Print Friendly

Var går journalistikens gränser?

Av David Stenergard | 22 februari 2013

Nu har de Expressjournalister som tidigare dömts för vapenbrott också fällts i hovrätten. Tidningarna fylls av kommentarer som stödjer de dömda journalisternas sak. Men det hade varit orimligt att fria dem och därigenom ge journalister ett frikort att köpa vapen eller knark, menar David Stenergard.

Så kom den till slut; hovrättsdomen mot Expressens vapenköpande journalister. Hovrätten dömde de tre tilltalade för vapenbrott respektive anstiftan till vapenbrott. Bakgrunden är att en journalist hösten 2010, precis när jakten på serieskytten i Malmö var som mest intensiv, fick uppdraget att ta reda på hur enkelt det var att få tag i ett vapen i Malmö. Det visade sig vara tämligen enkelt. Inom fem timmar kunde journalisten posera på bild med en halvautomatisk pistol, en bild som fick pryda tidningen dagen efter.

Problemet var att åklagaren inte var lika road av journalistens gärning som andra och helt enkelt beslöt att inleda en förundersökning som sedermera ledde till åtal och fällande domar i både tingsrätt och hovrätt. Huruvida frågan når Högsta domstolen är i dag oklart men en överklagan lär nog inte vänta på sig; inte reaktionerna heller för den delen.

Såhär dagarna efter domen är tidningar och web fulla med texter och reportage som stödjer de dömda journalisternas sak. Expressens ledarredaktion säger att ”den goda journalistiken befinner sig på defensiven alltmedan juridiken flexar musklerna och antalet PR-konsulter och informatörer växer”. Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling säger att ”åklagarmyndigheten borde prioritera att följa upp och utreda de hot som journalister utsätts för i mejl och kommentatorsfält”. I en debattartikel direkt efter tingsrättens dom kallar han domen för ”ovärdigt ett demokratiskt samhälle” och att det ”ingår inte i åklagarens roll att pröva journalistikens roll i ett samhälle.” Det här är uttalanden som inte direkt sparar på krutet.

Var går då gränserna för journalistiken? I juridisk mening har hovrätten sagt att gränsen är tydlig vid köp av illegala vapen. Det är svårt att se hur den tolkningen kan ifrågasättas eftersom det i lagen är förbjudet att uppsåtligen tillskansa sig ett vapen som man inte har rätt att inneha. Att sedan journalisten lämnade över vapnet till polisen (efter att nogsamt ha fotograferats med det) är en förmildrande omständighet och grund för mildare påföljd. Ibland kan det finnas goda skäl att bryta mot lagen men de goda skälen är inte nog för att generera straffrihet.

Vad hade en friande dom betytt? Den hade på ett utomordentligt sätt gett journalister en särställning i svensk rätt. Det publicistiska syftet blir då ett frikort till att köpa vapen, knark eller för den delen barnpornografiskt material utan att riskera straff. Polisen hade inte kunnat göra motsvarande eftersom brottsprovokation är olagligt. Vad får en journalist egentligen göra, vilka lagar kan överträdas och hur långt kan den rätten gå? Eftersom det är åklagarens uppgift att bevisa uppsåt finns det plötsligt en helt ny möjlighet att krångla sig ur åtal. Det här argumentet kan man naturligtvis angripa och mena att journalister, tidningar med ansvariga utgivare, tar sitt uppdrag seriöst och att denna typ av journalistik inte förekommer särskilt mycket men det är ändå bekymmersamt.

Det finns ytterligare en del i det här som inte skrivits så mycket om – en säljare till det här vapnet. Säljaren har fått betalt och, får man förmoda, gjort sig en liten hacka. Att enskilda journalister i sin publicistiska gärning, med skattepengar i form av presstöd, bidrar till grovt kriminellas försörjning borde få de flesta att höja på ögonbrynen. Samtidigt som polis och myndigheter varnar för köp av smuggelcigaretter eftersom det nästan alltid kan kopplas till den organiserade brottsligheten ska journalister få köpa vapen för att göra en poäng. Vem tror ni säljer vapnet? Inte är det småtjuven i en gammal pilsnerfilm i alla fall.

Är detta då det dystopiska slutet på den granskande journalistiken som vi känner den? Det hoppas jag verkligen inte. Det skulle i sådana fall säga lite mer om dagens journalisters karaktär än vilka gränser den här domen sätter. Lite dagsböter och villkorlig dom lär inte stoppa Sveriges journalistkårs arbete att avslöja missförhållanden och belysa felaktigheter i vårt samhälle.

Hovrätten är också tydlig med att den publicistiska poängen hade kunnat göras utan själva överlåtelsen av vapnet. Det hade räckt med erbjudandet. Journalister har fortfarande möjligheten att bryta mot lagen, på samma sätt som aktivister ägnar sig åt civil olydnad, men också med samma straffansvar. Ibland kan det kanske vara värt att bryta mot lagen? Det är väl en fråga som får diskuteras på redaktionsmöten tillsammans med ansvarig utgivare, men det kan inte vara ett argument för straffrihet. Det är också i detta perspektiv man ska se domen.

Samtidigt som journalistförbundet, Expressens ledarsida och andra krönikörer förfasar sig över domen är det få, utanför den journalistiska kretsen, som ser något konstigt med den. Likhet inför lagen är helt enkelt en princip som även gäller Sveriges journalister. Kanske får domen en helt annan effekt – en diskussion kring journalistikens gränser och vilka grepp som är tillåtna i en mediavärld som ständigt förändras. För att återkomma till Expressens ledarredaktions påstående om att den goda journalistiken är på tillbakagång – det är helt fel, men den bedrivs inte bara av traditionella murvlar på redaktionerna. Idag har vi så oändligt många aktörer inom informationsbranschen att vi inte längre behöver förlita oss på en ”tredje statsmakt”. Vi har flera källor till kunskap och det bör vi alla vara glada åt.

David Stenergard är public affairskonsult.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner