Valåret 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VALÅRET 1960
DET ÄR EN ren banalitet att säga att
de politiska avgörandena under år
1960 kan få betydelse för ganska
lång tid framöver. Liksom 1948
tycker man sig på borgerligt håll
se ett regimskifte inom räckhåll.
Men jämförelsen är också ominös:
med 1948 års erfarenheter bakom
sig är man betydligt mindre tvärsäker än man var den gången.
Också vill det förefalla som om den
socialdemokratiska ledningen å sin
sida nästan utgår från att 1948 års
erfarenheter skall upprepas, så att
det socialdemokratiska regeringsinnehavet än en gång räddas, om
också med mycket knapp marginal.
Som bekant har socialdemokraterna i Sverige innehaft regeringsmakten i stort sett oavbrutet sedan
hösten 1932. Under de första fyra
åren befann de sig i minoritetsställning, lyckades få igenom sina
huvudförslag med bondeförbundets
hjälp men fick finna sig i nederlag
på åtskilliga punkter. När regeringen Per Albin Hansson 1936
vägrade att gå ens så långt som
bondeförbundet och folkpartiet begärde i försvarsfrågan var det slut
med stödet från borgerligt håll, och
regeringen kunde icke göra mera
än genom en skicklig manöver mas- . ·•
kera den verkliga orsaken till sin
avgång. Därpå följde det kuriösa
mellanspel som brukar kallas
»sommarregeringen», och därefter
kom för första gången sedan 1920
en verklig majoritetsregering, den
första köalitionen mellan socialdemokrater och bondeförbundare.
Under hela denna tid fram till hösten 1939 kännetecknades den socialdemokratiska regeringskonsten
av strävan att bygga ut den tidigare uppenbart otillräckliga socialpolitiken och att för detta ändamål
vinna största möjliga stöd även
från partier som principiellt stod i
opposition.
Samlingsregeringen, som bildades efter Finlands-krigets utbrott
hösten 1939, var en ursprungligen
icke avsedd konsekvens av kriget i
världen och uppbars icke ens vid
tillkomsten av någon riktig entusiasm från socialdemokratisk sida.
Å andra sidan underlättades både
regeringsbildningen och samarbetet
inom regeringen av det sätt på vilket politiken under den närmast
föregående tiden varit utformad.
skillnaden var i många hänseenden
mest formell: även i samlingsregeringen rörde det sig om klar socialdemokratisk ledning av politiken.
Vid krigets slut upplöstes sam- 4
Ungsregeringen mest därför att socialdemokratiens tredje generation
var alltför otålig för att fortsätta
på den gamla vägen. Nu skulle man
verkligen föra socialistisk politik.
»Skördetiden» var inne. I själva
verket blev det icke så stora skillnader den gången heller. Socialdemokratien gynnades på ett helt
oväntat sätt av efterkrigsårens högkonjunktur, raka motsatsen till
vad Myrdal och andra socialistiska
ekonomer hade förutspått. Å andra
sidan var det i det läget svårare än
beräknat att vinna gehör för mera
radikala åtgärder.
Varför misslyckades oppositionens attacker 1948? Skälen var antagligen många. Ett av dem var helt
enkelt att utvecklingen under de
tre efterkrigsåren varit så gynnsam att den sittande regeringen
automatiskt förvärvat en betydande
popularitet. Samtidigt hade inkomstutjämningen ännu icke fortskridigt längre än att man med en
viss rätt kunde tala om sociala problem, och levnadsstandarden var
för betydande grupper långt ifrån
tillfredsställande. Eftersom regeringen undvikit allvarligare äventyr, kunde den både peka tillbaka
på framgångar och peka framåt på
problem, som lämpade sig att lösa
under dess ledning. Det blev icke
något regimskifte, utan tvärtom
tio års fortsättning. Koalitionsperioden 1951-57 skiljde sig icke
nämnvärt från vad som legat före
och efter. Åtskilliga problem löstes
alltjämt under allmän samverkan,
och man hade ofta svårt att finna
några riktiga stridsämnen. Delvis
av den anledningen var det väl
också som regeringens grepp över
det politiska arbetet slappnade och
dess verksamhet antog en allt mindre planmässig karaktär. Så kom
den stora pensionsstriden, framdriven mot många ledande socialdemokraters avrådande men likväl
krönt med framgång ur valpolitisk
synpunkt. Åtskilligt tyder på att
detta var statsminister Erlanders
personliga framgång, och uppenbart är att den kraftigt ökade hans
auktoritet i de egna leden.
Vad man däremot icke vet är om
framgången var knuten enbart till
pensionsfrågan och alltså att beteckna som tillfällig eller om den
verkligen gav socialdemokratien
nytt liv. I själva verket hade den
ju mycket måttliga proportioner.
Icke ens socialdemokrater och
kommunister tillsammans förvärvade majoriteten i valmanskåren.
Deras gemensamma majoritet i
andra kammaren beror på lotten eller talmansvalet, och någon självständig socialdemokratisk majoritet är det icke tal om. Hur det blir
med den saken 1960 är omöjligt att
förutse. I varje fall är nog alla
överens om att en fortsättning på
det nuvarande tillståndet icke i och
för sig är särskilt eftersträvansvärt.
Att man i Sverige, liksom sedan
länge i England, även bland de
breda lagren börjat tillmäta själva
regeringsfrågan en växande betydelse beror naturligtvis på regeringens ökade inflytande över riksdagen. Detta är en allmän internationell företeelse, som snarast kom
något senare till Sverige än till andra motsvarande länder. Man väljer numera regering, även om valet formellt avser riksdagsmän.
Men detta system Forutsätter i
grunden periodiskt återkommande
skiften vid makten. En majoritetsparlamentarism, som tar den formen att samma parti med knapp
övervikt bevarar makten över landets styrelse årtionde efter årtionde
är icke sunt. Den äventyrar allmänhetens intresse för politiken och
dess känsla av att de politiska avgörandena har reell betydelse. Den
frestar politikerna att – liksom i
omsvoteringarna i höstas – hänge
sig åt en falsk dramatisering, som
saknar underlag i verkligheten och
efter hand genomskådas av allmänheten. Den skapar jordmån för antiparlamentariska rörelser, vare sig
kommunistiska eller andra: om
systemet icke erbjuder verkliga
möjligheter till alternativ och regimskifte söker de missnöjda tillfredsställelse genom att inrikta sig
på att slå hela systemet över ända.
Ett alternativ är naturligtvis
samlingsregering. Alla tecken tyder på att folkflertalet, om dess
åsikter nu skulle spela någon roll,
bestämt skulle önska en sådan lösning. Man tycker fortfarande icke
att motsättningarna mellan våra
politiska partier är större än att
dessa skulle kunna arbeta gemen- 5
samt för att förverkliga allt varom
de är överens och allvarligt inrikta sig på att vidga ramen för
enigheten i stället för att förstora
sina inbördes motsättningar. Just
nu är emellertid motståndet mot
samlingsregeringstanken på socialdemokratiskt håll så starkt, att det
är svårt att tro att folkflertalet i
den delen kan få sin vilja fram.
Går valet i socialdemokratisk
riktning är det självklart att detta
innebär ett nytt mandat för den
sittande regeringen. Hur blir det i
motsatt fall? Det är en offentlig
hemlighet att statsministern och
vissa av hans kolleger fäster så stor
vikt vid själva regeringsinnehavet
att de är beredda att även efter ett
valnederlag gå mycket långt för att
deras parti skall slippa lämna
kanslihuset. De menar, att möjligheterna att ta initiativ till utredningar och förslag och att ha utspelet vid olika förhandlingar, ej
minst med de stora organisationerna, har ett värde som övergår
nästan alla andra hänsyn. Å andra
sidan finns det också inom socialdemokratin representanter för den
motsatta uppfattningen, att partiet
behöver en tid i opposition för att
konsolidera sig och göra sig av med
en del föråldrat eller värdelöst gods
både när det gäller personer och när
det gäller program. Avvägningen
mellan dessa två grupper på socialdemokratiskt håll beror naturligtvis också av valutgångens karaktär: ju mindre en eventuell tillbakagång skulle bli, desto större
6
möjligheter har statsministern att
vinna gehör för sin uppfattning.
Naturligtvis aktualiseras i så fall,
och även efter en måttlig socialdemokratisk valframgång – eftersom det nuvarande tillståndet är
otillfredsställande för alla parter
– frågan om socialdemokratien
igen skall söka ett borgerligt stödparti. Stödet behöver icke ta formen av öppen regeringssamverkan
men kan innebära underhandslöften om nödvändigt antal röster vid
viktiga voteringar. Väljarna har
rätt att kräva att alla borgerliga
partier före tredje söndagen i september klart redovisar sin ståndpunkt i detta avseende. Står något
av dem och väntar på tillfälle att
på lämpligt sätt associera sig med
socialdemokraterna?
Det motsatta alternativet, en borgerlig regering, har under senare
tid (även i denna tidskrift) diskuterats så pass ivrigt att ytterligare
kommentarer här är överflödiga.
Det synes uppenbart att en borgerlig riksdagsmajoritet skulle kunna
få uttryck i en borgerlig regering,
vad man än på socialdemokratiskt
håll säger om den saken. Men å
andra sidan är björnen ännu icke
skjuten. Ånyo finns det skäl att
med utgångspunkt från 1948 års
erfarenheter varna för att sälja
skinnet alltför tidigt.
När det gäller de sakliga stridsfrågorna är läget minst sagt förvirrande. Icke ens statsverkspropositionen ger någon upplysning
om vad regeringen har för avsikt
att gå till val på. »Femton statsråd söker ett regeringsprogram»
förefaller ännu så länge vara det
uttryck som bäst karakteriserar
läget.
Likväl är det troligt att denna
gång liksom ända sedan första
världskrigets slut de ekonomiska
problemen kommer att stå i centrum. Konjunkturomsvängningen i
världen har gjort slut på de begynnande arbetslöshetstendenserna
också i Sverige. Å andra sidan tyder åtskilligt på att konjunkturen
i vårt land är betydligt mindre stabil än i andra europeiska länder.
Underlaget för vårt välstånd utgörs
på ett helt annat sätt än förr av
exporten, och det är för tidigt att
yttra sig i frågan om den svenska
exportnäringen fortsättningsvis blir
i stånd att hålla sin kostnadsnivå
tillräckligt låg för att bevara och
utvidga sina marknader. I motsatt
fall kan det snabbt nog gå utför.
Under sådana omständigheter kan
självfallet ingen »skördetidspolitik» komma i fråga. Tvärtom torde
väl den borgerliga oppositionen
åter igen aktualisera spörsmålet
huruvida den belastning på produktion och distribution, som tjänstepensioneringen, omsättningsskatten och andra skattebördor utgör, kan få fortsätta. Av allt att
döma måste detta bli en huvudpunkt i valdebatten, även om så-
dana spörsmål som medbestämmanderätt för de anställda i företagen, socialpolitisk »upprustning»
eller »nedrustning» osv. från sodaldemokratiskt håll drivs fram
med större styrka.
Utanför det ekonomiska området
finns det knappast något frågekomplex som kan väntas väcka tillräckligt intresse för att skjuta de
ekonomiska spörsmålen åt sidan.
En valstrid på försvarsfrågan vill
nog ingen ha, även om försvarsvänligheten på socialdemokratiskt
håll mattats och 1958 års treårsplan löper ut på sommaren 1961.
Lika litet tycks någon önska föra
ut författningsfrågorna i valstriden. Författningsutredningen lär
icke bli klar under 1960 heller,
detta delvis just därför att man vill
undvika att dess förslag föras ut i
valdebatten. Höstens utrikespolitiska diskussion var naturligtvis
resultatet av socialdemokratiska
valspekulationer, meu den torde
vara mera användbar för regeringen i buskagitationen än i det
öppna meningsutbytet. För övrigt
är det tvivelaktigt om det utrikespolitiska intresset i vårt land ännu
vuxit tillräckligt mycket för att
7
man skulle kunna föra en valstrid
på ritrikespolitiska spörsmål. Vad
slutligen beträffar skolfrågorna är
de av allt att döma alltför komplicerade och tekniskt beskaffade för
att lämpa sig för den enklare agitationen.
I varje fall är det klart att diskussionen kommer att bli häftig.
Just frånvaron av ett klart regeringsprogram verkar säkert i den
riktningen: vad som brister i idealbildning får ersättas genom invektiv. Attacken mot högerledaren i
fråga om FN-delegationens sammansättning är förmodligen betecknande för vad man har att
vänta sig under den närmaste tiden. Många torde före den 18 september komma att säga ett och annat som de sedermera får ångra,
och regeringens diskussionsmetoder tyder redan nu på att ett av dess
huvudsyften är att irritera motståndarnas nerver och söka få dem
att tappa huvudet. Och nervositet
är vad svenska folket minst av allt
önskar av sina ledare.