Print Friendly

Vanmakt eller samling

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

374
VANMAKT ELLER SAMLING
Socialdemokraterna gick ut i årets
valrörelse med förhoppningen att
framgångarna från 1960 och 1962
års val skulle fortsätta. Opinionsmätningarna gav dem länge anledning räkna med en förstärkning av
andrakammarpositionen med 5 a 6
uwndat, just vad som behövdes för
ett av kommunisterna oberoende
regeringsunderlag i riksdagens bå-
da kamrar. Därmed skulle socialdemokraterna också fått den marginal, som är nödvändig för att de
skulle Yåga skynda på ”samhällets
omdaning i socialistisk riktning”
med mera direkta metoder än den
hittills tillämpade smygsocialiseringen.
Hr. Erlander såg inte glad ut på
sam framryckning, som gav dem
tre mandat. De mandaten har emellertid länge legat inom nära räckhåll för dem. De har långt till en
ny mandatökning av verklig betydelse!
Möjligen kan ett omval i Västernorrlands län något förändra bilden. Det skulle emellertid icke
ändra valresultatets avgörande innebörd; den socialdemokratiska
regeringen sitter kvar – låt vara
i något starkare beroende av kommunisterna.
Man har från den demokratiska
oppositionens sida vant sig vid att
ha måttliga krav på glädjeämnen.
Att socialdemokraterna tills vidare
stagnerat har sålunda hälsats med
valnatten trots tre preliminärt en glädje, som vid närmare eftervunna mandat. Han hade också
skäl till bekymrad eftertanke; en
snabbkalkyl måste ha gjort klart
för honom att valet – när poströsterna räknats in – skulle komma att leda till une partie remise.
Så har också blivit fallet. Socialdemokraterna har visserligen förlorat ett mandat, men tillhopa räknat har de demokratiska oppositionspartierna också gjort en mandatförlust. Kommunisterna gjorde
en i röster räknat tämligen blygtanke måste sägas vara överdriven.
Ty socialdemokraterna kan i kraft
av sitt innehav av regeringsmakten
lugnt fortsätta att bygga ut de positioner, som är av grundläggande
betydelse för deras väldiga politiskt ekonomiska maskineri. Man
kan med säkerhet vänta fortsatt
mark- och bostadssocialisering –
i än snabbare takt. Också på andra
ekonomiskt viktiga områden, som
är av särskild vikt för de 10.000-
tals socialdemokratiska yrkespolitikernas positioner och inflytande,
har man att vänta fortsatt socialdemokratisk maktexpansion.
Inom de demokratiska oppositionspartierna måste man se den
sanningen i ögonen att för varje
år blir det allt svårare att störta
den socialdemokratiska regimen,
helt enkelt därför att det politisktekonomiska maktkombinat, som är
deras fasta grund, hela tiden breder
ut sig över större områden och
skärper greppet över det man redan behärskar.
Ändock har hr. Erlander – som
sagt – anledning till bekymmer.
Ty kommunisternas framgång har
lett till att socialdemokraterna
kommit i kläm mellan en till radikal vänstersocialism omkostymerad kommunism på ena sidan
och den demokratiska oppositionen
på den andra. I det läget har hr.
Erlander inte mycket annat att
göra än att försöka att nödtorftigt
hålla tillbaka kommunisterna med
en varsamt avvägd radikalisering
av regeringspolitiken, som inte får
bli värre än att han kan hålla kvar
sina väljare inom partiets moderata flygel. Det skall bli intressant
att se hur han tänker sig att klara
det balansnumret, medan han försöker skapa förutsättningar för
den utbrytning mot mitten, som är
den andra självfallna åtgärden i
det tvåfrontskrig, som han nu
måste föra.
Men hr. Erlander har också
glädjeämnen. Att han i andanom
ägnar Lewi Pethrus och pastor
375
Ekstedt tacksamma tankar, är
självklart. KDS uppträdande i
valet ledde just till det försvagande både av de borgerliga partierna
och av det kristna inflytandet i
riksdagen, som var att befara. Man
må hoppas att de, som engagerat
sig i det huvudlösa tilltaget att
göra partipolitik på evangeliet, äntligen besinnar sitt ansvar. Det kan
förvisso finnas utrymme för en
organisation av kristet orienterade
människor, som genom förhandlingar med partierna hävdar ett
kristet inflytande i partipolitiken.
Men om en sådan organisation
etablerar sig som riksdagsparti, så
måste den följa den politiska stridens lagar, sådana de nu är i en
parlamentarisk demokrati. Det betyder från en dylik organisations
egna utgångspunkter att den i
riksdagen måste etablera sig som
utpressarparti i marginalen mellan
regering och opposition – oavsett
vilka partier, som innehar respektive positioner. Organisationen
skulle – om den överhuvudtaget
ville betyda något alls – vara
tvungen att sälja sitt stöd i riksdagen i de ekonomiska intressefrågor, som dominerar svensk politik, till det parti eller den partikombination, som gav högsta valuta ifråga om t. ex. antalet kristendomstimmar på gymnasiet. Vilket ovärdigt skådespel ! Man behö-
ver inte mobilisera starkare fantasi för att föreställa sig med vilket löje och förakt ett sådant riksdagsparti skulle omfattas i riks- 376
dagen och från allmänhetens sida.
Kristendomens representanter som
professionella utpressare i de ekonomiska intressefrågorna! En
framgång för KDS som placerat
partiet i riksdagen skulle i själva
verket ha varit ett hårt slag mot
det kristna inflytandet i detta land.
Socialdemokraternas största glädjeämne var dock säkerligen den
borgerliga splittring, som blivit en
snart sagt klassisk företeelse i
svensk politik. Det bör emellertid
överlåtas åt historikerna att reda
ut frågorna om de tre borgerliga
partiernas skuld och ansvar i detta
sammanhang. Den demokratiska
oppositionens uppgift kan bara försvåras, om de borgerliga partierna
– som hittills– skyller ifrån sig
på varandra och försöker göra det
ena eller det andra till syndabock.
I stället bör man taga fasta – till
sist – på den lärdom, som genom
detta val än en gång givits, nämligen att det icke räcker med en
samverkan från fall till fall i riksdagen. När det kommer till kritan,
när val står för dörren och varje
parti slåss för sitt liv, så tvingar
rena självbevarelsedriften fram
strävanden än från det ena än från
det andra partiets sida att markera
sin profil. Och så gör det likadant
igen, eventuella goda föresatser
eller givna löften till trots.
En samverkan måste organiseras
i så fast form att den som en naturlig följd leder till valförbund –
eljest håller den inte, kan inte hålla i en kritisk situation.
Finns det anledning hoppas på
en sådan samverkan? Ja, en sak är
säker, om de tre nu bestående borgerliga partierna förhärdar sig inför erfarenheterna, fortsätter att
ingenting lära och ingenting glömma, så kan en desperat väljaropinion snart komma att taga saken
i egna händer. Den stora framgången för Medborgerlig Samling i
fyrstadskretsen borde vara en varning nog. Valnattens siffror från
Skåne visade tillfullo att det djärva experimentet lyckades. Genom
MbS insats är det klarlagt att de
psykologiska förutsättningarna för
en trepartisamverkan finns inom
mycket vida kretsar – och det inte
bara i Skåne. Ty framgången för
MbS har fått överraskande snabbt
gensvar på många håll norröver.
Om en fast och klart dokumenterad trepartisamverkan inte kommer till stånd i en nära framtid
kommer sannolikt samarbetskommitteer av MbS-typ att skjuta upp
som svampar ur jorden – och det
över hela landet. En ny partibildning skulle ligga nära till hands.
Ytterligare splittring, tidsutdräkt,
bitterhet och personstrider skulle
följa, om ett dylikt parti kom till
stånd. Oppositionen har inte råd
med något sådant. Det gäller ju att
nu förbereda en valseger vid 1966
års kommunalval, som gör det naturligt att vid en fortsatt framgång
för oppositionen vid 1968 års val
upplösa I kammaren för att eliminera en eftersläpande socialdemokratisk majoritet i denna. Inför
den hotande folkresningen av förbittrade borgerliga väljare har man
svårt att taga ”mittenlinjens” anhängare på allvar. Ty alla inser ju
att mittenlinjen, vare sig den blir
framgångsrik eller inte, bara skulle
fördjupa den borgerliga splittringen. Blev den framgångsrik reduceras högerpartiet till ett litet parti
av diehards, men dock tillräckligt
starkt för att dess mandat skulle
vara nödvändiga som underlag för
en regering ur ”mittenpartiet”.
Expressen, som numera tycks ha
förlorat varje kontakt med den
politiska verkligheten, föreställer
sig att detta reducerade högerparti
skulle stödja en mittenregering,
utan att få något inflytande alls
vare sig vid regeringsbildningen
eller på regeringspolitiken. Tvärtom, villkoren skulle sannolikt bli
hårda. Om dessa villkor icke accepterades, vad så? Hur skulle en
”mitten”-regering kunna planera
en politik, när den hela tiden måste
räkna med att bli störtad när som
helst, därest dess politik icke godtogs av de ur gemenskapen uteslutna. Och om en ”mittenlinje”
misslyckades trots ansträngningarna att slå sönder högerpartiet?
Då får vi visserligen två borgerliga
partier, eller möjligen ett parti
plus två partier i valförbund. Men
vilken klyfta skulle icke gapa mellan ett fortfarande starkt högerparti och mittenpartierna efter en
så fruktansvärd inbördesstrid?
Därtill skulle naturligtvis ett fasthållande vid mittenlinjen vara i
377
hög grad ägnat att provocera fram
ett riksomfattande MbS med sikte
på partibildning.
Dessbättre finns dock de principiella förutsättningarna för en trepartisamverkan. När mittenlinjens
anhängare kräver en politik med
liberal, social och progressiv inriktning slår de in öppna dörrar.
Om dessa politiska termer används
i korrekt mening och icke som fraser, avsedda att markera emotionella ressentiment mot högerpartiet, så är dock alla de tre borgerliga partierna ”sociala och progressiva”, och vad skulle skillnaden
vara mellan vår tids liberalism och
högerpartiets socialkonservatism?
Det finns i själva verket en gemensam politisk attityd och en gemensam grund av värderingar att bygga på vid det programarbete för
en borgerlig samverkan, som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet med rätta rekommenderat. Varför skulle man inte kunna göra ett
försök till en sådan insats och
offentligen redovisa resultatet för
väljarna?
Svensk Tidskrift har sedan åtskilliga år framhållit att ett dylikt
programarbete inte bara skulle innebära en möjlighet att äntligen
samla den demokratiska oppositionen utan också att bryta ned den
olyckliga gränsdragningen mellan
”borgare” och ”arbetare”. Det är
ju inte fråga om att samla tre
borgerliga intressepartier mot arbetarrörelsen. Uppgiften är att
samla en enhetsfront till demokra- 378
tiens försvar mot ett politiskt ekonomiskt maktkombinat, som alltmer blir ett självändamål och som
hotar att bli statsbärande. Det är
icke en omöjlig uppgift att övertyga våra dagars svenska arbetare
om att socialdemokratiens legitimation för sitt permanenta maktinnehav – nämligen att socialdemokraterna mer än andra företrä-
der kravet på social rättvisa – numera endast är en fiktion.
Men det blir icke möjligt att
övertyga dem härom så länge de
tre demokratiska oppositionspartierna icke gemensamt demonstrerar sin syn på frihetskravets innebörd, sin vilja att skapa social rättvisa och sina riktlinjer för en framstegspolitik. Då, men först då, kan
de hoppas föra åt sidan beteckningen ”borgerlig”, som socialdemokraterna med så stor effekt använder
för att alltfort svetsa samman sina
egna i klasskampens spontana solidaritet.
Fortsatt splittring mellan de tre
demokratiska oppositionspartierna
betyder vanmakt genom fortsatt
inbördesstrid och fortsatt fastlåsning vid en föråldrad gränsdragning mellan ”borgare” och ”arbetare”, en gränsdragning som bara tjänar det socialdemokratiska

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner