Print Friendly

Vänstervalkampanj på teaterscenen

Av Katarina O'Nils | 9 augusti 2013

Vad? ”Det sovande folket – eller ’svenskarna är mentalt handikappade’” Parodipjäs av Fredrik Reinfeldts ”Det sovande folket” (1993), en valkampanj i teaterform tänkt att turnera fram till valet. Framförd av socialistiska friteatergruppen www.detsovandefolket.nu och uppsatt av Johanna Emanuelsson, dramatiker som år 2009 mottog Kommunistiska partiets kulturstipendium.

Var? Teater Alma, Blekingegatan 22, Stockholm (Skanstull).

När? Fredag 9/8 (premiär), 10/8, 14/8, 16/8, 17/8. (Samtliga kl 19.00).

affisch_sovande_folketJag var igår på generalrepetitionen av dramatiseringen (och ironiseringen) av Fredrik Reinfeldts Det sovande folket (52 sidor, utgiven av Moderata ungdomsförbundet år 1993) och slogs av den kreativitet som uppvisades. Med reklamannonser efterliknande Moderaternas valaffischer i ljusblått, vitt och med Alliansens orange färg har teatergruppen som kallar sig just ”Det sovande folket” lagt ned ett imponerande jobb på marknadsföring och grafisk utformning för att försöka nå ut med sitt ”alliansfritt”-budskap. Det har skapat synlighet. Sveriges Radios P1, Kulturnytt och SVT har alla nämnt pjäsen som ikväll har premiär.

I boken, som gavs ut under 1990-talskrisen, argumenterar Fredrik Reinfeldt för att Sverige borde överge den allmänna välfärdspolitiken och flytta makten från staten till landets invånare genom skattesänkningar och avregleringar. Argument som inte precis har blivit mindre relevanta i ljuset av både rådande europeiska skuldkriser och forskning om hur statliga spenderbyxor lägger hämsko på tillväxten.

När dramat drar igång visas på den mörklagda scenen två olika situationer som ska representera samhällets uppdelning. I förgrunden sitter ett antal personer i likadana kläder, ljusa pikétröjor och ljusa byxor, som om de vore uniformerade. De skriver unisont på sina skrivmaskiner och det smattrar högt. I bakgrunden, under en ensam glödlampa, sitter och ligger två medelålders män – till synes helt utslagna – framför en påslagen teveapparat.

För att skapa ytterligare rymd i scenografin hänger vita persienner framför den bakre väggen och det finns en enkel trappa i högra hörnet. Därifrån kommer en skådespelare som ska föreställa ”Fredrik Reinfeldt, 27 år och ung riksdagsledamot” (det är en mening som upprepas flera gånger under pjäsen).

Uttryck och citat är tagna ur Reinfeldts bok från 1993, men man blåser upp det och förstorar, skriker ut och upprepar, så att publiken ska bli medveten om att den socialistiska teatergruppen anser de politiska åsikterna uttryckta i Reinfeldts bok vara absurda.

Trots det får de rappa replikerna och tätheten i skådespeleriet tiden att gå fort. En del inslag är komiska, andra tragiska. På ett par ställen bryter man den fjärde väggen och inkluderar publiken efter att redan i inledningen ha hälsat ”välkomna, civilsamhället!”. Det är politik på en gång när man stigit in i entrén på Teater Alma.

I pjäsen rör vi oss just mellan 1993 och ”det dystopiska 2013”, där välfärdssamhället delat upp människorna i två sorter: ”dårarna” som arbetar och sliter för att genom välfärdssamhällets skattesatser och bidragssystem föda ”sovhjärnorna” som har en fjärrkontroll fäst till armen och passivt ligger och väntar på bidrag. Det är såklart, både i Reinfeldts och teatergruppens skildring, draget till sin spets. Men trots att gruppen ”Det sovande folket” kämpar för att vända upp och ned på Reinfeldts politiska skrift, idiotförklara den och på så sätt visa sin egen poäng förlorar man på de egna knepen. Slutet blir övertydligt och hela sista sekvensen i pjäsen, när Reinfeldt radar upp vallöften och pratar om valet 2014, kunde med fördel ha strukits. Nu är det som om gruppen med sitt övertydliga slut antingen har bristande tilltro till verket eller till publikens förmåga att förstå pjäsen.

Under spelets gång lyfts också de två männen i fyrtioårsåldern fram. De finns hela tiden passivt med på scenen men träder en och en fram för att under ett naket strålkastarljus läsa innantill från sin livshistoria. Det är uppenbart att de inte är skådespelare ur ensemblen, utan två till synes apolitiska män som berättar om sitt liv och om hur de hamnade på gatan. De försöker inte säga hur Sverige ska styras, utan är synbarligen enbart där för att teatergruppen ska kunna visa upp det så kallade kalla Sverige som Alliansen har skapat. Trots att det är tragiska historier och man tycker synd om männen kan man inte komma ifrån det att det är ett förutsägbart vänstergrepp där man spelar på den ständiga fördomen om att människor som inte röstar rött inte skulle kunna bry sig om andra.

Det må vara tacksamt att driva med den glättiga ungdomsförbundsentusiasmen och det finns inslag som lockar till skratt. Skådespelarna är duktiga och det är ett högt tempo i pjäsen – men även om det är ett intressant sätt att dra igång kampanjandet inför valet 2014 så övertygar man inte. Att förlöjliga varningarna för att välfärdsstaten kollapsar Katarina O'Nils, foto Henrik Gahnström (2)under tyngden av sina lättsinniga löften är inget givet framgångskoncept i tider när den dagliga nyhetsrapporteringen från Sydeuropa ger Reinfeldt anno 1993 helt rätt.

Katarina O’Nils är projektledare, Timbro förlag (vik).

det_sovande_folket1

det_sovande_folket2

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner