Print Friendly

Vanskligt att spela herre i Kaukasus

Av Bo Ture Larsson | 30 april 2010

Anna-Lena Laurén
I bergen finns inga herrar – om Kaukasien och dess folk
Söderströms förlag 2009

Sovjet lämnade Afghanistan 1989, och Ryssland är i dag åskådare till världssamfundets svårigheter att hantera detta land. Man säger sig önska framgång för andra där man själv misslyckades. Ty det är inte så mycket plats för skadeglädje. Problemen Moskva hade i Afghanistan har ju återuppstått inom Rysslands gränser, i Kaukasus.

För ett år sedan förklarade Moskva att man inte längre behövde bekämpa terrorister i Tjetjenien, republiken där man utkämpat två krig för att kväsa separatister som ville lämna den ryska federationen. Men det verkar dröja ett tag innan det i Kaukasus blir en ordning Moskva gillar. På den ryska sidan av gränsen hittills i år ett 40-tal människor dödats av terrorister.

Rysslands fiende nummer ett är nu Doku Umarov, som sägs stå bakom flera terrordåd, senast i Moskvas tunnelbana 29 mars.

Umarov, som mist far och tre bröder i kampen, anser det vara rätt att döda ryssar varhelst de finns, plus företrädare för den ryska staten. Umarov har växlat från tjetjensk nationalism till islamism. Hans mål är att skapa ”Emiratet Kaukasus”. Under islams gröna banér ska hela regionen förenas.

Kommer han att lyckas? Knappast.

En del av förklaringen finns i titeln på den finländska journalisten Anna-Lena Lauréns bok I bergen finns inga herrar. Om Kaukasien och dess folk. Varken Moskva eller lokala potentater har visat sig kunna kuva frihetsviljan bland människor som aldrig varaktigt accepterat främmande herrar och som inte är rädda, skriver Laurén, därför att det viktiga inte är det egna livet utan hedern, att man aktas av sin familj, sin släkt, sin klan.

Umarovs tid torde hur som helst vara utmätt. Moskva har ju eliminerat av den ene tjetjenske rebelledaren efter den andre. Dessutom är hans islamism inte folkligt förankrad. Men det löser inte problemet för Moskva.

Visst, Ryssland har spelat en huvudroll i regionen i 200 år. Moskva förblir av flera skäl den viktigaste yttre faktorn för folken norr och söder om Kaukasusbergen. Men man verkar inte ha kommit längre än till romarnas ”söndra och härska”.

Men livet går vidare. Anna-Lena Laurén berättar om Dagestan, där korruptionen överträffar allt och varje folkgrupp har ”sin” del av förvaltningen som födkrok. Hon berättar om Tjetjenien, där en våldsam, Moskvatrogen regim låtsas vara from, med ett slöjpåbud kvinnor gör narr av. Hon reser över Kaukasusbergen för att skildra det Georgien som lemlästats genom egen förvållan och ryskt maktmissbruk.

Georgien inger ändå optimism, skriver Laurén. Trots regimens misstag har landet visat att det även i Kaukasus går att skapa ett samhälle där människor tänker fritt, och myndigheterna inte stoppar offentliga medel i egen ficka.

Fast kanske är förutsättningen för en sådan förändring att man likt Georgien frigjort sig från Moskva?

Bo Ture Larsson (SNB)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner