Print Friendly

Valter Åman och lagarna

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Valter Åman och lagarna
Valter Åman förklarar i en tidningsintervju att
nu, efter de av den borgerliga regeringen föreslagna ändringarna, blir de s k Åman-lagarna
så som han hade avsett från början. Valter
Åman beklagar den dåtida socialdemokratiska
regeringens klåfingrighet som inte kunde låta
en enig utrednings förslag få bli lagtext.
Den åmanska kommentaren är intressant
därför att den påminner om det stämningsläge
och det maktpolitiska klimat som rådde i Sverige under de socialdemokratiska åren fram till
1976. De åren präglades av det lidbomska lagstiftningsraseriet. När pengarna för stora publikknipande reformer började tryta skulle samhället reformeras i socialistisk riktning med
hjälp av lagstiftning. Lagarna hastades ofta
fram på bekostnad av genomtänkthet och allsidighet. Påtagligt var också hur socialdemokraterna i lagstiftningen sökte gå sig närstående
maktgrupperingar till mötes. Arbetsrättslagstiftningen, som i allt väsentligt tillkom under
70-talets första hälft, fick sin i många hänseenden byråkratiska och stelbenta utformning i ett
ensidigt hänsynstagande till fackets synpunkter. Den värsta skönhetsfläcken i de s k
Åman-lagarna, det faktum att rätt till provanställning inte generellt medges, uppstod efter
påtryckningar från Metallindustriarbetarförbundet gentemot kanslihuset.
Den socialdemokratiska överföringen av
makt och rättigheter till facket bröts i och med
regimskiftet 1976. Borgerliga initiativ för att
rätta till de värsta skevheterna hade emellertid
låtit vänta på sig. Folkpartiet, som fick hand
om arbetsmarknadsdepartementet, har i rädsla
för att stöta sig med fackföreningsrörelsen
knappast vågat vidtaga några åtgärder.
Att regeringen nu tagit sig samman och
framlägger förslag om generell rätt till prov·
anställning får ses som ett positivt resultat av
bl a näringslivets opinionsbildning.
Den riktiga reallönen
Det har nu blivit allmänt accepterat i samhälbdebatten, vid löneförhandlingar och i andra
sammanhang, att utgå ifrån ett standard!Je.
grepp där man tar hänsyn till såväl prisstegringarna som till skatten. Man ser helt enkdt
efter vad de pengar, som löntagarna får i ha~~o
den efter skatt, har för köpkraft.
Det var inte många år sedan detta standa
begrepp var mycket omdiskuterat. När SAC
på sin tid förde fram detta sätt att räkna väck
det våldsamma protester från i första hand I1X
och socialdemokratin. Man måste, hävdades
det från det hållet, tänka på att medborgarna
också får något för sina skattepengar.
Nu har LO däremot helt anammat SACO.
sätt att räkna. När momsen stiger kräver LO
kompensation för det av arbetsgivarna, med
hänvisning till att medlemmarna har fått sin
reallön sänkt.
Det är naturligtvis intressant att räkna ut
hur köpkraften hos de pengar, som olika grupper disponerar i handen efter skatt, har utveck·
lats. Skall man däremot göra uttalanden 011
den totala levnadsstandardens utveckling måJ.
te man emellertid besvära sig med att ockå
värdera den offentliga sektorns bidrag till vålfärden.
Om vi för ett ögonblick bortser från skatt
nas inkomstomfördelande syfte är det ju ru.
tiskt så att medborgarna via skatter betalar f&
service från det offentliga eftersom en majorilll
av väljarna anser att det fOr deras välfärd är
bättre att avstå från pengarna i handen och i
stället få tjänster av stat och kommun. Om
väljarna inte ansåg det, skulle de föredra att få
mer pengar i handen och avstå från daghem,
~ukvård och skolor m m i den omfattning vi nu
har.
När man skall mäta levnadsstandarden till
skillnad från den i handen behållna reallönen,
år det alltså uppenbart att man inte kan sätta
\irdet av den offentliga servicen till noll.
Det är också uppenbart att man inte med
rätta kan begära kompensation i lönef0rhand- 6ngarna för en momshöjning avsedd att finansiera ökad sjukvård eller fler daghem. Man kan
välja mellan att få sin ökade standard i form av
ökad lön i handen eller i form av ökad offentlig
service. Man kan däremot inte få bådadera.
Kostnaderna för den offentliga konsumtionen – det som stat och kommun producerar
åt medborgarna – uppgick år 1976 i 1980 års
penningvärde till cirka 125 miljarder. 1980 beräknas den offentliga konsumtionen uppgå till
134 miljarder, vilket är en ökning från 1976 på
147
9 miljarder.
Antalet sysselsatta är cirka 4 miljoner. Utslaget på dessa uppgår den offentliga konsumtionen till cirka 33 500 per person. Sedan 1976
är ökningen cirka 2 250 kronor per person.
Om man nu anser att det värde man får ut
av de offentliga tjänsterna inte är så mycket
som 33 500 kronor eller om man inte anser att
den offentliga konsumtionen borde ha ökat
med 2 250 kronor per person från 1976, skall
man rikta sitt missnöje mot de politiska instanserna. Det är våra politiker som i riksdag, kommuner och landsting på väljarnas uppdrag beslutar om denna service.
Löntagarorganisationerna kan därfOr inte,
med intellektuell hederlighet, i löneförhandlingar begära kompensation för skattehöjningar. LO, TCO och SACO kan givetvis beklaga
att deras medlemmars privata konsumtionsstandard inte ökar. Men då bör de i logikens
namn begära nedskärningar i den offentliga
konsumtionen för att deras medlemmars privata standard skall kunna öka.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner