Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Våra föräldrar är mer än föräldrar

Av Ola Mårtensson | 7 oktober 2016

Våra föräldrar är under lång tid – om inte alltid – de viktigaste personerna i vårt liv. Men de är också någonting annat, någonting mer – egna individer, med ett liv innan oss. Ola Mårtensson har läst Stefan Einhorns Pappan, och reflekterar över familjens roll – sin egen och andras.

Stefan Einhorn, Pappan, Forum bokförlag

Besöket var väntat. Bouppteckning var ärendet. Min mor, syrran och jag var samlade. Far hade dött för en tid sedan och vardagen hade börjat rulla igång, så mycket det gick i sorgen och saknaden.

En tanke som aldrig slagit mig förut infann sig när mannen från begravningsfirman ringde på dörren: hade far fler barn än oss, jag och min syster? Frågan gick som en kall ilning av oro genom kroppen. Men den snabbt uppkomna oron var obefogad. Mannen läste upp namnen på närmast anhöriga. Det var bara vi runt bordet. Och jag hade aldrig trott något annat. Han var sådan och vår relation var sådan – jag hade vetat om det funnits fler.

Far var 40 när jag föddes, 39 när han gifte sig med mor. Under mer än halva sitt liv var han något annat än förälder. Vid läsningen av Stefan Einhorns nyligen utkomna bok, ”Pappan”, är det lätt hänt att tankarna rör sig i riktning åt de egna föräldrar och deras liv vid sidan av sina barn.

I boken möter läsaren Stefan Einhorn som (vid en första anblick) av en slump möter en mystisk man, Josef, som känt hans far. Och genom detta möte utvecklas Einhorns funderingar på sin och hans pappas relation och på vem pappan var utöver än just hans pappa.

Många svenskar känner till Stefan Einhorns pappa Jerzy som cancerläkare, debattör och genom sitt engagemang inom svensk kristdemokrati (under en tid även som riksdagsledamot. Men också genom de böcker han skrev om sitt liv och förintelsen.

“Det var en gång då en roman var en roman, en dikt en dikt, en dokumentär skildring en dokumentär skildring. Det var på den tiden det var ordning och reda. Fiktion var inte fakta, och fakta inte fiktion, och alla böcker var försedda med en genrebeteckning som stämde helt överens med vad man som läsaren läste. Inga överraskningar” (min översättning). Så skrev danska Berlingskes litteraturredaktör för några veckor sedan (10/9) i sin kolumn “Allting flyter”.

Just så är det också med Einhorns bok ”Pappan”. Det flyter. Han blandar nämligen verklighet med fantasi. Riktigt vad som är det ena och vad som är det andra får läsaren sväva i ovisshet om.

Ovissheten ger läsningen en särskild dimension mot bakgrund av att Stefan Einhorns pappas kändisskap. I böckerna ”Utvald att leva” och ”Det är människor det handlar om”, som han gav ut på 90-talet, skapade han den bild många av oss har av honom. Det är starka skildringar, i synnerhet i den första boken och jag gissar att den allmänna bilden av Jerzy Einhorn är bilden av en hedersman.

Eftersom läsaren möter Jerzy Einhorn i sin papparoll, vidgas bilden. Att verklighet och fantasi blandas gör det omöjligt att veta vad som är det ena och vad som är det andra.

Kanske är detta ett vanskligt sätt att hantera någon på som inte själv kan förklara och berätta (Jerzy Einhorn dog 2000), å andra sidan innehåller det som eventuellt rör sig om fantasi inte något orimligt för berättelsen.

Utöver relationen mellan pappa och son innehåller boken en spännande intrig mellan författaren och den mystiske mannen Josef. Bara denna intrig gör boken klart läsvärd.

Det går inte att läsa ”Pappan” utan att fundera över sina egna familjerelationer och inte minst den till sin egen far. Inte heller går det att läsa berättelsen utan att reflektera över hur betydelsefull familjen är för oss.

Ola Mårtensson är borgerlig skribent och handläggarchef på KD:s riksdagskansli

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism