Print Friendly

Vanilj och choklad

Av Sten Niklasson | 30 september 2016

För att kunna njuta måste man öppna sina sinnen. Ängslan, melankoli och puritansk dygdighet är lustens fiender. Det finns bara ett ofelbart medel mot känslomässig ödslighet – förälskelsen. Så sammanfattar Sten Niklasson sina serie om afrodisiaka i denna tredje och avslutande del.

Amfetamin är ett syntetiskt ämne, som saknar direkt motsvarighet i naturen. Närmast kommer efedrin, som utvinns ur busken Ephedra vulgaris och ett närbesläktat ämne, katinon, som kommer från den i Mellanöstern vanliga busken Catha edulis. Särskilt kat är en betydande handelsvara i Mellanöstern. Den har en klart uppiggande och sexuellt vitaliserande verkan men kan vid långvarigt bruk leda till motsatsen.

Kat, som särskilt brukas av män i Yemen, är landets viktigaste exportartikel. Handeln kontrollerades länge av den även för yemenitiska förhållanden ovanligt despotiske imamen Achmed I, som överlevt tolv attentat mot sitt liv, men som i september 1962 föll offer för det trettonde. Efter en dryg vecka vid makten störtades också hans son och efterträdare av en officersgrupp. Kuppen blev inledningen till en moderniseringsprocess som förde landet från medeltid till nutid.

Den koreanska växten Panax ginseng , har i reklamen tillskrivits allehanda hälsobringande egenskaper. Bland annat sägs den uppskjuta åldrandet och öka den manliga potensen. Det finns emellertid inga vetenskapliga belägg för sådana effekter, lika lite som hos salep, d.v.s. knölrötterna hos orkidéer. Trots bristen på påvisbar effekt har dessa växtdelar strykande åtgång som afrodisiaka i framför allt Orienten och Asien. Det kan bero på att rötterna liknar testiklar. Samma föreställning ligger bakom den olyckliga efterfrågan i vissa asiatiska länder på noshörningshorn och andra liknande utväxter.

Förresten har också de folkliga namnen på våra svenska orkidéer färgats av denna tanke. Vad sägs om ståndrot och manskraftrot? Eller rotknölarna hos Jungfru Marie Nycklar som i äldre tider kallades Jungfru Marie bröst .

Redan i de urgamla indiska Veda-skrifterna återfinns den s.k. signaturläran, som innebär att ”lika botar lika”. Enkelt uttryckt betyder läran att Skaparen i sin vishet har gett alla växter tydliga kännetecken som visar till vad de kan användas. Föreställningen att man kan tillägna sig mod och sexuell vitalitet genom att äta delar av växter och djur som representerar sådana egenskaper, har sitt ursprung hos naturfolken, men har vid utbredning också i moderna civilisationer. Detta har ledsamt nog medfört en förödande tjuvjakt på vissa arter.

I Norman Douglas kokbok Venus i köket finns recept på en paj innehållande tjurtestiklar. Tanken var sannolikt att man genom att förtära denna paj skulle få del av tjurens legendariska potens. Douglas visste inte att det verksamma hormonet i testiklarna förstörs genom upphettning och vid passagen i tarmkanalen.

Ett av de mest betydelsefulla kärleksmedlen har under ett par tusen år varit s.k. spansk fluga, som inte alls är någon fluga, utan en art i skalbaggsfamiljen oljebaggar, (Lytta vesicatoria). De metallglänsande, gröna skalbaggarna sätter sig nattetid i klungor på lövträd i Sydeuropa. Ungefär som vid olivskörd breds dukar ut under träden, som sedan skakas så att baggarna ramlar ner. Bytet torkas och pulveriseras. Pulvret innehåller det starka giftet kantiridin, som verkar retande på huden och inmundigat åstadkommer blodfyllnad i genitalierna (samt i större dos inflammation i njurarna!).

Användningen av spansk fluga som afrodisiakum var utbredd i antikens Rom. När medlet under 1500-talet gavs legitimitet av den franske kirurgen Ambroise Paré, ökade dess popularitet i Europa. Medlet såldes under suggestiva namn som Diavolini di Napoli, Pastilles galantes och Love powder. Skillnaden mellan verksam och dödande dos är mycket liten, varför olycksfall med dödlig utgång var vanliga. Inte så få berömda personer har gått hädan i förhoppning om att den spanska flugan skulle ge dem den yttersta sexuella njutningen. Bland dödsoffren märks den romerske skalden Lucretius och den tysk-romerske kejsaren Leopold II, bror till Marie Antoinette. Under renässansen, då kärlek och död var närbesläktade företeelser, utfördes en rad raffinerade mord med kärleksmedel som innehöll spansk fluga. Så sent som på 1960-talet rapporterades dödsfall – avsiktliga såväl som oavsiktliga – till följd av detta medel.

Alkohol i olika former har brukats i de flesta kulturer och är numera en omistlig ingrediens i sällskapslivet i många länder. Om man noga studerar sin bibel, kan man hitta åtskilliga rekommendationer att dricka vin. Den enda plats där alkoholförbud råder enligt Den Heliga Skrift är templet.

Inom folkmedicinen har alkohol fått ställning som universalmedel mot allehanda åkommor. Den lockar lätt fram begäret och används därför som afrodisiakum. Men i större mängd minskar den förmågan. Linné sammanfattade brännvinets fysiologiska effekter på följande koncisa sätt:

Brännvinet uppmuntrar, styrker, lättar sinnet, gör en glad, öppenhjärtig, fumlig, läspande, narraktig, raglande, sömnig – och död.
Många kryddor anses vara oförlikneliga kärleksmedel. Här följer några exempel.

Det var av aztekerna som européerna lärde sig odla tlilxochtil eller vanilj (Vanilla planifolia), som tillhör orkidéfamiljen. Den verksamma beståndsdelen är vanillin, som bara utgör ett par procent av frukten. Numera framställs vanillin bl.a. ur lignin, en biprodukt från cellulosaindustrin. Mången skön kvinna har parfymerat sig med vaniljevatten. En av dem var Mme de Pompadour, som doftsatte sitt badvatten med denna krydda, och som tilldrog sig omgivningens uppmärksamhet genom att ständigt lukta efterrätt.

Vanilj användes av de mesoamerikanska indianerna tillsammans med spansk peppar, honung och kakaobönor. Blandningen kokades med vatten och drycken fick namnet chocolatl . Choklad har länge ansetts vara ett verksamt afrodisiakum. Av detta skäl förbjöds munkar under flera hundra år att äta denna godsak. Den katolska kyrkan, som aldrig varit sen att identifiera syndfulla jordiska fröjder, tog omgående initiativ till chokladförbud efter det att Columbus infört kakaodrycken till Europa 1504.

Aztekernas ledare Montezuma sägs ha konsumerat 50 koppar bitter kakaodryck per dag för att bibehålla sin potens. Något kan ha legat i detta. Modern forskning har visat att choklad ökar nivån i hjärnan av en neuropeptid, kallad fenyletylamin (PEA), som liknar drogen amfetamin och anses vara ett av människokroppens egna, mest verkningsfulla afrodisiaka. Dessutom finns i choklad ämnena teobromin och koffein.

I de gamla österländska och europeiska kulturerna betydde väldoftande örter och aromatiska ämnen mycket. Man smorde både levande och döda med balsamiska oljor. De flesta smörjelser innehöll myrra, eller, som det också ibland kallas, meckabalsam. Myrra är ett sekret som rinner ur stammen på träd från släktet Commiphora. Det tuggades för att hålla andedräkten frisk och gnuggades in i t.ex. armhålor för att motverka dålig lukt. Särskilt bland Orientens haremskvinnor var myrra dessutom ett omtyckt afrodisiakum.

Fänkål (Faeniculum officinale) , liksom libsticka (Levisticum officinale) har under lång tid ansetts värdefull på grund av sin erotiskt eggande effekt. Vid antikens orgiastiska backanaler var dessa örter viktiga kärleksmedel och utgjorde ofta material till deltagarnas kransar.

Anis (Pimpinella anisum) var ett av det gamla Egyptens viktigaste läkemedel. Denna krydda ordinerades som botemedel mot allt från hosta till vansinne. Den kunde dessutom vitalisera både män och kvinnor med slocknad lust och, när sådana effekter uteblev, i varje fall ge ljuva drömmar. Utrörd i vatten utnyttjades anis också som dryck i en slags graviditetstest. Kvinnan skulle inta drycken vid sänggåendet. Om hon vaknade av klåda vid naveln, var hon gravid, annars inte!

Mycket skulle kunna sägas om kanel, saffran och galangaroten (Alpinia officinarum), som mannen bör hålla i munnen (!) medan han älskar med en kvinna, betel (nöten av palmen Areca catechu), som visserligen missfärgar tänderna, men ännu i våra dagar anses öka mannens potens, eller kvittenkärnor (från Cydonia vulgaris), vars slemmiga och förmodat potensstärkande växtdelar lär utnyttjas än i dag i sydliga länder. Och johimbebark (från ett afrikanskt träd Pausinystalia johimbe), som i början på 1900-talet konstaterades inte bara stegra könsdriften utan också, märkligt nog, öka den knäskålsreflex som läkarna testar med en hammare.

Flera av de nu nämnda kryddorna ingick i livselixir, d v s ett slags universalmedicin som rätt blandad kunde ge evigt liv. Ett av dessa elixir hade under en resa till Indien hamnat i greve Saint-Germains händer. Denne märklige 1700-talsgestalt tycks ha varit ständigt beredd till erotiska nöjen, trots att han påstods vara över 200 år gammal. Under drygt hundra år var Saint-Germain-té, som elixiret kom att kallas, den mest använda universalmedicinen i Danmark. Téet omnämns också i den svenska medicinaltaxan så sent som 1949! Greven själv fortsatte med framgång att dupera sin omgivning och krönte sin karriär genom att medverka i mordet på Katarina II:s make tsar Peter III. Han dog själv 1784 – trots sitt elixir.

I operans värld är ingen intrig för osannolik som grund för musikdramatiska utsvävningar. Komplicerade berättelser, i vilka kärleksmedel spelar en viktig roll, har följaktligen haft en oemotståndlig lockelse på flera librettister och tonsättare.

1832 hade L´elisir d´amore (Kärleksdrycken) av Donizetti urpremiär i Milano. Denna komiska opera handlar om den blyge Nemorino som köper ett kärlekelixir av kvacksalvaren Dulcamara för att få mod att uppvakta den vackra, men till en början ointresserade Adina. Efter diverse invecklade turer inser Adina att hon i alla fall är kär i Nemorino. En avslöjande tår i hennes öga ger upphov till ett av operalitteraturens verkliga örhängen (Una furtiva lagrima).

Trettiotre år senare uruppfördes Richard Wagners Tristan och Isolde i München. Den irländska kungadottern Isolde skall giftas bort med kungen av Cornwall men älskar i själva verket Tristan. Passionen utlöses av en kärleksdryck. När Tristan, efter att i en duell ha sårats av den tilltänkte maken, dör i Isoldes armar, vill hon inte leva längre men hinner innan hon dör sjunga en mäktig aria (Isoldes kärleksdöd).

Orsakssambandet mellan alla dessa ämnen och de påstådda effekterna är ofta svårt att fastställa med vetenskapliga metoder. Med några remarkabla undantag, som exempelvis signalsubstanser och alkaloider, handlar afrodisiaka mer om tro och inspiration än vetenskap. Men för att kunna njuta måste man öppna sina sinnen. Ängslan, melankoli och puritansk dygdighet är lustens fiender. För deras offer blir kärleksmåltiden bara ett näringsintag, och omfamningen bara en fråga om att tillgodose naturens minimikrav på fortplantning. Det finns bara ett ofelbart medel mot sådan känslomässig ödslighet – förälskelsen. För dem som älskar hett och ljuvt finns inga fel och brister, ingen fysisk svaghet, inga olämpliga tillfällen. De behöver inga afrodisiaka.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner