Print Friendly

Varför skapar demokratier kostsam och orättvis politik?

Av Erik Hagström | 29 november 2013

madmen_storWayne A. Leighton och Edward J. López
Madmen, Intellectuals, and Academic Scribblers
Stanford University Press 2013

Många är nog de ekonomer och opinionsbildare som upplever att de stångar huvudet i väggen vad gäller hyresregleringen. Konsensus råder om att regleringen inte bara bidrar till bostadsbristen, utan även skadar samhällsekonomin i stort. Men ändå ingen liberalisering i sikte. Varför skapar demokratier politik som är kostsam och orättvis? Varför överlever sådan politik under långa perioder, även när dess brister är vida kända och trots att faktiskt bättre alternativ finns? Och varför sker ändå välgörande reformer, medan kostsam och orättvis politik i andra fall uthärdar? De tre frågorna försöker de amerikanska ekonomerna, Wayne A. Leighton och Edward J. López, i ”Madmen, Intellectuals, and Academic Scribblers”, att svara på. De gör det genom att analysera orsakerna till politisk förändring.

Leighton och López är båda gamla studenter till nobelpristagaren James M. Buchanan, en av public choice-teorins grundare. När tankesmedjan Cato anordnade ett seminarium (17/1 2013) om boken passade författarna på att hylla sin nyligen bortgångna läromästare. Public choice-teorin är central i boken. Teorin går i stort ut på att överföra ekonomisk teori till den politiska spelplanen; incitament ges en central betydelse. Den romantiska synen på politiker kastas ut och ersätts av ett analysramverk som menar att politiska aktörer svarar på incitament inbyggda i samhällets formella (lagar och regelverk) och informella institutioner (normer och värderingar), och agerar utifrån sitt rationella egenintresse – precis som vanliga människor. Public choice används ofta för att förklara hur politiska beslutsprocesser resulterar i utfall som strider mot allmänintresset, och teorin förklarar även varför status quo är svårt att bryta.

Boken inleds dock med en hoppingivande illustration. I början av 1950-talet hade NBA problem att attrahera publik och tv-sändningarna blev allt färre. Taktiserandet på basketplanerna hade tagit överhanden och lag i ledning spelade på resultatet genom att passa runt bollen i all oändlighet utan att gå på avslut. Många fans blev besvikna och kom inte tillbaka till matcherna. Danny Biasone, ägare till Syracuse Nationals (nu Philadelphia 76ers), började experimentera med idén om en regel för att begränsa hur länge lagen fick hålla bollen utan att ta avslut. Initialt mötte han motstånd, men till slut infördes skottklockan. Regeln anses av många ha räddat basketen.

Även om Buchanan var författarnas läromästare tycks de mena att den klassiska public choice-skolans fatalistiska prägel fungerar dåligt för att förklara varför politisk förändring faktiskt ibland sker. Basketmetaforen visar att idéer spelar roll, men också varför en god idé inte är tillräckligt. Ofta är idéns implementering beroende av yttre förhållanden. Tänk till exempel England före och efter den industriella revolutionen, samhällsklimatet i Tyskland före andra världskriget och USA före och efter terrorattackerna 2001. Olika förhållanden skapar helt enkelt olika förutsättningar för olika idéer. Det är ingen slump att Karl Marx idéer fick fäste i det nyindustriella England. Idéer får konsekvenser, både bra och dåliga. En slutsats inte lika revolutionär som Marx ståndpunkter, men i all sin truism ändå värd att påminnas om.

Leighton och López lyfter fram hur kriser kan fungera som ett möjlighetens fönster. Men de erkänner ingen konspiratorisk ”chockdoktrin”, i stället för Naomi Klein lutar de sig mot Milton Friedman: När en kris uppstår, spelar idéer i samhället stor roll för eventuell förändring. Människor blir mottagliga för nya idéer då de gamla visat sig vara bristfälliga. Kriser är dock varken nödvändiga eller tillräckliga för att åstadkomma betydande politisk förändring.

I stället följer politisk förändring enligt ett ganska enkelt ramverk. 1) Incitament bestämmer människors agerande; 2) Institutioner skapar incitament; 3) Idéer påverkar institutioner när yttre omständigheter blir gynnsamma; 4) Entreprenörer genomför förändring. Med andra ord: politisk förändring sker när politiska entreprenörer ser svagheter i strukturen av idéer, institutioner och incitament, och hittar vägar att implementera nya idéer i samhällets gemensamma institutioner. Dessa entreprenörer är exempelvis filosofer och forskare (”academic scribblers”), opinionsbildare (”intellectuals”), och politiska ledare (”madmen in authority”). Vad de har gemensamt är ett intresse för bättre idéer – de som förbättrar människans villkor – och få dem att bli en del av samhällets institutioner, vilket i sin tur påverkar incitament och utfall.

Ramverket tillämpar de på fyra olika fallstudier. Licensauktioner av spektrum, flygavreglering, välfärdsreform och fastighetsbubblan. Spektrumreformen är särskilt intressant. Redan i slutet av 1950-talet pekade ekonomen Ronald Coase på systemets ineffektivitet och godtycke. Bland experter och politiker rådde däremot närmast konsensus att användningen av radiospektrum krävde centralplanering. Det dröjde ända till 1994, då de yttre förutsättningarna (med bl.a. dåliga statsfinanser) var de rätta, innan Coases idéer om marknadsmässig spektrumhandel blev verklighet.

Boken är koncis och ger ändå djup både i sin redogörelse för idéhistoria och politisk förändring. Samtidigt som boken är ett vetenskapligt bidrag är den läsvärd för en bredare massa. Boken är skriven i en amerikansk kontext, men är tillämplig även i Sverige för alla som vill förstå – och bli bättre på – politisk förändring.

USA:s politiska system kidnappas enklare av särintressen än Sveriges dito. Men särintressen blockerar välgörande reformer även i Sverige. Särintressenas makt är kraftigt överdriven och i längden kommer goda idéer att segra, menade då det begav sig en något uppblåst John Maynard Keynes. Förmodligen hade han både rätt och fel. Särintressen ska inte underskattas, idéer får konsekvenser, men bara om någon har förmågan att sälja in dem. För till syvende och sist bestämmer väljarna. Vad då gäller den svenska hyresregleringen är våra academic scribblers överens, intellectuals på främst högerkanten gör sitt bästa för att sälja idén om en bostadsmarknad värd namnet. Dock får nog Assar Lindbeck fortsätta stånga huvudet i väggen ett bra tag till, men kanske hittar snart någon av våra madmen in authority dörren. Coase fick vänta 35 år till hans erik_hagstromnyckel fungerade i dörrlåset, Lindbeck har väntat längre än så. För att inte tala om den långa kön av människor som förgäves söker bostad. Kanske måste de dock bli några fler förrän en reform är möjlig.

Erik Hagström går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner