Valobservatörer till Vaxholm?

När Byggettan ska förtidsrösta med socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog ordnar Vaxholms kommun extra öppettider i vallokalen. Får det gå till så, undrar Svensk Tidskrifts Maria Eriksson som var på plats i Vaxholm igår.

Den fackliga striden fortsätter, löd Byggettans uppmaning när man igår åkte båt för att förtidsrösta med Marita Ulvskog. Retoriken är kampinriktad. Men det syntes inga ”Go home”-skyltar i Vaxholm. Detta Vaxholm, som med sin utskrattade fästning, blivit synonymt med ett helt annat slags ”skydd” av svenska gränser än vad som var avsett från början.

Det är säkert så att många av de fackbasar som fanns med på båten till Vaxholm faktiskt ser det som en solidaritetsfråga att en lettisk byggarbetare ska tjäna lika mycket som en polsk byggarbetare som en svensk dito i Sverige. Även om det i praktiken leder till att letten eller polacken då förlorar sitt jobb här. Kanske har man lyckats rensa ut folkhemsrasismen eller så har man bara blivit bättre på marknadsföring. Men ändå måste det för många framstå som i det närmaste obegripligt att Byggnads vill förknippas med Vaxholm under EU-valskampanjen. Alldeles oavsett vad man anser i själva sakfrågan om utstationeringsdirektiv och kollektivavtal. Och även om man skulle hålla med om att det som hände den där luciamorgonen bara var fråga om några ”förflugna ord” eller ”ett par rötägg” – för att ta ett par kommentarer om händelsen som jag mötte på båten. Kanske skojade den man i bygghjälm och snickarbyxor som sa ”äntligen tillbaka i Vaxholm”. I så fall ett något svårsmält skämt för oss som alltid kommer att se Vaxholm som en skamfläck för fackföreningsrörelsen.

Lika illa låter det förstås när Marita Ulvskog, som var med på resan, fortsätter att kalla alternativet till svenska kollektivavtal för ”en ny form av människohandel”.

Men det mest anmärkningsvärda med resan var nog inte att Byggettan tycker att det som hände i Vaxholm är något att vara stolta över. Eller att Marita Ulvskog tycker att det är fullt rimligt att jämföra när utländska arbetare frivilligt gjuter grund för några tior mindre än sina svenska kollegor (men rätt många tior mer än i hemlandet) med när kvinnor spärras in i lägenheter och våldtas regelbundet.

Byggettan på väg mot vallokalen

Det mest anmärkningsvärda var snarare själva anledningen till att etthundrafemtiotalet byggnadsarbetare befinner sig på samma båt som socialdemokraternas partisekreterare, tillika förstanamn i EU-valet, och EU-kandidaten Ardalan Shekarabi. Nämligen att man gemensamt ska åka till Vaxholm för att rösta.

Fria, oberoende val är en hörnsten i en demokrati. Men för socialdemokratin och LO är det viktiga att man röstar. Inte hur eller varför. För röstar man så blir det med större sannolikhet på S än på någon annat. Ett högt valdeltagande i EU-valet skulle kunna ge socialdemokraterna flera procentenheters högre valresultat än ett lågt valdeltagande har statsvetarna i Göteborg räknat ut. Därför är LO:s kampanj enkel. Valet handlar om ”rött” eller ”blått”. Svårare än så är det inte. Vill du att vård, skola och omsorg ska finansieras med gemensamma medel? Röd. Tycker du att det bästa sättet att minska kriminaliteten är att utvisa invandrare som begått brott? Blå. Att det är självklart att vårdpersonal ska ha mindre betalt än folk inom industrin? Blå. Att det är viktigt att rösta i EU-valet? Röd.
Allt enligt ett självtest i LO-aktuellt. Solidariska demokrater röstar rött. Joakim von Anka blått. Det budskapet kan vem som helst förstå.

Och med detta lämnar Vaxholm III alltså Nybrokajen med ett par socialdemokratiska politiker och betydligt fler byggnadsarbetare ombord. Det bjuds på kaffe och ostfralla på resan över. Byggettans ordförande håller tal. Sedan pratar Ulvskog om människohandel. Så är det Ardalan Shekarabis tur. För allmänheten är han kanske mest känd för att han var SSU-ordförande, på den tiden det socialdemokratiska ungdomsförbundet fortfarande hade hundar som medlemmar. Idag är han Byggettans kandidat i valet. Under SSU-tiden tillhörde han förbundets EU-vänliga falang. Idag går kollektivavtalen före den fria rörligheten. Med det budskapet har han ägnat ett par veckor åt att besöka byggen i Stockholmsregionen. Nu ska han ledsaga samma byggnadsarbetare till valurnan. ”Vi ska se till att alla byggnadsarbetare går och röstar. Och vi ska se till att de röstar socialdemokratiskt”, är slutklämmen. Sedan är det Byggettans ordförandes tur igen. ”Glöm nu inte att kryssa de här kandidaterna”, säger han.
Då tar en av de samlade fackrepresentanterna micken. Han är upprörd över att de socialdemokratiska politikerna bara bryr sig om arbetarna strax innan valrörelsen. ”Det är många som vill ha vår röst när det är val”, säger han med tydlig adress till Ulvskog, ”men var var ni i höstas när vi stod i regnrusket?”

Glada miner vid ankomsten. På bilden syns bland annat Byggettans ordförande Johan Lindholm, Marita Ulvskog och Ardalan Shekarabi

Trots det lilla intermezzot är stämningen god när man går i land. Dagen till ära har de röda fanorna bytts ut mot EU-flaggor i tåget som rör sig genom Vaxholm mot biblioteket, inte långt från den där skolan som letterna inte fick bygga om. Socialdemokraternas partisekreterare, partiets åttondenamn på EU-listan och 150-talet byggnadsarbetare med röstkort i handen. Och så kuvertet med valsedlar från socialdemokraterna. Utanför biblioteket möter det socialdemokratiska oppositionsrådet Jan-Olof Schill i Vaxholm upp. Sedan bildas en lång kö i duggregnet. Alla ska rösta. Ardalan Shekarabi kryssar sig själv. Det gör nog en del av de andra också. Och så står det också på de flyers som flinka SSU-are satt upp på fönstret utanför vallokalen: Kryssa Ardalan.

Gråzon

I vallagens kap. 8 § 3 står det: ”På ett röstmottagningsställe eller i ett utrymme intill detta får det inte förekomma propaganda eller annat som syftar till att påverka eller hindra väljarna i deras val.” Vad som räknas som utrymme intill röstmottagningsställe är en gråzon.

”Ni har väl röstat nu”, lyder uppmaningarna från partifunktionärer och fackrepresentanter utanför lokalen. Får man rösta på vad man vill?
”Jo, det är klart”, säger de byggnadsarbetare som jag frågar, ”fast, vi är ju en arbetarrörelse.”
Den vänsterpartist som också har satt upp en valaffisch i gråzonen utanför vallokalen lyckas inte dela ut många av sina broschyrer. ”Nä, här har nog de flesta redan bestämt sig”, säger han.

Också en gråzon

Otillbörlig påverkan eller inte, ur ett demokratiskt perspektiv finns det en detalj som är ännu mer anmärkningsvärd. Vaxholms stadsbibliotek har nämligen valt att öppna röstningen en timme tidigare. Just idag.

– De ringde och frågade om vi kunde hålla öppet extra för dem och då är det klart att man ställer upp. De var ju så många, säger kommunens valansvarige tjänsteman när jag ringer upp och frågar hur det gick till.

Eller som valnämndens ordförande uttrycker det hela: ”Vi blev förvarnade.” Eftersom det verkar ha varit brått med beslutet fick det fattas vid ett informellt möte under en utbildningsdag för valfunktionärer. Det formella beslutet ska fattas den fjärde juni. En vecka efter att byggarbetarna redan lagt sina röster. Får man göra så? Det är kommunernas valnämnder som ska fatta beslut om öppettider i vallokalerna. Bara den som kan sin kommunallag kan svara på om förfarandet att inte ta beslutet på ett protokollfört möte är riktigt. Hade ni inga betänkligheter när Byggettan ringde upp och sa: ”Vi kommer med några socialdemokratiska politiker för att förtidsrösta och vill att ni håller lokalen öppen för oss”?
”Nej, inga som helst”, säger ordföranden med eftertryck.

Kanske är det förvånande. Valnämndens ordförande har inte partibok. Vaxholm är i själva verket en av de mest moderata kommuner som finns i landet. I den bästa av världar borde kommunens eller valnämndens ordförandes partifärg förstås inte ha någon betydelse för hur man väljer att ha vallokalerna öppna. Men i den före detta enpartistaten Sverige kan man inte så noga veta och möjligen skulle man kunna tycka att en borgerlig politiker borde reagera mot att hålla vallokalen särskilt öppen efter en politisk manifestation ordnad av Byggnads.

Det gäller att ha koll på både legitimation, röstkort och kampanjbroschyrer när man ska rösta

Eller så är det helt enkelt så att om Byggettan ringer och ”förvarnar”, så anpassar man sig. Vaxholms kommun har ju sedan tidigare dåliga erfarenheter av Byggnads. Konflikten för fem år sedan lär ha kostat kommunen en halv miljon när bygget blev försenat.

Den person jag pratar med på Valmyndigheten låter upprörd när jag berättar om hur val förrättas i Vaxholm. Hon tackar för upplysningen, men säger att de inte kan göra mycket annat än att ge kommunerna råd. Till exempel att man inte bör ordna särskilda rösttillfällen för särskilda grupper. Att uttolka och efterfölja detta är upp till den enskilda kommunen. Var lokalen öppen särskilt för besökarna från Byggnads, frågar jag tjänstemannen på Vaxholms kommun:
– Ja. Fast det är klart, det var ju ingen där som kollade om man var medlem i facket.
I princip fick alltså vem som helst gå dit och rösta. En bibliotekarie i Vaxholm bekräftar att det var öppet för allmänheten: ”Fast det var ju väldigt lång kö för att rösta just då.”
Å andra sidan, hur skulle allmänheten i Vaxholm ha kunnat veta att de kunde gå att rösta redan klockan nio, när den öppettid som angavs på både kommunens hemsida och Valmyndighetens dito var klockan tio?

I det nya Byggnads skriker man inte ”go home” utan ordnar fotbollsmatcher mot polacker i Sverige. Den polska kongressens – en intresseförening för polacker i Sverige – ordförande är också med på resan. Hon betonar att fackets krav är något som även hon och hennes förening ställer sig bakom. Även om de ”lika villkoren” innebär att polska arbetare i mindre utsträckning får jobb i Sverige? Jodå. Men vad säger hon om att man åker till just Vaxholm under EU-kampanjen, med tanke på det som hände här för fem år sedan. ”Det där känner jag inte till närmare.”
Men väl i Vaxholm vill hon inte rösta. ”Jag har inget röstkort med mig”, säger hon till den kvinna som delar ut valkuvert – 50 procent mer valkuvert och valsedlar har kommunen fått lägga ut denna dag upplyser mig valnämndens ordförande glatt om. Det gör inget, har du legitimation räcker det; ställ dig i kön här nu, manar kvinnan med uppgift att hålla koll på valsedlarna. Om det blev någon röst eller inte vet jag inte. Inte heller varför den polska kongressens ordförande tvekade. Möjligen är man extra kinkig med hur fria val ska gå till om man inte är uppväxt i en demokrati.

Häromdagen meddelades att OSSE för första gången skickar valobservatörer till Sverige. ”Vanligtvis är det outvecklade demokratier vi åker till, men nu ska vi även besöka några mogna demokratier”, säger en representant. Med tanke på den nära koppling som under det långa socialdemokratiska styret utvecklats mellan makten och fackföreningsrörelsen är väl Sverige närmast att betrakta som en övermogen demokrati. Får man föreslå att OSSE börjar med att skicka några valobservatörer till Vaxholm?