Print Friendly

Var är offensiven mot pensionsfonderna?

Av Dick Kling | 20 september 2013

lontagarfond_stor

Näringslivet vann striden om löntagarfonderna, men förlorade i det långa loppet. Behovet av reformer för att försäkra privat ägande av företag och enskilt sparande kvarstår, skriver Dick Kling.

Näringslivet vann slaget om löntagarfonderna. Det är värt att påminna om och att känna stolthet över. Men det var bara ett slag som vanns. När det gäller de övergripande frågorna om enskilt privat ägande av företagen och enskild förmögenhetsbildning har det gått sämre. Den förre statsministern Göran Persson sammanfattade på sommaren 2013 i en DN-intervju dagsläget med orden: ”Vi har socialiserat sparandet och privatiserat skuldsättningen.” Hur kunde det gå så illa?

En ledtråd till svaret ligger i att vi som arbetat för ett fritt näringsliv har tvingats ägna så mycket kraft åt att avvärja olika politiska förslag som hotat det privata ägandet och företagsamheten att vi inte varit nog uppmärksamma på hot som seglat upp från andra horisonter. Fixeringen vid dagspolitiken har gjort att andra utvecklingstendenser har missats, underskattats eller inte kunnat hanteras.

Peter Druckers bok om hur pensionsfonder innebar ett socialistiskt hot mot Amerika kom redan i mitten av 1970-talet – sju år före den stora striden om löntagarfonder. Visst har pensionsfondernas inflytande i näringslivet diskuterats både före och efter det. Men någon mobilisering av den typ som föranleddes av förslagen om löntagarfonder har aldrig skett. Och ingen stor manifestation liknande den som skedde den 4 oktober 1983 skulle heller ha kunnat stoppa den utveckling som inneburit att hushållens andel av ägandet av aktier som är noterade på en svensk marknadsplats har minskat från ungefär hälften till en tiondel. Resten av ägandet står nu svenska och utländska institutioner för. Det är en utveckling som drivits fram relativt oberoende av maktsugna fackföreningar och socialistiska politiker.

Det vore orättvist att hävda att näringslivet inte uppmärksammat eller diskuterat utvecklingen. Men någon stark motoffensiv har aldrig inletts. Kanske för att alternativen inte varit riktigt tydliga, kanske för att kraften i utvecklingen varit så stark, och kanske också för att uppfattningarna om utvecklingens för- och nackdelar varierat inom näringslivet.

Institutionaliseringen av ägandet är ett internationellt fenomen som drivs av samtidens kanske tre starkaste förändringskrafter; globaliseringen, den allt snabbare tekniska utvecklingen och åldrande befolkningar i stora delar av världen.

När människor inte längre kan arbeta måste de antingen leva på kapitalavkastning eller på inkomstöverföringar från de som arbetar. Att bara sätta tillit till pensionssystem som konstrueras enligt kedjebrevsprincipen är vanskligt när allt färre yrkesverksamma ska försörja allt fler pensionärer. Lösningen har blivit en uppsjö av olika pensionsfonder.

Globaliseringen medför att stordriftsfördelar blir allt viktigare för konkurrenskraften. Ju större marknad desto lägre styckkostnader och större marknadsandel och vinst för den som hinner först ut på marknaden. Den accelererande tekniska utvecklingen ökar betydelsen av att snabbt nå en global marknad med nya produkter som kan säljas innan nästa generations teknik kommer. Det här gynnar företag med den finansiella styrka som krävs för att snabbt nå en stor marknad med ny teknik. Och om inte den finansiella styrkan finns i företagen kan den bara tillhandahållas av stora finansiella institutioner. Att erövra en världsmarknad genom organisk tillväxt med nedplöjda vinster och kapitaltillskott från småsparare blir ett allt svårare konststycke. Det är pensionssparandet som förser mänskligheten med en ström av nya produkter och tjänster till allt lägre relativpriser.

Utvecklingen innebär inte att de små och medelstora familjeföretagens tid är över. Den globala marknadsekonomin är mer differentierad och fragmentiserad än så. Men på många marknader är kombinationen av institutionellt kapital och multinationella företag näst intill oslagbar.

Visst är det skillnad mellan en socialisering av företagen och att stora institutioner köper aktier. Men i slutänden blir resultaten förskräckande lika; kontrollen över företagen går från starka enskilda ägare till avlönade tjänstemän, och privata förmögenheter ersätts med rätten till avkastning från en kollektiv förmögenhet.

Finns det då inga motkrafter till den utveckling som beskrivits ovan? Finns det alternativ till att som hitintills i stort sett bara diskutera utvecklingen och låta den ha sin gång? På åtminstone tre områden går det att vrida utvecklingen, kanske inte med stora manifestationer men med långsiktig opinionsbildning och förändringar i den ekonomiska politiken.

För det första måste mindre och medelstora familjeföretags konkurrensförutsättningar stärkas. Det kan inte åstadkommas med traditionell näringspolitik och statliga stödprogram, utan måste ske genom grundläggande förändringar i skattesystem och institutioner. Skattesystem med stora möjligheter till internationell skatteplanering, krångliga regelsystem och standardiseringshets missgynnar ägarledda familjeföretag i förhållande till multinationella företag. Det kan förändras och det bör förändras om vi vill behålla den innovationskraft, den produktdifferentiering och den anpassning till lokala och regionala marknader som ägarledda företag ofta står för.

För det andra måste vi få en annan spar- och investeringskultur. I Sverige sker människors förmögenhetsuppbyggnad i förskräckande hög grad i kollektiva former. Det är i stort sett bara en tiondel av svenskarna som har ett eget finansiellt sparande. Hälften har inget enskilt sparande alls och resten, om de inte tillhör den rikaste tiondelen, har bara några tiotusen kronor på banken. Visst har många svenskar investerat i sitt eget boende, men det är bara den rikaste tiondelen som har investerat i tillgångar som ger finansiell avkastning. Trots detta är det inte helt korrekt att beskriva majoriteten av svenskarna som utblottade. Vi har alla andelar i betydande kollektiva förmögenheter.

Vi äger via staten företag som värderas till minst 570 miljarder kr. Vi äger indirekt AP-fonder med tillgångar på närmare 1000 miljarder kr och vi äger dessutom annat statligt och kommunalt kapital. Vi har också enskilda dragningsrätter på ett fonderat försäkringskapital som säkrar avtalspensioner, premiepensioner och privata pensioner och livförsäkringar. Ett kapital som vi dock inte fritt får disponera och som inte ger oss inflytande i de företag där kapitalet placerats.

Varje svensk har en andel i statliga företag och AP-fonder som är värd 170 000 kr. Värdet av kapitalet i avtalspensioner, PPM-systemet och privata pensioner är i genomsnitt 350 000 kr per person. Svenskarna skulle inte behöva vara proletariserade. Men om vi vill ändra på det måste vi skapa en kultur där människor väljer att i högre grad själva förvalta sitt sparande och ta ansvar för sina investeringar.

Det tredje området där det måste ske en utveckling är den finansiella sektorn inklusive värdepappersbörserna. Det kommer inte att uppstå ett starkt opinionstryck för att vi ska förvalta vårt eget kapital så länge som mindre kapitalägare ser sig hänvisade till fonder och banker som uppfattas ta orimligt bra betalt för sina tjänster. Aktier och börser skapades en gång för att växande företag och små kapitalägare skulle finna varandra. Nu fyller aktiehandel på börsen i huvudsak en funktion för institutionella placerare och finanssektorn själv. Små kapitalägare placerar i fonder och stora enskilda kapitalägare sätter sin lit till riskkapitalister. Dynamiken i näringslivet sker i hög grad i företag som inte är börsnoterade.

I ett historiskt perspektiv var löntagarfonderna ett stickspår. Det var nödvändigt att blockera det och alla som bidrog därtill är värda att äras. Men den stora utmaningen är att stoppa kollektiviseringen av förmögenhetsbildningen och institutionaliseringen av ägandet. Det är en ödets ironi att näringslivsorganisationernas experter och opinionsbildare i så liten grad ägnar sig åt den utmaningen och i stället ägnar så mycket kraft åt social ingenjörskonst. Det är inte lägre ungdomsarbetslöshet och finurligare socialförsäkringssystem som kan ge oss ett vitalt näringsliv och fortsatt snabb välfärdstillväxt. Det kan bara reformer som garanterar enskilt privat ägande av företagen och enskild förmögenhetsbildning.

Dick Kling är ordförande för Skattebetalarnas Förening.Dick Kling

Läs tidigare inlägg i serien om löntagarfonderna:

Att nå dem som kan göra skillnad
av Anders Röttorp (6/9)

Socialismen är inte död
av Mats Johansson (30/8)

Sista försöket att socialisera Sverige
av Lars Tobisson (16/8)

Löntagarfonderna och ägandet av produktionsmedlen
av Per Bylund (9/8)

Vem står på barrikaderna?
av Janerik Larsson (5/7)

Den 4:e oktober: Från löntagarfonder till kanelbulle
av Carl Johan Westholm (31/5)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner