Valsättet och politiken
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
293
VALSÄTTET OCH POLITIKEN
»Den som vill ändra partistrukturen i vårt land måste
angripa valsystemet och kämpa för majoritetsval. I annat
fall måste fördelarna med
proportionalismen, som kommer att bevara flerpartistrukturen, utnyttjas», är en av de
slutsatser, som adjunkt KarlGösta Engquist, överum, kommer fram till i denna artikel
om valsystemets betydelse för
politiken.
Till demokratiens kännemärke
hör återkommande fria val till
folkrepresentationen. I valen manifesterar sig folkviljan, i de politiska partierna får den ett organiserat uttryck. Från den direkta demokrati, som en gång praktiserades i det gamla Grekland, har utvecklingen gått till våra dagars representativa demokrati. Härav följer, att frågan om vilket valsystem
man använder tilldrar sig ett stort
intresse. Debatten härom har också tidvis varit mycket livlig. Med
visst fog har man betecknat frå-
gan om valsystemet som demokratiens evige följeslagare.
Av adjunkt K.-G. ENGQUIST
Under mansåldrarna efter 1789
gick ståndssamhällena mot sin
upplösning. Samhällets differentiering, tekniken, industrialismen
och en i Europa explosionsartad
folkökning måste med naturnödvändighet spränga ståndssamhällets ram. Men trots detta skulle
ståndssamhällets arv visa sig starkare än man kunde ana. Något
av ståndstankens kärna har med
ett nytt skal bevarats i det moderna
samhällets intresseorganisationer.
Om man inte som Rudolf Kjellen
vill betrakta det proportionella valsystemet som en modifikation av
ståndsrepresentationen, så är i varje fall detta system ägnat att möjliggöra en politisk representation
för olika intressegrupper. En förvirrande situation har därmed uppstått, då idepartier kommit att stå
mot intressepartier. Enligt direktiven för författningsutredningen
skulle denna även behandla de problem, som sammanhänger med organisationernas starka ställning i
samhällslivet. Beklagligtvis innehåller förslaget till regeringsform
inte ett ord härom. Men frågan om
organisationernas roll i det nutida
samhället kan inte förbigås i en
modern författning. Så mycket kan
294
dock sägas, att även organisationernas möjligheter att skaffa sig
politiskt inflytande är beroende av
valsystemet.
Majoritetsval och proportionella val
Man brukar indela valsystemet
två huvudtyper, majoritetsval och
proportionella val. Vid majoritetsval erövrar det största partiet mandaten, medan de övriga partierna
blir utan. Proportionella val innebär, att mandaten fördelas på de
olika partierna i förhållande till
deras röstetal.
Av majoritetsvalen finns det två
huvudvarianter. I den ena förekommer endast en valomgång, varvid relativ majoritet är tillräcklig
för att besätta alla mandaten. Den
andra varianten omfattar i regel
två valomgångar. Om ett parti redan i första omgången får absolut
majoritet, får det mandaten. Men
om inte så sker, utlyser man en
andra valomgång, där relativ majoritet är tillräcklig för seger. Denna
metod förekommer numera endast
i Frankrike och är inte aktuell i
vår författningsdebatt. Med majoritetsval menar vi vanligen majoritetsval i enmansvalkretsar med
en valomgång. Detta system tillämpas i den engelsktalande världen,
dvs brittiska samväldet och USA.
För proportionella val finns en
rad olika metoder, varav följande
bör beaktas:
Valkvotsmetoden. Man delar antalet röster med valkretsens mandattal, varigenom man får fram
valkvoten. Partierna tilldelas därefter mandat varje gång valkvoten
innehålles i deras röstetal. Aterstå-
ende mandat fördelas på de partier
som har de flesta överskottsrösterna.
d’Hondts metod. Mandaten går
ett i sänder till det parti som har
högsta jämförelsetalet. Detta tal
får man genom att dela varje partis rösttal med det antal mandat
partiet erhållit ökat med ett, dvs l,
2, 3, 4, 5, osv. Sedan de större partierna tagit mandat och deras j ämförelsetal sjunkit i motsvarande
mån, har även de mindre partierna utsikter att få mandat.
Uddatalsmetoden. Genom divisorer, som reducerar jämförelsetalen
snabbare, ökas de mindre partiernas mandatchanser. Som framgår
av namnet är divisorerna l, 3, 5,
7, 9 osv, eller dubbla antalet erhållna mandat ökat med ett. För
att försvåra upplwmsten av små-
partier kan vissa spärregler upprättas. Man kan t. ex. sätta den
första divisorn något över l, t. ex.
1,4. Denna variant kallas den jämkade uddatalsmetoden. Den infördes i Sverige 1952 samtidigt som
man förbjöd uppställandet av valkarteller.
Proportionella val tillämpas i
alla demokratiska stater i Europa
utom England och Franluike. I
Västtyskland begagnas ett blandsystem med både proportionella
och majoritära inslag.
Författningsutredningens majoritet föreslår, att det nuvarande två-
kammarsystemet ersättes med ett
enkammarsystem. Av kammarens
290 ledamöter skall 230 väljas i
de nuvarande andrakammarvalkretsarna enligt samma regler som
hittills, dvs uddatalsmetoden med
spärrdivisorn 1,4 bibehållen. Därtill kommer 60 regionvalda ledamöter; för regionvalet indelas riket
i 6 regioner som väljer 10 ledamö-
ter var. Mandaten fördelas här
enligt d’Hondts metod utan möjlighet att använda kartellbeteckning. Vidare föreslås två fristående
spärrar. Som villkor för att parti
skall komma i fråga för mandat i
regionval förutsättes dels att partiet skall ha erhållit mandat i
någon av valkretsarna inom regionen, dels att partiet erhållit minst
5 % av antalet i riket vid regionvalet avgivna röster. Härigenom
motverkas uppkomsten av små-
partier.
Tvåpartisystem?
På många håll tycks råda den uppfattningen, att en samlad opposition genom teknisk valsamverkan
skulle kunna få fler mandat. Det
är därför nödvändigt att klargöra, att vi inte längre har den
d’Hondtska metoden, där karteller
med gemensamma beteckningar
gav fler mandat än när partierna
uppträdde var för sig. Med nuvarande valmetod, den jämkade uddatalsmetoden, är det i stället så, att
om oppositionspartierna går tillsammans får de ofta ett färre antal
mandat. Bertil Ohlin framhöll detta
29f)
vid remissdebatten förra hösten:
»Det kan nämnas olika siffror, men
om man går igenom röstresultaten
vid 1960, 1962 och 1964 års val och
applicerar dem på ett tänkt andrakammarval förhåller det sig faktiskt
så att ett framträdande under gemensam beteckning för alla tre oppositionspartierna skulle tillföra socialdemokratien ett icke ringa antal extra mandat. Härom tycks folk
på många håll i vårt land sväva i
okunnighet.»
Många skäl talar för att frågan
om borgerlig samling måste angripas från en helt annan utgångspunkt än hittills – valsystemet
måste komma i betraktande. Man
har länge ansett, att majoritetsval
i enmansvalkretsar tenderar i riktning mot tvåpartisystem. Detta på-
stående har på sistone understrukits i mycket skarp form av den
franske statsvetaren Maurice Duverger i hans standardverk om de
politiska partierna: Han säger om
valsystemets betydelse: »Dess verkan kan uttryckas i följande sats:
majoritetsval i enmansvalkretsar
befordrar tvåpartisystem. Av alla
hypoteser är kanske denna
den, som konuner en verklig sociologisk lag närmast. En nästan fullständig korrelation kan iakttas
mellan majoritetsval i en omgång
och tvåpartisystem: tvåpartiländer
använder majoritets,val, och majoritetsvalsländer har två partier.
Undantagen är mycket sällsynta
och kan i allmänhet förklaras bero
på speciella förhållanden.»
296
Invändningar mot Duverger har
rests – och man kan givetvis diskutera, om valsystemet är en följd
av mångpartisystemet eller om det
självt skapar ett system med
många partier, men faktum kvarstår – som Duverger påpekar:
Inget land i världen har kommit
fram till tvåpartisystem med proportionella val.
Verkligheten visar, att USA fått
tvåpartisystem och i stort även
England. Starka krafter emot detta
mål finns i Tyskland och Italien,
men valsystemet lägger hinder i
vägen. Med det engelska systemet,
skulle läget genast ändras. Hur majoritetsval gynnar tvåpartisystem
visar Turkiet, ett land som helt
saknar partitradition. Där är det
tredje partiet, nationalistpartiet på
väg att försvinna, och kvar blir
demokrater och republikaner.
Regeringsfrågan
Av min framställning hittills torde
framgå, att de som i vårt land så
ivrigt önskar ett tvåpartisystem
med regelbunden maktväxling måste arbeta på en förändring av valsystemet. överhuvud taget måste
författningsfrågan bli föremål för
en levande debatt, annars löper
vi risken att en gång få en författning som inte motsvarar den sociala och politiska verkligheten. Ur
principiell synpunkt är den logiska
lösningen med nuvarande valsystem att vi får en permanent samlingsregering. Systemet praktiseras
sedan länge i Schweiz. Det har
också talesmän i vårt land. Jarl
Hjalmarsson försökte lansera tanken i 1960 års valrörelse. Allmänt
känt är också, att Herbert Tingsten
är anhängare av en sådan lösning
av regeringsproblemet. Detta är ju
heller inte främmande för den
praktiska politikens människor. De
flesta kommuner och landsting i
vårt land styres av »samlingsregeringar».
Om man inte bagagnar sig av
samlingsregeringar finns risken att
det proportionella systemet leder
till svaga regeringar. När inte koalitionsregering är möjlig återstår
minoritetsregering. De flesta är
ense, att detta ur parlamentarisk
synvinkel inte är någon önskvärd
lösning. Somliga anser att proportionalismen driver fram svaga regeringar och gör det svårt för parlamentarismen att fungera väl. Till
dem hör den tysk-amerikanske
statsvetaren F. A. Hermens. Han
hävdar att proportionalismen leder
till politisk anarki och utgör ett
hot mot folkstyret. Som bevis hänvisar Hermens till demokratiens
undergång i Tyskland under 30-
talet, som främst skulle bero på det
proportionella valsystemet. Här
måste dock Hermens överskatta
valsystemets betydelse. Efterkrigstiden har ju visat, att parlamentarismen har kunnat hävda sig i en
rad stater med proportionellt valsystem. Men valsystemets betydelse
får heller inte underskattas. Proportionella val är mycket känsliga
för plötsliga förändringar bland
väljarna. Dessa ger genast utslag
i mandat. Exempel på detta utgör
rexisterna i Belgien. Dessa fick
1936 21 mandat, men gick plöt·sligt
kraftigt tillbaka 1939. Det är uppenbart, att om England haft det
proportionella systemet skulle åtskilliga mandat erövrats av ytterlighetsgrupper som kommunister
och Mosley-anhängare.
Anhängare av proportionalismen
måste ta med flerpartisystemet som
en given konsekvens. Trots de risker detta innebär är det betänkligt
att med ·spärrar av olika slag sätta
den proportionella rättvisan ur
spel. Oppositionen intar en svag
position så länge den kritiserar ett
system som kan gynna det största
partiet men vill ha överrepresentation för egen del gentemot kommunister, KDS och ev. andra mindre
partier. Det mest tilltalande i det
proportionella systemet har alltid
ansetts vara dess möjlighet att ge
en rättvis bild av opinionen bland
väljarna. Graden av rättvisa metoderna emellan är från högst till
lägst: l. valkvotsmetoden, 2. uddatalsmetoden, 3. d’Hondts metod.
Den sistnämnda metoden gynnar
systematiskt det största partiet på
bekostnad av de små. Ju större
valkret,sar ju större proportionell
rättvisa kan erhållas. Ur den synpunkten borde hela landet vara en
enda valkrets. Detta är förhållandet i Israel och Nederländerna.
Majoritetsval ger inte utslag för
tillfälliga opinioner men väl för en
långvarig opinion. Däremot blir ut- 297
slaget i mandat i regel kraftigt –
förutsatt att endast två partier tävlar- och underlaget för en stark
regering markerat. J. P. Smith formulerade detta förhållande 1909
med den s. k. kub-lagen: a:b =
As : ns. Den innebär att om .rösterna förhåller sig som 2:3 blir
mandatförhållandet 8:27. I England vet man i regel dagen efter
ett val vad man får för en regering. Med proportionella val kan
ibland massor av alternativ tänkas.
Till .slut tvingas man fram till en
majoritetsbildning, som inte alls
kan föra den politik man kämpat
för i valet. Motpolerna blir: å ena
sidan en politisk enpartiregering,
å den andra den permanenta samlingsministärens mera avpolitiserade ordning.
Som jag redan inledningsvis anfört kan proportionalismen leda till
ett slags intresserepresentation.
Man kan hamna i någon sorts
bakvänd korporatism. Det är något
högst otillfredsställande om rena
intressegrupper agerar under politisk mask. Här kan en maktkoncentration av farligaste slag uppstå.
För några år sedan var toppfigurerna i våra två största intresseorgani,sationer, LO och TCO, medlemmar av den socialdemokratiska
partistyrelsen. Harpsundsdebatterna mellan regeringen och intresserepresentanter har samma korporativa prägel. Intressegrupperna
kommer man inte ifrån. En synnerligen intressant fråga vore, om
man inte borde skapa öppnare och
298
ärligare former för deras agerande.
Runt om i Europa söker man sig
fram mot någon form av rädgivande organ, ekonomiskt-sociala räd,
som ett uttryck för det fackorganiserade samhället. En gränsdragning skulle kunna ske mellan politiska partier och intressegrupper,
mellan lagstiftare och rådgivare.
Kan folkstyret räddas?
Allt fler börjar komma till insikt
om att det skrämmande perspektivet i svensk politik är en »demokratisk» enpartistat. Ett längvarigt
regeringsinnehav kan till sist skapa
ett s. k. statsbärande parti, som vid
sig själv binder så starka intressen,
att def aldrig kan besegras. Inför
dessa utsikter har alla oppositionspartier ett gemensamt intresse: att
åstadkomma regimskifte. Hur detta
skall tillgå är i intim grad beroende på vilket valsystem som är
för handen. Det finns anhängare
för båda de aktuella systemen i
alla partier. Jag lämnar därhän,
vilket system som är bäst. Det vä-
sentliga är endast, att vi rättar politiken efter de givna förutsättningarna. Den som vill ändra
partistrukturen i vårt land måste
angripa valsystemet och kämpa för
majoritetsval. I annat fall måste
fördelarna med proportionalismen,
som kommer att bevara flerpartistrukturen,. utnyttjas. En given fördel är att man kan angripa den
gemensamme motständaren frän
flera håll. Detta förutsätter att
varje parti följer sin övertygelses
linje. Den farliga frestelsen- och
den ligger just i det proportionella
valsystemet – är att partierna i
valtider söker ta sina röster, där
de förefaller lättast att ta: från den
närmaste grannen. Det gäller att
trots konkurrensen mellan oppositionspartierna alltid i . första och
sista hand bekämpa huvudmotståndaren. Först den dag regeringspartiet bringas till minoritet, är det tid
att söka oppositionens gemensamma kompromisslinje. Så är då
vägen till oppositionens samling
den, att varje parti söker göra sig
så starkt som möjligt.
Oppositionens kamp är ödesmärkt. Den kanske gäller folkstyrets vara eller inte vara.
VALSÄTTET OCH POLITIKEN
»Den som vill ändra partistrukturen i vårt land måste
angripa valsystemet och kämpa för majoritetsval. I annat
fall måste fördelarna med
proportionalismen, som kommer att bevara flerpartistrukturen, utnyttjas», är en av de
slutsatser, som adjunkt KarlGösta Engquist, överum, kommer fram till i denna artikel
om valsystemets betydelse för
politiken.
Till demokratiens kännemärke
hör återkommande fria val till
folkrepresentationen. I valen manifesterar sig folkviljan, i de politiska partierna får den ett organiserat uttryck. Från den direkta demokrati, som en gång praktiserades i det gamla Grekland, har utvecklingen gått till våra dagars representativa demokrati. Härav följer, att frågan om vilket valsystem
man använder tilldrar sig ett stort
intresse. Debatten härom har också tidvis varit mycket livlig. Med
visst fog har man betecknat frå-
gan om valsystemet som demokratiens evige följeslagare.
Av adjunkt K.-G. ENGQUIST
Under mansåldrarna efter 1789
gick ståndssamhällena mot sin
upplösning. Samhällets differentiering, tekniken, industrialismen
och en i Europa explosionsartad
folkökning måste med naturnödvändighet spränga ståndssamhällets ram. Men trots detta skulle
ståndssamhällets arv visa sig starkare än man kunde ana. Något
av ståndstankens kärna har med
ett nytt skal bevarats i det moderna
samhällets intresseorganisationer.
Om man inte som Rudolf Kjellen
vill betrakta det proportionella valsystemet som en modifikation av
ståndsrepresentationen, så är i varje fall detta system ägnat att möjliggöra en politisk representation
för olika intressegrupper. En förvirrande situation har därmed uppstått, då idepartier kommit att stå
mot intressepartier. Enligt direktiven för författningsutredningen
skulle denna även behandla de problem, som sammanhänger med organisationernas starka ställning i
samhällslivet. Beklagligtvis innehåller förslaget till regeringsform
inte ett ord härom. Men frågan om
organisationernas roll i det nutida
samhället kan inte förbigås i en
modern författning. Så mycket kan
294
dock sägas, att även organisationernas möjligheter att skaffa sig
politiskt inflytande är beroende av
valsystemet.
Majoritetsval och proportionella val
Man brukar indela valsystemet
två huvudtyper, majoritetsval och
proportionella val. Vid majoritetsval erövrar det största partiet mandaten, medan de övriga partierna
blir utan. Proportionella val innebär, att mandaten fördelas på de
olika partierna i förhållande till
deras röstetal.
Av majoritetsvalen finns det två
huvudvarianter. I den ena förekommer endast en valomgång, varvid relativ majoritet är tillräcklig
för att besätta alla mandaten. Den
andra varianten omfattar i regel
två valomgångar. Om ett parti redan i första omgången får absolut
majoritet, får det mandaten. Men
om inte så sker, utlyser man en
andra valomgång, där relativ majoritet är tillräcklig för seger. Denna
metod förekommer numera endast
i Frankrike och är inte aktuell i
vår författningsdebatt. Med majoritetsval menar vi vanligen majoritetsval i enmansvalkretsar med
en valomgång. Detta system tillämpas i den engelsktalande världen,
dvs brittiska samväldet och USA.
För proportionella val finns en
rad olika metoder, varav följande
bör beaktas:
Valkvotsmetoden. Man delar antalet röster med valkretsens mandattal, varigenom man får fram
valkvoten. Partierna tilldelas därefter mandat varje gång valkvoten
innehålles i deras röstetal. Aterstå-
ende mandat fördelas på de partier
som har de flesta överskottsrösterna.
d’Hondts metod. Mandaten går
ett i sänder till det parti som har
högsta jämförelsetalet. Detta tal
får man genom att dela varje partis rösttal med det antal mandat
partiet erhållit ökat med ett, dvs l,
2, 3, 4, 5, osv. Sedan de större partierna tagit mandat och deras j ämförelsetal sjunkit i motsvarande
mån, har även de mindre partierna utsikter att få mandat.
Uddatalsmetoden. Genom divisorer, som reducerar jämförelsetalen
snabbare, ökas de mindre partiernas mandatchanser. Som framgår
av namnet är divisorerna l, 3, 5,
7, 9 osv, eller dubbla antalet erhållna mandat ökat med ett. För
att försvåra upplwmsten av små-
partier kan vissa spärregler upprättas. Man kan t. ex. sätta den
första divisorn något över l, t. ex.
1,4. Denna variant kallas den jämkade uddatalsmetoden. Den infördes i Sverige 1952 samtidigt som
man förbjöd uppställandet av valkarteller.
Proportionella val tillämpas i
alla demokratiska stater i Europa
utom England och Franluike. I
Västtyskland begagnas ett blandsystem med både proportionella
och majoritära inslag.
Författningsutredningens majoritet föreslår, att det nuvarande två-
kammarsystemet ersättes med ett
enkammarsystem. Av kammarens
290 ledamöter skall 230 väljas i
de nuvarande andrakammarvalkretsarna enligt samma regler som
hittills, dvs uddatalsmetoden med
spärrdivisorn 1,4 bibehållen. Därtill kommer 60 regionvalda ledamöter; för regionvalet indelas riket
i 6 regioner som väljer 10 ledamö-
ter var. Mandaten fördelas här
enligt d’Hondts metod utan möjlighet att använda kartellbeteckning. Vidare föreslås två fristående
spärrar. Som villkor för att parti
skall komma i fråga för mandat i
regionval förutsättes dels att partiet skall ha erhållit mandat i
någon av valkretsarna inom regionen, dels att partiet erhållit minst
5 % av antalet i riket vid regionvalet avgivna röster. Härigenom
motverkas uppkomsten av små-
partier.
Tvåpartisystem?
På många håll tycks råda den uppfattningen, att en samlad opposition genom teknisk valsamverkan
skulle kunna få fler mandat. Det
är därför nödvändigt att klargöra, att vi inte längre har den
d’Hondtska metoden, där karteller
med gemensamma beteckningar
gav fler mandat än när partierna
uppträdde var för sig. Med nuvarande valmetod, den jämkade uddatalsmetoden, är det i stället så, att
om oppositionspartierna går tillsammans får de ofta ett färre antal
mandat. Bertil Ohlin framhöll detta
29f)
vid remissdebatten förra hösten:
»Det kan nämnas olika siffror, men
om man går igenom röstresultaten
vid 1960, 1962 och 1964 års val och
applicerar dem på ett tänkt andrakammarval förhåller det sig faktiskt
så att ett framträdande under gemensam beteckning för alla tre oppositionspartierna skulle tillföra socialdemokratien ett icke ringa antal extra mandat. Härom tycks folk
på många håll i vårt land sväva i
okunnighet.»
Många skäl talar för att frågan
om borgerlig samling måste angripas från en helt annan utgångspunkt än hittills – valsystemet
måste komma i betraktande. Man
har länge ansett, att majoritetsval
i enmansvalkretsar tenderar i riktning mot tvåpartisystem. Detta på-
stående har på sistone understrukits i mycket skarp form av den
franske statsvetaren Maurice Duverger i hans standardverk om de
politiska partierna: Han säger om
valsystemets betydelse: »Dess verkan kan uttryckas i följande sats:
majoritetsval i enmansvalkretsar
befordrar tvåpartisystem. Av alla
hypoteser är kanske denna
den, som konuner en verklig sociologisk lag närmast. En nästan fullständig korrelation kan iakttas
mellan majoritetsval i en omgång
och tvåpartisystem: tvåpartiländer
använder majoritets,val, och majoritetsvalsländer har två partier.
Undantagen är mycket sällsynta
och kan i allmänhet förklaras bero
på speciella förhållanden.»
296
Invändningar mot Duverger har
rests – och man kan givetvis diskutera, om valsystemet är en följd
av mångpartisystemet eller om det
självt skapar ett system med
många partier, men faktum kvarstår – som Duverger påpekar:
Inget land i världen har kommit
fram till tvåpartisystem med proportionella val.
Verkligheten visar, att USA fått
tvåpartisystem och i stort även
England. Starka krafter emot detta
mål finns i Tyskland och Italien,
men valsystemet lägger hinder i
vägen. Med det engelska systemet,
skulle läget genast ändras. Hur majoritetsval gynnar tvåpartisystem
visar Turkiet, ett land som helt
saknar partitradition. Där är det
tredje partiet, nationalistpartiet på
väg att försvinna, och kvar blir
demokrater och republikaner.
Regeringsfrågan
Av min framställning hittills torde
framgå, att de som i vårt land så
ivrigt önskar ett tvåpartisystem
med regelbunden maktväxling måste arbeta på en förändring av valsystemet. överhuvud taget måste
författningsfrågan bli föremål för
en levande debatt, annars löper
vi risken att en gång få en författning som inte motsvarar den sociala och politiska verkligheten. Ur
principiell synpunkt är den logiska
lösningen med nuvarande valsystem att vi får en permanent samlingsregering. Systemet praktiseras
sedan länge i Schweiz. Det har
också talesmän i vårt land. Jarl
Hjalmarsson försökte lansera tanken i 1960 års valrörelse. Allmänt
känt är också, att Herbert Tingsten
är anhängare av en sådan lösning
av regeringsproblemet. Detta är ju
heller inte främmande för den
praktiska politikens människor. De
flesta kommuner och landsting i
vårt land styres av »samlingsregeringar».
Om man inte bagagnar sig av
samlingsregeringar finns risken att
det proportionella systemet leder
till svaga regeringar. När inte koalitionsregering är möjlig återstår
minoritetsregering. De flesta är
ense, att detta ur parlamentarisk
synvinkel inte är någon önskvärd
lösning. Somliga anser att proportionalismen driver fram svaga regeringar och gör det svårt för parlamentarismen att fungera väl. Till
dem hör den tysk-amerikanske
statsvetaren F. A. Hermens. Han
hävdar att proportionalismen leder
till politisk anarki och utgör ett
hot mot folkstyret. Som bevis hänvisar Hermens till demokratiens
undergång i Tyskland under 30-
talet, som främst skulle bero på det
proportionella valsystemet. Här
måste dock Hermens överskatta
valsystemets betydelse. Efterkrigstiden har ju visat, att parlamentarismen har kunnat hävda sig i en
rad stater med proportionellt valsystem. Men valsystemets betydelse
får heller inte underskattas. Proportionella val är mycket känsliga
för plötsliga förändringar bland
väljarna. Dessa ger genast utslag
i mandat. Exempel på detta utgör
rexisterna i Belgien. Dessa fick
1936 21 mandat, men gick plöt·sligt
kraftigt tillbaka 1939. Det är uppenbart, att om England haft det
proportionella systemet skulle åtskilliga mandat erövrats av ytterlighetsgrupper som kommunister
och Mosley-anhängare.
Anhängare av proportionalismen
måste ta med flerpartisystemet som
en given konsekvens. Trots de risker detta innebär är det betänkligt
att med ·spärrar av olika slag sätta
den proportionella rättvisan ur
spel. Oppositionen intar en svag
position så länge den kritiserar ett
system som kan gynna det största
partiet men vill ha överrepresentation för egen del gentemot kommunister, KDS och ev. andra mindre
partier. Det mest tilltalande i det
proportionella systemet har alltid
ansetts vara dess möjlighet att ge
en rättvis bild av opinionen bland
väljarna. Graden av rättvisa metoderna emellan är från högst till
lägst: l. valkvotsmetoden, 2. uddatalsmetoden, 3. d’Hondts metod.
Den sistnämnda metoden gynnar
systematiskt det största partiet på
bekostnad av de små. Ju större
valkret,sar ju större proportionell
rättvisa kan erhållas. Ur den synpunkten borde hela landet vara en
enda valkrets. Detta är förhållandet i Israel och Nederländerna.
Majoritetsval ger inte utslag för
tillfälliga opinioner men väl för en
långvarig opinion. Däremot blir ut- 297
slaget i mandat i regel kraftigt –
förutsatt att endast två partier tävlar- och underlaget för en stark
regering markerat. J. P. Smith formulerade detta förhållande 1909
med den s. k. kub-lagen: a:b =
As : ns. Den innebär att om .rösterna förhåller sig som 2:3 blir
mandatförhållandet 8:27. I England vet man i regel dagen efter
ett val vad man får för en regering. Med proportionella val kan
ibland massor av alternativ tänkas.
Till .slut tvingas man fram till en
majoritetsbildning, som inte alls
kan föra den politik man kämpat
för i valet. Motpolerna blir: å ena
sidan en politisk enpartiregering,
å den andra den permanenta samlingsministärens mera avpolitiserade ordning.
Som jag redan inledningsvis anfört kan proportionalismen leda till
ett slags intresserepresentation.
Man kan hamna i någon sorts
bakvänd korporatism. Det är något
högst otillfredsställande om rena
intressegrupper agerar under politisk mask. Här kan en maktkoncentration av farligaste slag uppstå.
För några år sedan var toppfigurerna i våra två största intresseorgani,sationer, LO och TCO, medlemmar av den socialdemokratiska
partistyrelsen. Harpsundsdebatterna mellan regeringen och intresserepresentanter har samma korporativa prägel. Intressegrupperna
kommer man inte ifrån. En synnerligen intressant fråga vore, om
man inte borde skapa öppnare och
298
ärligare former för deras agerande.
Runt om i Europa söker man sig
fram mot någon form av rädgivande organ, ekonomiskt-sociala räd,
som ett uttryck för det fackorganiserade samhället. En gränsdragning skulle kunna ske mellan politiska partier och intressegrupper,
mellan lagstiftare och rådgivare.
Kan folkstyret räddas?
Allt fler börjar komma till insikt
om att det skrämmande perspektivet i svensk politik är en »demokratisk» enpartistat. Ett längvarigt
regeringsinnehav kan till sist skapa
ett s. k. statsbärande parti, som vid
sig själv binder så starka intressen,
att def aldrig kan besegras. Inför
dessa utsikter har alla oppositionspartier ett gemensamt intresse: att
åstadkomma regimskifte. Hur detta
skall tillgå är i intim grad beroende på vilket valsystem som är
för handen. Det finns anhängare
för båda de aktuella systemen i
alla partier. Jag lämnar därhän,
vilket system som är bäst. Det vä-
sentliga är endast, att vi rättar politiken efter de givna förutsättningarna. Den som vill ändra
partistrukturen i vårt land måste
angripa valsystemet och kämpa för
majoritetsval. I annat fall måste
fördelarna med proportionalismen,
som kommer att bevara flerpartistrukturen,. utnyttjas. En given fördel är att man kan angripa den
gemensamme motständaren frän
flera håll. Detta förutsätter att
varje parti följer sin övertygelses
linje. Den farliga frestelsen- och
den ligger just i det proportionella
valsystemet – är att partierna i
valtider söker ta sina röster, där
de förefaller lättast att ta: från den
närmaste grannen. Det gäller att
trots konkurrensen mellan oppositionspartierna alltid i . första och
sista hand bekämpa huvudmotståndaren. Först den dag regeringspartiet bringas till minoritet, är det tid
att söka oppositionens gemensamma kompromisslinje. Så är då
vägen till oppositionens samling
den, att varje parti söker göra sig
så starkt som möjligt.
Oppositionens kamp är ödesmärkt. Den kanske gäller folkstyrets vara eller inte vara.