördraget under de följande åren. Den såg sig nödsakad att
inrikta hela sin uppmärksamhet på
att förhindra Västtysklands upprustning och politiska, militära och
ekonomiska integration i AtlantpaktsblockeL I detta syfte beslöt
de makthavande i Kreml att sammankoppla denna fråga med de österrikiska statsfördagsförhandlingarna. Österrikes utrymning skulle
med andra ord ställas på framtiden för att så snart ett gynnsamt
tillfälle erbjöd sig kunna utnyttjas
som en bricka i spelet om den västtyska upprustningen. Mot denna
bakgrund måste den därefter följande utvecklingen bedömas.
Kort efter Stalins frånfälle inledde dennes efterträdare som bekant en ny »avspänningsoffensiV»,
som gjorde ett överraskande starkt
intryck i politiska kretsar i Västeuropa och framkallade förhoppningar om en genomgripande förändring av sovjetrysk utrikespolitik. Man räknade i dessa kretsar
med att den nya ledningen i Kreml
sedan »stalinismen» börjat uppluckras skulle visa sig beredd att
till priset av eftergifter av saklig
betydelse söka utjämna motsättningarna mellan öst och väst.
Ett av Churchill framfört förslag om en konferens mellan ledande statsmän i öst och väst för
att i tid utnyttja detta som man
trodde enastående tillfälle mottogs med entusiasm av en övervä-
gande del av befolkningen i Storbritannien, Frankrike och Västtyskland. Det mötte däremot en
stark skepticism i ledande kretsar
i Washington.
Vad man i de europeiska huvudstäderna därvid förbisåg var att
avspänningsoffensiven från Moskvas horisont aldrig avsetts som en
inledning till eftergifter från sovjetrysk sida. »Avspänning» är liksom »demokrati», »säkerhet»,
»fredsälskande» m.fl. liknande uttryck ett dubbeltydigt ord, som har
en helt annan innebörd i kommunistisk än i västerländsk terminologi.
Sovjets ”avspänningsoffensiv”
»Vad betyder avspänning?»,
sporde Molotov i sitt stora anfö-
rande inför Högsta Sovjet den 8
februari 1955.
Denna fråga besvarade han därhän, att den verkliga innebörd,
som från sovjetrysk sida inlägges i
detta begrepp, klarast kan åskådliggöras med ledning av konkreta
exempel från de senaste årens händelseutveckling.
Följer vi nu Mololovs anvisning
och granskar uttalanden från ledande kommunisters sida, finner vi
sålunda att som exempel på »avspänning» anförts Mololovs egna
vid Berlinkonferensen framlagda
förslag i de tyska och österrikiska
frågorna. Dessa skulle bidraga till
»avspänningen» genom att förhindra återinförandet av den tyska
militarismen. Frankrikes erkännande av Oder-Neissegränsen, det
polska, eller snarare sovjetryska,
förslaget om atomvapenfria zoner,
planerna på Östersjöns neutralisering och Västberlins omvandling
till »fri stad» samt nedläggandet
av de amerikanska militära stödjepunkterna utgör andra från sovjetrysk sida anförda exempel på
»avspänning». Karaktäristiskt för
dessa är att de, på några få undantag när, blott tar sikte på eftergifter
från västmakternas sida i frågor av
väsentlig betydelse från Moskvas
horisont sett.
Syftet med »avspännings»-offensiven var med andra ord ingalunda att förbereda västmakterna
529
på medgivanden från Moskvas sida. Dess huvudsakliga ändamål var
i stället att uppluckra motståndet
mot sovjetryska krav. Vad de
makthavande i Kreml vid denna
tidpunkt i första hand hoppades
kunna uppnå genom sin »avspännings»-offensiv var förhindrandet
av ratificeringen av de 1952 ingångna avtalen om upprättandet av
en Europaarme. Härigenom skulle
planerna på Västtysklands upprustning omintetgöras.
Då västmakterna och Sovjetunionen utgick från så vitt skilda utgångspunkter är det ingalunda
överraskande, att när en fyrmaktskonferens så småningom i slutet
av januari 1953 sammanträdde i
Berlin, denna ledde till ett negativt resultat.
Detta visade ånyo att de förhoppningar, som man på många håll i
väster gjort sig om en genomgripande förändring av den sovjetryska utrikespolitiken, nu liksom
tidigare bottnade i rent önsketänkande.
Vad särskilt det österrikiska
statsfördraget beträffar, så hade
den sovjetryska inställningen till
detta långt ifrån att uppmjukas, i
stället avsevärt skärpts. Den nya
kollektiva ledningen, inom vilken
Molotov synbarligen fortfarande utövade ett starkt inflytande, ville,
av allt att döma, på ett demonstrativt sätt ådagalägga sin omedgörlighet i frågor, som den ansåg vara
av väsentlig betydelse ur sovjetrysk synpunkt. Man skulle redan
530
från början göra klart för västmakterna, att en utjämning av motsättningarna förutsatte betydande
eftergifter. Men från deras och icke
från Moskvas sida. En omskrivning
i klartext av de villkor, som Molotov i Berlin uppställde för Österrikes utrymning, visade att denne förutsatte att västmakterna inte
bara skulle avstå från Västtysklands upprustning utan även samtycka till Tysklands återförening
under omständigheter, som öppnade stora möjligheter för en successiv sovjetisering av landet i dess
helhet.
En liten ljuspunkt var emellertid, att Molotov vid Berlinkonferensens avslutning ställt fortsatta förhandlingar i den österrikiska frå-
gan i utsikt. Detta erbjudande hade
ingivit Wienregeringen en svag förhoppning om att, även om en fullständig evakuering ännu icke skulle kunna åvägabringas, vissa lättnader i ockupationsregimen dock
låg inom möjligheternas gräns. Under sommaren och hösten 1954 visade det sig emellertid, att Molotov med sin utfästelse ingalunda
avsett en uppmjukning av ockupationen eller en partiell utvidgning
av Österrikes suveränitet utan bara
en reglering av ockupationsstyrkornas rättsliga ställning m.fl. frågor
av liknande natur.
Vari låg då – bortsett från förut anförda omständigheter – anledningen till Sovjets motstånd
mot Österrikes evakuering, eller
kanske snarare till Molotovgruppens från olika håll bekräftade
ovilja att uppgiva ett av den röda
armen ockuperat land?
Doktrinära synpunkter torde
icke ensamma kunna förklara denna negativa ståndpunkt. Ä ven om
ännu icke tillräckligt material fö-
religger för ett säkert besvarande
av frågan, synes mig den sannolikaste förklaringen vara, att Molotovgruppen – i motsats till den
försiktigare ehuru äventyrslystne
Chrustjov – gick in för en principiellt aggressivare utrikespolitik.
Den var sålunda beredd att utnyttja varje möjlighet som erbjöd sig
att aktivt stödja en utbredning av
kommunismen i Europa, Asien eller Afrika, även om Sovjetunionen
därigenom skulle löpa risk att indragas i allvarliga förvecklingar
med Förenta Staterna. Under sådana förhållanden skulle en väpnad
konflikt med västmakterna visserligen kunna uppskjutas, men förr
eller senare dock bli oundviklig.
Mot bakgrunden av denna syn på
världsläget måste utrymningen av
varje av sovjetryska trupper ockuperat område i Europa framstå i
en helt annan dager för Molotov
än för den grupp inom presidiet,
som i likhet med Chrustjov räknade med, att kommunismens vidare
utbredning i framtiden huvudsakligen skulle äga rum med anlitande av »fredliga» medel.
Europeisk säkerhetspakt
Den ståndpunkt, som Molotov
företrädde, synes i stort sett ha vidhållits till slutet av 1954 och möjligen till början av det därpå följande året. Bara på en punkt genomförde Sovjetunionen en modifikation i sin ställning till det österrikiska statsfördraget. Denna
var emellertid mera skenbar än
verklig. Då de makthavande i
Kreml under sommaren 1954 tydligen börj ade känna sig alltmera
säkra på en negativ utgång av den
då nära förestående debatten i det
franska parlamentet om Västtysklands återupprustning, återupplivade Molotov sitt redan tidigare
framlagda förslag om en europeisk
säkerhetspakt Ett genomförande
av detta skulle emellertid inte bara
ha förhindrat Västtysklands återupprustning utan även ha lett till
såväl Atlantpaktens upplösning
som tillbakadragandet av de amerikanska trupperna från Europa.
Utan att på minsta sätt i sak göra
avsteg från sin dittills förda politik i den österrikiska frågan, kunde därför Sovjetunionen förklara,
att västmakternas och Västtysklands anslutning till säkerhetspakten skulle i lika hög grad som ett
antagande av det sovjetryska förslaget till fredsfördrag med Tyskland kunna möjliggöra statsfördragets undertecknande och Österrikes evakuering.
I båda fallen skulle återställandet av sistnämnda lands fulla suveränitet göras beroende av uppgivandet av planerna på den tyska
upprustningen.
Då det franska parlamentet om- 531
sider den 30 augusti 1954 förkastade avtalen om Europaarmen, betraktades detta resultat i Moskva
som ett övertygande belägg för avspänningsoffensivens effektivitet.
Den taktik som den kollektiva ledningen efter Stalins död slagit in
på hade sålunda – sade man sig
-visat sig riktig och redan börjat
bära frukt.
Så mycket starkare blev därför
besvikelsen i Moskva då västmakterna knappt två månader senare
lyckades enas om en serie nya avtal, som inte bara möjliggjorde
Västtysklands upprustning utan
även detta lands inträde i atlantblocket.
Det gällde därför nu att till varje pris söka förhindra de nya avtalens ratificering. De makthavande i Kreml räknade därvid fortfarande med stöd av den allmänna
opinionen i Frankrike, där minnena av den tyska ockupationen under kriget ännu ej förbleknat och
oppositionen mot Västtysklands
upprustning alltjämt gjorde sig
starkt gällande i inflytelserika
kretsar. Medlet till förhindrande!
av ratificeringen skulle ligga i
sammankallandet av en fyrmaktskonferens. Huruvida denna skulle
leda till ett positivt resultat eller
inte var därvid en fråga av underordnad betydelse. Redan framiäggandet av förslaget om en konferens från sovjetrysk sida för en
lösning av de tyska och österrikiska frågorna, skulle bidraga till att
ytterligare befästa den uppfatt- 532
ningen inom den allmänna opinionen i väster att förutsättningar
fortfarande förelåg för en utjämning av motsättningarna mellan de
båda stormaktsblocken. Detta syfte skulle, hävdade den sovjetryska
propagandan, väsenligt underlättas
om västmakterna bara kunde avhålla sig från att bränna alla broar och
ställa Sovjetunionen inför ett fait
accompli i den tyska upprustningsfrågan.
I trots av ett starkt tryck från
de kretsar i väster, som ständigt
varnade västmakterna för att försitta sin »sista chans» till en uppgörelse med Sovjetunionen, avböjde emellertid dessa att deltaga i
varje konferens som var avsedd
att sammanträda före ratificeringen av de nya Parisavtalen.
Då tidpunkten för debatten i det
franska parlamentet nu närmade
sig, och vecka efter vecka förflöt
utan att den återupplivade »avspänningsoffensiven» givit ett på-
tagligt resultat, hörjade nervositeten i Moskva att märkbart stiga.
Denna tog sig uttryck i allt skarpare hotelser, som i en strid ström
följde på varandra. I november
förklarade sålunda Molotov att om
Parisavtalen antogs och trädde i
kraft nya förhandlingar i den tyska och österrikiska frågan skulle
vara fullständigt gagnlösa.
I slutet av december antog den
franska nationalförsamlingen de
nya avtalen om Västtysklands
upprustning och inträde i NATO.
De förhoppningar, som man i
Moskva knutit till »avspänningsoffensiven» och som till en början
syntes bekräftas av det franska
parlamentets förkastande av förslaget om upprättandet av en
»Europaarme», hade sålunda
när allt kom omkring – ej infriats.
Ny sovjetrysk taktik
Det är mot denna bakgrund,
som man får se den betydelsefulla
förskjutning i den taktiska målsättningen som de ledande i Kreml
nu ansåg sig böra genomföra. I
och med stärkaodet av Chrustjovs
inflytande på det utrikespolitiska
området, började tydligen en ändrad uppfattning om utformningen
av »avspänningsoffensiven» att
göra sig gällande. Denna som tidigare huvudsakligen tagit sig uttryck i uppgivandet av krav som
Sovjetunionen saknade möjlighet
att genomdriva eller i »liberaliserande» åtgärder som snarast kunde betecknas som en normalisering
av förhållanden, som i väster betraktades som mer eller mindre
absurda, kunde – sade man sig,
av allt att döma, knappast väntas
göra ett starkare intryck i väster
eller leda till effektivare resultat,
därest den inte kombinerades med
någon relativt betydelsefull eftergift i sak. Denna måste utan att
inkräkta på vitala sovjetryska intressen vara av den vikt, att den
kunde övertyga inflytelserika kretsar i väster om uppriktigheten av
Sovjetunionens önskan om en utjämning av motsättningarna mellan de båda blocken.
Vid de överväganden, som då
gjordes, synes man i första hand
ha stannat vid att rucka på den av
Molotovgruppen förfäktade tesen
att inget av sovjetryska trupper
ockuperat land skulle få utrymmas. starka indicier tyder på att
Chrustjov – i motsats härtill –
hävdade nödvändigheten av en
mera elastisk utrikespolitik än tidigare. Man skulle ingalunda draga
sig för kompromisser i frågor av
relativt underordnad betydelse,
särskilt om de eftergifter som därvid gjordes skulle kunna leda till
lika stora eller större vinster på
längre sikt för den världskommunistiska rörelsen inom andra områden. Då Österrike saknade en
kommunistisk regering och politiskt eller ekonomiskt ännu inte
inkorporerats med den sovjetryska
intressesfären, skulle det därför
vara fullt försvarligt att medge
Österrikes evakuering om »avspänningsoffensiven» därigenom
kunde effektiviseras och den västtyska upprustningen som följd
härav skulle kunna förhindras eller starkt begränsas.
De nya förslag, som därefter
med stor taktisk skicklighet utformades, framlades av Molotov i
ett brett upplagt utrikespolitiskt
anförande inför Högsta Sovjet den
8 februari 1955.
Den mest uppseendeväckande
punkten i dessa förslag innebar att
en evakuering av Österrike skulle
533
kunna övervägas redan innan ett
fredsfördrag med Tyskland kommit till stånd eller en europeisk
säkerhetspakt antagits, om bara
enighet kunde uppnås om andra
och lika effektiva »garantier» mot
ett »Anschluss» till Tyskland. Vari
detta skulle bestå antyddes emellertid inte.
En andra punkt avsåg en förpliktelse från Österrikes sida att
inte ansluta sig till mot Sovjetunionen riktade koalitioner samt
att inte tillåta främmande makter
att upprätta militära stödjepunkter inom österrikiskt territorium.
Den tredje och som det visade
sig viktigaste punkten avsåg inkallandet av en fyrmaktskonferens för
överläggningar om såväl den västtyska som den österrikiska frågan.
De båda spörsmålen om Västtysklands upprustning och Österrikes
evakuering skulle sålunda fortfarande sammankopplas och avgö-
ras i ett sammanhang. Det nya bestod däri, att kraven på ett tyskt
fredsfördrag eller på avslutandet
av en europeisk säkerhetspakt som
förutsättning för ockupationens
hävande och återställandet av Österrikes fulla suveränitet nu frånfallit.
De förhandlingar, som i och med
framläggandet av dessa förslag tog
sin början, kan uppdelas i två skeden, under vilka Sovjetunionen
fullföljde från varandra skilda
syften.
Under det första av dessa, såg
Sovjetunionen fortfarande som sin
534
huvudsakliga uppgift att förhindra
eller i varje fall förhala ikraftträ-
dandet av Parisavtalen om Västtysklands upprustning. Under de
fortsatta överläggningarna avböjde
Sovjetunionen konsekvent att angiva vilka slag av »garantier» som
den betraktade som ett tillräckligt
skydd mot Österrikes anslutning
till Tyskland. Denna förbehållsamhet kan förefalla överraskande, särskilt som det knappast kan
råda något tvivel om vad Sovjetunionen därmed i sak avsåg. Endast ett avrustat Västtyskland ansågs vid denna tidpunkt erbjuda
en tillfyllestgörande garanti mot
ett »Anschluss».
Förslag om ny fyrmaktskonferens
Förklaringen till det myckna talet om »garantier mot Anschluss»
torde vara att detta till en början
var avsett som en taktisk manöver
med huvudsaklig uppgift att leda
uppmärksamheten från det taktiska krav, som Sovjetunionen i
detta skede tillmätte den största
betydelsen för förhindrandet av
den tyska upprustningen. Detta
var alltjämt sammankallandet av
en fyrmaktskonfercns.
I betraktande av den nästan mirakulösa förmåga, som inflytelserika kretsar i väster – trots upprepade misslyckanden – fortfarande ville tillmäta dylika sammankomster, utgick man i Moskva
av allt att döma från att om motståndet mot en fyrmaktskonferens
bara kunde brytas, skulle förhoppningar på nytt vakna om att den
sovjetryska utrikespolitiken undergått en förändring, som skulle
göra den västtyska upprustningen
obehövlig. Därvidlag tillmättes en
österrikisk intervention i västmakternas huvudstäder den största betydelse. Genom att locka med vä-
sentliga, ehuru inte närmare definierade eftergifter i evakueringsfrågan, så snart en fyrmaktskonferens kommit till stånd, hoppades
Sovjetunionen kunna föranleda
den österrikiska regeringen att på
eget initiativ söka förmå de tre
västmakterna att uppge sitt motstånd mot deltagandet i en fyrmaktskonferens redan före Parisavtalens ratificering av det franska
parlamentet. Trots upprepade på-
tryckningar avvisade emellertid
den österrikiska regeringen varje
tanke på en intervention från dess
sida i \Vashington, London och
Paris.
Då debatten i den franska senaten den 23 mars tog sin början,
hade ännu ingen fyrmaktskonferens kommit till stånd. Det kunde
då knappast längre föreligga något
tvivel om att Parisavtalen skulle
antagas. Sedan planerna på förhindrandet av den västtyska upprustningen därigenom omintetgjordes, hade förutsättningen för den
taktik, som dessförinnan bedrivits,
förfallit. Ledningen i Moskva ställdes nu inför nödvändigheten att
med utgångspunkt från det nya
faktiska läge, som därigenom inträtt besluta sig för en ny taktisk
linje. Man synes då ha stått inför
valet mellan två alternativa lösningar, som båda togs under allvarligt övervägande.
Den första hade sitt ursprung i
de överläggningar, som enligt vad
Mikojan avslöjade vid XXII. partikongressen sedan mer än två år
pågått om nya riktlinjer för den
kommunistiska världsrörelsens
långsiktiga strategiska målsättning.
Omläggningen av dessa får ses
mot bakgrunden av den ökade insikten om ett atomkrigs förödande
verkningar och Förenta staternas
överlägsenhet eller i vart fall järoställdhet med Sovjetunionen i militärt avseende.
Så länge som den därigenom
åvägabragta terrorbalansen bestod,
måste enligt den uppfattning, som
samtidigt med Chrustjovs växande
inflytande började vinna insteg i
ledande kretsar i Moskva, Sovjetunionen i första hand inrikta sig
på att söka främja kommunismens
utbredning i världen med minsta
möjliga risk för militära förvecklingar, som skulle kunna leda till
ett atomkrig med Förenta staterna.
Kampen för det »kapitalistiska
lägrets» försvagande och slutliga
upplösning måste med andra ord
genomföras med anlitande av
»fredliga medel», så långt detta var
möjligt.
Neutralitet och uppvärdering
Denna syn på det framtida läget
ledde i sin tur till en uppvärdering
av neutraliteten, som så sent som
535
i slutet av 1953 tillmätts en så
ringa betydelse i Moskva att Molotov nära nog med förakt då avvisat
ett österrikiskt erbjudande om en
neutralitetsförklaring och betecknat denna som en helt otillräcklig
kompensation för Österrikes evakuering. Från de nya utgångspunkterna, som nu skulle läggas till
grund för Sovjetunionens utrikespolitiska aktivitet, erhöll neutraliteten en ny och viktig uppgift.
Denna skulle å ena sidan underlätta en uppluckring av NATO och
andra liknande pakter och å den
andra förhindra de nya stater, som
efter kolonialismens sammanbrott
uppstått, från en anslutning till
Förenta Staterna. Därigenom skulle så småningom ett stort »fredsläger» bildas, till vilket skulle räknas alla stater som – oavsett sin
samhällsordning, sin principiella
inställning till kommunismen eller
sitt geografiska läge – sammanhölls av ett gemensamt mål: frihet
från blockbildningar. Den uppvärdering, som neutraliteten härigenom erhöll, var så mycket betydelsefullare, som den synbarligen var
avsedd att läggas till grund för
Sovjetunionens utrikespolitik under en lång tid framåt, sannolikt
så länge som Förenta staternas
militära överlägsenhet eller i varje
fall jämställdhet med Sovjetunionen varade.
Det första av de alternativ som
de ledande i Moskva såg sig ställda
inför var sålunda att samtycka till
Österrikes evakuering under för- 5il6
utsättning att detta land bestämde
sig för en ständig neutralitetspolitik. Genom sin övergång till denna
skulle Österrike tjäna som en förebild för andra stater såväl inom
som utom Europa som önskade
undvika eller frigöra sig från en
anslutning till något av de båda
stormaktsblocken. Denna lösning
skulle dessutom medföra den fördelen ur sovjetrysk synpunkt att
den alltid kunde åberopas som ett
exempel på ett positivt bidrag till
»avspänningen» mellan de båda
blocken.
Om en österrikisk neutralitetspolitik utgjorde det ena av de båda
alternativ, som föresvävade de
maktägande i Kreml, synes det
andra ha varit att Sovjetunionen
på samma sätt som tidigare skett
i Tyskland skulle avspärra sin zon
från den övriga delen av landet och
så småningom införliva denna med
östblocket. Denna lösning utgjorde
i grund och botten blott en logisk
konsekvens av Molotovs tes om att
intet av sovjetryska trupper ockuperat område skulle utrymmas.
Den hade sannolikt sin huvudsakliga grund i en ingalunda spelad
utan verklig oro över att Österrike
med hänsyn till regeringens och
folkets västliga sympatier skulle –
i händelse landet evakuerades –
så småningom falla undan för på-
tryckningar från västmakternas
sida, och i samförstånd med dessa
anlägga befästningar eller vidtaga
andra militära åtgärder, som skulle leda till att Österrike vid ett
krigsutbrott omedelbart kunde utnyttjas för atlantblockets syften.
Slutet på alla diskussioner blev
emellertid, att de makthavande i
Kreml beslöt att till en hörjan
söka få till stånd en uppgörelse,
grundad på en frivillig österrikisk
neutralitetsförklaring, som samtidigt skulle kompletteras med traktatmässiga bestämmelser till förhindrande av att Iandet i händelse
av krig skulle kunna förvandlas
till uppmarschområde mot Sovjetunionen. Först om Österrike vägrade att avgiva en neutralitetsförklaring av den innebörd, som Sovjetunionen önskade, hade denna,
av allt att döma, beslutat sig för
att tillgripa det andra av de här
berörda alternativen. statsfördragets avslutande och Österrikes
evakuering hade sålunda sin förklaring i sammanträffandet av en
serie gynnsamma omständigheter,
som tillsammans utgjorde förutsättningarna för förhandlingarnas
positiva utgång.
På många håll hade man länge
ställt sig tvivlande till möjligheten
härav och förutspått, att de oberäkneliga ryssarna förr eller senare skulle framställa nya krav.
Då emellertid så inte blev fallet
och statsfördraget inte bara undertecknades utan följdes av en hastigare evakuering än någon vågat
hoppas, utlöste dessa händelser å
andra sidan en optimism, som var
lika svagt grundad som de pessimistiska förutsägelser som förut
gjorts. Särskilt i Tyskland betraktades statsfördragets avslutande
som en bekräftelse på att den
grundläggande förändringen av
den sovjetryska utrikespolitiken
nu äntligen kommit. Man hängav
sig där åt förhoppningen att vad
som inträffat i Wien endast utgjorde inledningen till en serie eftergifter från sovjetrysk sida, som
om västmakterna bara förstod att
skickligt spela sina kort snart
skulle öppna möjligheter för förhandlingar om Tysklands återförening på grundval av fria val.
Det var otvivelaktigt denna uppfattning, som låg bakom västmakternas förslag till sammankallandet av de båda konferenser som
1955 sammanträdde i Geneve för
att dryfta frågorna om Tysklands
enhet och Europas säkerhet. Man
utgick härvid tydligen från den fö-
reställningen att Sovjetunionens
motstånd mot såväl upprustningen
som Tysklands återförening huvudsakligen bottnade i en fruktan
för ett starkt och enat Tyskland,
som snart skulle återtaga en expansionistik politik österöver. Med
det österrikiska exemplet för ögonen hoppades man nu på att en utfästelse om neutralitet och rustningsbegränsning från en återförenad tysk stats sida skulle ändra
Sovjetunionens negativa inställning. Men kunde tillkomsten av
det österrikiska statsfördraget berättiga till en sådan slutsats?
Innan jag ingår på denna fråga
torde det vara anledning att först
undersöka om det sovjetryska
537
motståndet mot Tysklands återförening som allmänt antogs verkligen hade sin grund i en fruktan
för Tyskland.
Tysklands återförening
Det är härvidlag till en början
att märka, att detta påstående upprepade gånger tillbakavisats från
sovjetryskt håll. Om Sovjetunionen
så framgångsrikt som under andra
världskriget skett tillbakaslagit ett
angrepp från Hitlers starka militärmakt, hade den då icke – sade
man sig – så mycket mindre anledning att frukta ett angrepp från
ett betydligt svagare återförenat
Tyskland?
Denna ståndpunkt var logiskt
sett så mycket naturligare som tillkännagivandet av en motsatt uppfattning skulle ha undergrävt själva grundvalen för en av de väsentligaste doktriner som låg bakom
Chrustjovs uppfattning om hur
den kommunistiska världsrörelsens utrikespolitiska aktivitet skulle inriktas: tesen om fredlig sammanlevnad och möjligheten att
undvika krig mellan stater av olika
samhällsordningar. Denna utgick
som bekant från den förutsättningen att Sovjetunionen och övriga
kommunistiska länder under dennas ledning nu uppnått en så betydande ekonomisk styrka och
militär överlägsenhet att de kapitalistiska staterna icke skulle våga
att taga risken att invecklas i krig
med östblocket. Härav följer att
Sovjetunionen icke har anledning
538
att frukta någon kapitalistisk stat,
allra minst ett i jämförelse med
dess egna resurser så svagt land
som ett återupprustat och återförenat Tyskland. Den fortfarande
vitt spridda uppfattningen att Sovjetunionen av ängslan för sin sä-
kerhet skulle sökt förhindra såväl
upprustningen som återföreningen
står alltså i klar motsats till den
officiella doktrin, som fortfarande
gäller. Men faran låg på ett helt
annat plan. Sovjetunionens ivriga
ansträngningar att omintetgöra
Västtysklands upprustning hade
sin grund framför allt däri, att
detta land snart skulle lämna det
största och betydelsefullaste militära bidraget till Europas försvar.
Sovjetunionen fruktade, som Pravda framhållit i en artikel i mars
1954, att Västtyskland därigenom
skulle skaffa sig ett dominerande
inflytande inom den europeiska
försvarsgemenskapen. Med en tillspetsning av problemet torde man
kunna säga att om Frankrike och
Storbritannien tillsammans ställt
femtio divisioner till NATO :s förfogande och Västtyskland blott
fem, så hade kanske de sovjetiska
farhågorna i någon mån minskats.
Härtill kom en annan och viktigare omständighet. Först genom
Västtysklands upprustning och anslutning till Atlantpakten skulle
försvaret av Europa kunna göras
någorlunda effektivt. Vad Sovjetunionen genom sitt motstånd mot
Västtysklands inträde i NATO
framför allt ville förhindra var så-
lunda att denna organisation skulle stärkas och utvecklas till ett effektivt instrument för Europas försvar.
Men, frågar man sig, hade inte
dessa farhågor kunnat undanröjas
om Tyskland förbundit sig att i
samband med återföreningen utträda ur NATO och erbjudit en
neutralitetsförklaring med samma
innebörd som den österrikiska?
Ett dylikt erbjudande hade näppeligen påverkat den sovjetryska inställningen.
Otillräcklig garanti
Redan då frågan om återställandet av Österrikes självständighet
var föremål för övervägande i
Moskva, synes en av de huvudsakliga anledningarna till opposition
mot detta förslag ha varit att en
neutralitetsförklaring inte i och
för sig ansågs innebära tillräcklig
garanti mot en förtäckt anslutning
till västmakterna. Med hänsyn till
regeringens och befolkningens utpräglade sympatier för de sistnämnda ansågs ingen säkerhet
föreligga för att icke förberedelser
för ett samarbete med västmakterna i hemlighet skulle företagas.
Den enda fullt tillfredsställande
garantien häremot skulle vara att
upprätthålla ockupationen.
Liknande överväganden har utan
tvivel i än högre grad gjort sig gällande med avseende på ett återförenat Tyskland. Även om detta
förklarat sig neutralt och underkastat sig traktatmässiga rustningsbegränsningar, skulle de
makthavande i Kreml – med det
för dem utmärkande realistiska
betraktelsesättet – aldrig på allvar räknat med möjligheten av att
ett land med Tysklands geografiska läge och med dettas betydande ekonomiska och militära
potential i längden skulle kunna
finna sig tillrätta med en ställning
som för all framtid förhindrade
det från att spela en aktiv politisk
roll i Europa.
Ett återförenat Tyskland var
med andra ord på grund av sin
politiska nyckelställning i Europa
ur sov\jetrysk synpunkt sett ingalunda jämförbart med Österrike.
Därtill kom en annan omständighet, som ur sovjetrysk synpunkt
kanske vägde tyngst. En tysk återförening genom fria val skulle –
då utgången kunde betraktas som
på förhand given – leda till uppgivandet av den redan bolsjeviserade och med den sovjetryska intressesfären införlivade östzonen.
Detta skulle ha inneburit en tillbakagång av östblockets expansion
539
i stället för en konsolidering och
en legalisering av vinster som efter
det andra världskriget gjorts.
Om Sovjetunionen efter tio års
förlopp samtyckt till återställandet
av Österrikes självständighet, så
var den huvudsakliga anledningen
härtill att en neutralitetsförklaring
från österrikisk sida på längre sikt
skulle främja den världskommunistiska rörelsens målsättning
utan åsidosättande av vitala ryska
nationella intressen. En tysk återförening däremot hade ur båda
dessa synpunkter sett lett till ett
motsatt resultat.
Som Chrustjov senare upprepade gånger förklarat, hade Sovjetunionen därför intet intresse av
Tysklands återförening så länge
denna icke kunde genomföras på
kommunistisk grundval. Även om
detta land avrustades och neutraliserades, tillfogade den dåvarande
ministerpresidenten, skulle dessa
omständigheter inte i och för sig
kunna utgöra en tillräcklig kompensation för Tysklands återförening genom fria val.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner