Print Friendly

Varför gullar de med Chavez?

Av Fredrik Segerfeldt | 8 januari 2010

När det gäller Latinamerika viftar ofta den svenska vänstern bort politiska övergrepp med påstådda sociala framsteg. Frågan är bara hur det egentligen står till med dessa, skriver Fredrik Segerfeldt.

Eligio Cedeñio är aktiv i landets politiska opposition och sitter i häkte sedan februari 2007. Den regimtrogna domaren misslyckades, trots en mängd juridiska oegentligheter, med att få honom fälld. Och trots att den maximala tvåårsperioden för häktning i väntan på rättegång löpte ut i februari 2009 sitter Cedeñio fortfarande bakom lås och bom.

Nej, Cedeñio är inte från Cuba, utan från Venezuela. Det är så den bolivariska revolutionen under Hugo Chávez fungerar. Som så många andra nutida icke-demokratiska regimer är 2000-talets latinamerikanska socialism bara semiauktoritär. Förtryckarmekanismerna är mer subtila än det brutalt öppna våld som tillämpas i mer rena diktaturer, men förtryck är det likaväl.

Eligio Cedeñio är bara en av många. Enligt vissa uppgifter har hundratals oppositionella blivit ställda inför rätta av politiska skäl. Rättsstaten finns inte längre i Venezuela.

Det är den sortens politik som, 20 år efter Berlinmurens fall, hyllas här och var i svensk medie- och kulturvänster. Som till exempel när Kajsa Ekis Ekman, i en kolumn i DN Kultur (18/11), gnällde om att svenska medier ger en felaktig bild av Venezuelas auktoritära regim, något som de rika eliterna i landet vill sprida med sitt påstådda mediemonopol. Det var som att tv- och radioprogrammet Aló Presidente, i vilket Chávez talar direkt till folket i flera timmar varje söndag, eller de hundratals statskontrollerade mediekanalerna, inte existerade.

När vi liberaldemokrater utvärderar ett politiskt system börjar vi med att fråga: är systemet demokratiskt, råder politisk frihet och respekteras medborgerliga rättigheter? Sedan drar vi en anständighetsgräns mellan de politiska system som uppfyller dessa kriterier och dem som inte gör det. Frågor om vad politiken ska göra får sedan hanteras inom dessa ramar.

Under kalla kriget började vänstern i andra änden. DDR:s dagisplatser var viktigare än att de som inte ville bo i det påstådda paradiset kallblodigt sköts ned. Direkt efter 1989 var vårt perspektiv dock allenarådande. Få debattörer som ville tas på allvar missade demokrati-först-principen. När östtyskarna skanderat att det är de och inte partieliten som är folket var det svårt att hävda något annat. Bilderna av fattigdomen, förföljelsen och förtrycket fick apologeterna att rodnande krypa in i sina gömmor.

chavez_300x221
Hugo Chavez FOTO: Valter Campanato/ABr

Men under de senaste åren har de börjat titta fram igen. Det gäller inte minst i synen på Latinamerika, och särskilt fallet Venezuela. Så viftar Ekis Ekman exempelvis överslätande bort Chávez övergrepp med påstådda sociala framsteg. Att det finns politiska fångar, att regimen använder våld mot meningsmotståndare och låser in människor kommer i andra hand, så länge det finns offentligt finansierad sjukvård och utbildning.

Frågan är bara hur det egentligen står till med dessa sociala framsteg. Även om siffrorna är osäkra menar de flesta experter att Venezuela sedan Chàvez tog över makten för tio år sen har haft intäkter från de statliga oljeföretagen motsvarande över 5 000 miljarder kronor. Och ändå kommer det upprepade rapporter om hur det venezolanska folket saknar det mest basala. Nyligen började vatten och el ransoneras. Andelen undernärda spädbarn har ökat från 7,2 år 1999 till 9,4 procent år 2006. Andelen hushåll med jordgolv har ökat från 2,5 till 6,8 procent. Och fattigdomen har inte minskat alls i takt med de stigande intäkterna.

Skolorna är i uselt skick. Endast 28 procent av alla sjukbäddar är användbara. Förekomsten av malaria har ökat med 94 procent sedan 1999. Endast 67 procent av venezolanerna har någon form av sjukvårdsförsäkring. Kort sagt, Chavismen har haft svårt att omvandla de enorma oljeinkomsterna till sociala framsteg. Det är inte alls förvånande för den som har studerat hur de Caudillos, ”starka män”, som styr de latinamerikanska länderna brukar agera, hur den latinamerikanska rövarstaten fungerar.

I boken Falling Behind: Explaining the Development Gap Between Latin America and the United States, förklarar den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama hur socialpolitiken används som ett politiskt verktyg. Trots retoriken tenderar välfärdsstaten inte att vara generell, utan selektiv. Men selektionen bygger inte på hur hög inkomst man har, utan på om man råkar bo i ett kvarter där många röstar på Chavez. De offentliga utgifterna bidrar alltså till att splittra landet, och därmed undergräva den känsla av samhörighet som är grunden för att människor ska lita på varandra, för att stabilitet ska upprätthållas och för att landet ska kunna utvecklas.
Inskränkningar av politisk frihet och medborgerliga rättigheter är alltid dåligt. Men när övergreppen motiveras med en politik som inte fungerar utan som bidrar till att hämma utvecklingen klingar extremvänsterns hejarop ännu falskare.

Eligio Cedeñios brott är att han är en framgångsrik affärsman, och att han stöder oppositionen i Venezuela. I demokratier har alla yttrandefrihet, även rika människor. Det är dags för vänstern att på allvar ta avstånd från Chávez. Och Sverige bör uttrycka sitt stöd för Eligio Cedeñio.

segerfeldt_67x100Fredrik Segerfeldt är skribent och kom i våras ut med Gör ingen skada. Biståndets hippokratiska ed (Timbro). Läs också hans blogg.

Läs mer om Latinamerika:
Röd tornado, bok om Latinamerikansk politik idag (6/11 2009)
Betancourt — kvinnan, myten, Inger Enkvist (30/10 2009)
Episka narrationer — Fidel och Ches historia, Alexander Sánchez, (2/10 2009)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner