Print Friendly

Var är alla goda patrioter?

Av Joakim Tholén | 10 april 2015

Svenskarna är precis lika nationella och flaggviftande som vilket annat folk som helst. Borgerligheten borde därför ställa en positivt laddad patriotism mot Sverigedemokraternas chauvinistiska nationalism, menar Joakim Tholén i denna essä.

Om kristdemokratin inte går långt åt höger efter det stundande partiledarvalet försätter det konservativa väljare i en existentiell kris som riskerar att tvinga dem till Sverigedemokraterna. Det är den tes jag driver i en essä som nyligen publicerades i Svensk Tidskrift.

Sedan dess har något väsentligt hänt: Den kristdemokratiska högerns kandidat Ebba Busch Thor har gått vinnande ur striden mot den kristdemokratiske traditionalisten Jakob Forssmed. Det finns således hopp för att borgerligheten går ett annat öde till mötes än det jag då skisserade, men hotet från missnöjespopulismen är långt ifrån över.

För att förstå dessa varningsord, måste vi dyka ned i det för svensk debatt så underutvecklade begreppet konservatism. Det är nämligen genom att få en bättre förståelse för denna ideologiernas ”fula ankunge” som vi kan förstå varför borgerligheten – men också socialdemokratin – kan förlora rollen som landets dominerande och statsbärande krafter till Sverigedemokraterna.

Nordisk konservatism finns i alla avseenden, men har knappast lika lättspårade rötter som sina brittiska eller amerikanska motsvarigheter. I den mån vi kan tala om en säreget svensk konservatism, har den historiskt närmast varit förbunden med den preussiska, präglad av nationalism, monarki och militarism. Den tyska traditionens politiska betydelse skulle dock gå förlorad i och med utfallet i andra världskriget.

Sveriges konservativa tyr sig numera till en relativt nationsoberoende konservatism med rötter i den anglosaxiska traditionen. De finner sina hjältar i det sena kalla krigets Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Vad gäller inhemska förebilder återfinner man inte minst moderatledaren Gösta Bohman. Men den svenska debatten har under lång tid präglats av dragkampen mellan liberalism och socialism – konservatismen är så pass undanträngd att gemene man inte vet vad den innebär.I den mån allmänheten har en uppfattning är den präglad av fördomar och som en följd inbegriper det ett visst socialt stigma att titulera sig som konservativ. Inte heller kan man klandra de fördomsfulla betraktarna – de konservativa har mer eller mindre alltid varit dåliga på att sälja sin sak.

Emellertid har den slumrande ”pickelhuvekonservatismen” fått ett hem i de missnöjespopulistiska partier som breder ut sig på kontinenten, så även i Sverige. Den som söker ett uttalat konservativt och traditionsvärnande parti får i dag söka sig till SD. Partiet röner som bekant framgångar och lyckas också attrahera utpräglat borgerliga väljare. Det vill säga just den sorts kulturkonservativa jag talade om i den föregående essän – ideologiskt medvetna individer på högerkanten som, rent kulturellt, identifierar sig med traditionalism, elitism och högkultur snarare än modernism, folklighet och populärkultur.

Även om det råder vissa oklarheter om hur många de kulturkonservativa väljarna är, kan vi för enkelhetens skull uppskatta att de åtminstone kan utgöra tolv procent – alltså den procentsats av väljarkåren som den kristdemokratiska högern menar att partiet skulle kunna vinna om det koncentrerar sig på att vinna konservativa väljare. Det stämmer även väl överens med de kartläggningar av väljarnas ideologiska hemvist som genomförts av Demoskop.

Tolv procent av väljarnas stöd gör dock inget statsbärande parti. Emellertid finns där en betydligt större och valavgörande grupp som även den kan kallas för konservativ. Det är de väljare vars politiska intresse ligger i att bevara samhället i sin nuvarande form – dess politiska struktur, men kanske ännu mer samhällets kulturella struktur. Eller mer konkret uttryckt människor som sällar sig till partier vilka befinner sig i polemik mot radikala krafter med mål att förändra samhället i grunden. Kort och gott det man brukar kalla för vanliga Svenssons.

Med tanke på deras svaghet för förvaltande maktpartier kan de på god grund kallas för statskonservativa. Även om denna grupp är mer omedveten och därför kan tänkas vara mer intresserad av så kallade ”plånboksfrågor” än ideologiska stridigheter, vore det naivt att tro att identifikation – det vill säga vad ett parti står för, symboliserar och representerar – inte skulle vara viktigt för dem. Frågan är bara vad de identifierar sig med.

En länge förbisedd tes, som den här essän avser att driva, är att svenskarna är precis lika nationella och flaggviftande som vilket annat folk som helst, men att samtidsdebatten inte konfronterats med möjligheten på grund av att vi undkom det föregående seklets krig och terrorideologier.

Det skulle i sådana fall vara en viktig delförklaring till varför den samtida kulturdebatten har blivit lika postmodern som postnationell. Om så skulle det även vara synnerligen problematiskt för de flesta riksdagspartier, eftersom deras makthavares postmoderna resonemang alienerar stora delar av väljarkåren. Det är nämligen inte otroligt att de statskonservativa väljarna – på grund av sina bristande erfarenheter från kontinentens trauman – har ett sällsynt chauvinistiskt förhållande till det nationella och att det i själva verket inte är politiken, utan nationen, som landets statskonservativa väljare i första hand vill bevara.

Men för att stärka påståendet måste vi titta närmare på rikspolitikens statskonservativa partier. Vilka är de partier som upprätthåller vad vi skulle kunna kalla för det nationella mandatet? Sannolikt kan man relativt tryggt räkna dem till tre: Socialdemokraterna, Moderaterna och, mycket riktigt, Sverigedemokraterna. De ser alla som sin uppgift att förvalta en existerande välfärdsmodell och vänder sig mot alla tankar på att förändra samhällets politiska eller kulturella struktur i grunden – något som, på ett eller annat sätt, förenar de övriga riksdagspartierna. Emellertid tolkar var och ett av partierna det nationella mandatet på sitt säregna sätt.

Socialdemokraterna tvingades bli en nationell rörelse för att kunna sälja progressiv politik till de konservativa svenskarna på landsbygden. Revolutionen blev reformen och proletariatets diktatur förvandlades till folkhemmet och det såldes med argumentet att arbetarrörelsen var den demokratiska tidsålderns arvtagare till historiska gestalter som Engelbrekt.

Historien skulle dock innebära ett hinder för socialdemokratin eftersom det förgångna och dess symbolvärld tillhörde borgerligheten. Det blev inte minst uppenbart när samma upproriska bönder socialdemokratin betraktade sig som en historisk förlängning av kom att användas emot dem, i den borgerliga valpropagandan under det för vänstern ödesdigra ”kosackvalet” 1928. Därför kom partiet, väl vid makten, att lämna historien därhän för att i stället göra moderniteten till nationell idé, uttryckt genom välfärdsstaten. Svenskarna skulle övertygas om att den förlorade stormaktspositionen kunde återvinnas om man anammade den socialdemokratiska idén att, genom social ingenjörskonst, bygga världens mest moderna nationalstat.

Socialdemokraterna har på så vis kommit att investera hela sitt existensberättigande i en ständigt expanderande välfärdsstat. Problemet är bara att den inte längre expanderar. Det står ingen sjätte semestervecka eller förkortad arbetsdag för dörren utan i bästa fall kan dagens socialdemokrati lova väljarna marginaljusteringar. Så har det dock varit i decennier och den sista verkligt stora välfärdsreform som partiet lyckades genomföra var löntagarfonderna, som partiledningen motvilligt införde efter påtryckningar från LO.

Reformen blev emellertid mer urvattnad än planerat efter de massiva löntagarfondsdemonstrationerna ur vilka dagens borgerlighet växte fram. Den var allt det som socialdemokratin inte var – liberal, internationell och systemkritisk. Landet skulle inte bli starkt i det nya millenniet genom välfärdsstaten och den tredje ståndpunktens utrikespolitik, utan med hjälp av globalisering och överstatliga samarbeten likt EU.

Borgerlighetens dilemma har emellertid blivit att den själlösa unionen saknar såväl folkligt gillande som demokratisk legitimitet. De öppna gränserna hänger ihop med de problem statskonservativa väljare sammankopplar med migrationen samtidigt som den globala finanskrisen fått många att tvivla på den fria marknaden. Men redan tidigare än så skulle delar av borgerligheten tvingas till reträtt och återgång till det nationella genom bildandet av Nya Moderaterna. Deras idé om det nationella kom dock inte att handla om kung och fosterland, utan om att konkurrera med socialdemokratin om vem som bäst kan värna välfärden i en globaliserad värld.

Det är mot denna bakgrund man måste förstå Sverigedemokraterna. För om såväl socialdemokratins som borgerlighetens nationella mandat bygger på att bevara välfärdsstaten, så bygger missnöjespopulismens mandat i stället på att bevara nationen. Förvisso värnar även sverigedemokratin folkhemmet, men den önskar inte konservera svensk politik lika mycket som den önskar konservera svensk kultur. Det sverigedemokratiska mandatet är därför kulturellt snarare än politiskt och inte beroende av några konjunktursvängningar – tvärt om gynnas partiet av dåliga tider då människor söker tryggheten i sina rötter snarare än i plånboken. Och när välfärdsstaten inte längre växer, eller globalisering inte givet ökar den svenska tillväxten, framstår inte längre socialdemokratisk eller borgerlig politik som trygga alternativ för statskonservativa väljare med önskan om att bevara nationen så som de känner den.

Det är också svaret på vad som gör det sverigedemokratiska alternativet så pass konkurrenskraftigt att det med tiden kan bli statsbärande. SD behöver bara betona nationen mer än sina konkurrenter för att hålla sitt löfte till väljarna och därmed framstå som ett betryggande alternativ till de tidigare regeringspartierna. Som det ser ut är det långt ifrån en svår uppgift, vilket troligen har sin förklaring i att både socialdemokratin och borgerligheten under lång tid förbisett att nationell identitet är en angelägenhet för fler väljare än högerextrema.

Och även om de statskonservativa väljarna är många är det inte långsiktigt hållbart med tre riksdagspartier med anspråk på att vara statsbärande. Ett av dem kommer troligen förlora greppet om maktanspråken och det kan bli Moderaterna. För precis som den unga socialdemokratin inte kunde vinna val genom att anamma borgerliga symboler från historien, kan den nya generationens moderater aldrig vinna kampen om vem som bäst kan upprätthålla den socialdemokratiska välfärdsstaten – moderata symbolfrågor som försvaret av privata välfärdsutförare kommer alltid att framstå som ett påträngande hot mot folkhemmet. Vad borgerligheten däremot kan vinna är kampen om nationen.

Borgerligheten har troligen allt att vinna på att återfinna sina band till historien och bli en rörelse präglad av patriotism. Det är inte bara en naturlig del av den västerländska idétradition på vilken landets fyra borgerliga partier vilar, men av någon anledning försummat. Att ställa positivt laddad patriotism mot chauvinistisk nationalism skulle även kunna utmana SD. För låt oss vara uppriktiga: Med vad annat än nationalismen kan missnöjespopulismen konkurrera? Invandringspolitiken är förstås det givna svaret men att den ensam kan bära partiet är att överskatta svenskarnas aversioner gentemot de människor som söker sig till Sverige. För även om landet plågas av en mängd integrationsproblem bör invandringen i många fall snarare betraktas som en symbol för ett samhälle i intensiv förändring och motståndet som rädslan inför den – en rädsla som knappast förminskas av att de statsbärande partierna saknar ledare med förmåga att säkert säga vart vårt land är på väg.

Men det är inte bara det existentiella hotet mot borgerligheten som kan motverkas genom att den lyfter sina patrioter – det kan även göra statskonservativa väljare mer mottagliga för borgerlig politik. Om borgerligheten betonar att landets överlevnad ligger i att stärka dess konkurrenskraft kan det göra svenskarna mer mottagliga för att uppluckra den överreglerade arbetsmarknadslagstiftningen. Om borgerligheten lyfter nationell gemenskap som en förutsättning för god integration kan det göra svenskarna mindre misstänksamma mot öppna gränser. Om borgerligheten lovar svenskarna att den europeiska gemenskapen aldrig kommer att hota svenskt självbestämmande kan man göra dem mer vänligt inställda till EU.

Allianspartierna har åtminstone inget att förlora på att ge patriotismen ett uppriktigt försök, inte minst för att det är det bästa som står dem till buds om de vill inte vill riskera att förlora rollen som en av landets statsbärande krafter till Sverigedemokraterna.

Joakim Tholén, ledarskribentByline, banaJoakim Tholén är politisk redaktör för Västerviks-Tidningen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner