Print Friendly

Valåret 1968

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

– – – . – ————-~—~—
Valåret 1968
Den socialdemokratiska regeringen trä-
der in i det avgörande valåret 1968 i en
så förödmjukande situation både för regeringen som helhet som för dess ledande
personer att det är svårt att finna någon
parallell i modern parlamentarisk historia. Det har under hösten blivit alltmer
uppenbart att regimen aldrig återhämtat
sig efter 1966 års valnederlag. I tvåfrontskriget mot de tre demokratiska oppositionspartierna på ena sidan och kommunisterna på den andra har regeringen begått det klassiska misstaget att försöka
hålla båda fronterna på en gång. Sådan
strategi brukar leda till katastrofer i krig,
och annorlunda är det inte i politiken.
Vinglandet mellan sinsemellan motstridande politiska attityder har följdriktigt
utmynnat i allmän förvirring; regeringen påminner om en av stormen skingrad
flotta, där de flesta varken vet var de är
eller har någon inbördes kontakt. Ej att
undra på att hr Strängs Gustav Vasagestalt höjer sig över det kaos, som numera omger hr Erlander, den politiskt
brutne landsfadern. Hr Sträng är nämligen fortfarande i stånd att inge sympati.
Alla som följt vår ekonomiska politik vet
att han saknar djupare ekonomiska insikter och mest intresserar sig för detaljerna
i budgetens utgiftssida. Den stora allmänheten fäster sig förmodligen mera
vid att hr Sträng är den enda ledande
gestalten i regeringen, som ännu bevarat
sin hållning. T.o.m. i den moraliska
bankrutt för socialdemokratien, som tillbakadragandet av förslaget om hyresregleringens avskaffande representerade, bibehöll hr Sträng en viss värdighet. Den
enda rimliga förklaringen är att han på
fullt allvar tror att socialdemokratien
har en högre rätt att styra detta land, en
rätt som motiverar att hela folket och
särskilt ungdomen skall bära de svåra sociala och ekonomiska skadeverkningarna
av en fortsatt hyresreglering för att skydda socialdemokraterna mot befarade
röstförluster.
Att mittenpartierna gjorde en politiskt-psykologisk felbedömning, när de
lade fram sin motion om förlängd övergångstid – hur berättigad i sak en sådan
förlängning än kunde vara – befriar ju
inte regeringen från ansvaret för att ha
blåst upp den obetydliga tidsförskjutning
det här var fråga om till en förevändning
för ett valtaktiskt önskvärt avhopp. Regeringens handlingssätt i denna sak är ur
en annan synpunkt att uppfatta som ett
led i dess strävan att hopa så många svå-
righeter i vägen för en eventuell borgerlig regering som möjligt under de kritiska
åren 1969-1970. Sådant tillhör den vedertagna politiska taktiken i en parlamentarisk demokrati. Från principiell
synpunkt finns det heller inte något att
invända mot regeringens försök att föra
i hamn så många socialistiskt inspirerade
lagändringar som möjligt före den 15
september 1968. Varje annan regering
skulle förmodligen manövrera på samma
sätt i en liknande situation.
Men det måste finnas gränser för hänsynen till dylika taktiska synpunkter –
eljest undergräver man demokratiens
möjligheter att fungera. En i demokratisk
ordning tillkommen regering får inte
uppfatta sig enbart som instrument för en
viss ekonomisk intressegrupp lika litet
som den får skjuta åt sidan sitt ansvar för
hela folkets framtid. När allt kommer
omkring bygger dess majoritet och därmed dess makt på röster i marginalen.
Den har ansvar också gentemot minoriteten i oppositionen, som lojalt accepterat
de demokratiska spelreglernas utslag. En
regering, som trampar detta ansvar under
fötterna, provocerar fram en hårdare politik från en segrande opposition.
Att socialdemokraternas kovändning i
frågan om hyresregleringens avskaffande var en olycka, som allra minst de själva lär tjäna på, är evident. Djupare sett
är den verkligt illavarslande, därför att
den ger en försmak av vad en på en gång
kraftlös och desperat socialdemokrati
kan taga sig till för att bevara eller återvinna makten. Att det bakom denna
hänsynslöshetens politik tycks ligga en
lika irrationell som grundlös föreställning om socialdemokratiens unika legitimation att styra landet gör inte saken
bättre.
1968 års valrörelse måste alltså bli bå-
de hård och bitter. Det är så socialdemokraterna vill ha det. De har bestämt ton
och tendens – inte oppositionen. Så
mycket större skäl är det då för den demokratiska oppositionen att hålla huvudet kallt och krutet torrt – vilket bl.a.
innebär att man inte skall försöka vinna
röster på taktiskt manövrerande genom
s.k. utspel. Socialdemokraterna sitter i ett
3
skruvstäd, där trycket ökar. Ju mer de
stretar emot detta tryck, ju mer de försöker bryta sig ut genom förhastade
framstötar i olika riktningar, ju större
risk löper de att avslöja sin oförmåga inför väljarna. Ett fast gemensamt uppträ-
dande i borgfredens tecken från de tre
partier, som nu framstår för väljarna som
det enda hoppingivande alternativet i
svensk politik, borde vara tillräckligt för
att slå tillbaka de socialdemokratiska aktioner, som det är all anledning att räkna
med. Framför allt gäller det att man
inom de tre partierna inser att socialdemokraterna har en enda reell möjlighet
att vända strömmen, en möjlighet som de
kommer att utnyttja till det yttersta.
Den, nämligen, att splittra den demokratiska oppositionen eller åtminstone få
väljarna att tro att de tre partierna är regeringsodugliga på grund av inbördes
oenighet. Ju flera stora frågor oppositionen kan enas i, ju bättre. Som exempel
på dylika proberstenar kan nämnas försvarsfrågan.
Slutligen: Svensk Tidskrift har länge
hävdat att högerpartiet och mittenpartierna vid lämplig tidpunkt före valet borde framträda med en gemensam programmatisk deklaration om sin beredvillighet att tillsammans taga regeringsansvaret. En sådan deklaration, som konkretiserade alternativet till den socialistiska regimen i tre eller fyra huvudpunkter, skulle mycket väl kunna bli dödsstö-
ten för den regim, som nu så förtvivlat
spjärnar emot udden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner