Print Friendly

Valagitation – några reflexioner av en outsider

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


VALAGITATION
NÅGRA REFLEXIONER AV EN OUTSIDER.
Av redaktören ESKIL SUNDSTRÖM, Stockholm
DEN socialdemokratiska valsegern förtjänar icke minst att begrundas från partipolitiska propagandasynpunkter. Vi befinna
oss i våra dagar förmodligen mera fjärran från förnuftet som
vägledare på tillvarons väg än någonsin i tidernas historia.
Barnum har erövrat eller är på god väg att erövra både religion
och politik. Människornas sinnen trötthamras med pressens,
radions och filmens redskap, tills till och med tänkande hjärnor
upphöra att normalt fungera.
Var och en som ägnat minsta personliga möda åt att söka
tränga in i det politiska skeendet vet, att vi i Sverige nått till en
ytterst kritisk punkt i fråga om vår samhällsutveckling. En djupgående förskjutning i socialistisk riktning har pågått och pågår
oförtövat men under ett så utomordentligt skickligt anbragt camouflage, att det stora flertalet individer, som icke dagligdags syssla
med politiska problem, bevisligen förgäta faktum, även om de fått
det övertygande framlagt för sig. De må vara förlåtna. Även högtärade ledarskrivare i högerpressen glömma, när det så passar, att
vårt samhälle i närvarande stund, genom beskattning och på
andra vägar, undergår en i själva verket mycket snabb metamorfos till socialism. Det socialdemokratiska partiet har, heter det
exempelvis i ett konservativt organ efter valet, lagt sig till med
så många av de borgerliga partiernas programpunkter, icke minst
högerns, att det i närvarande stund är mycket svårt att bestämma,
i vad mån socialdemokraterna äro ett borgerligt eller antiborgerligt parti. Ledarförfattaren fastslår, att den svenska socialdemokratien icke genom detta val erhållit något mandat att i stor stil
bedriva socialisering. Han har naturligtvis rätt såtillvida att de
massor av småfolk och unga väljare, som stött regeringspartiet,
ingalunda torde ha varit benägna att välja socialistiskt, om de
ställts inför ett klart val. De se blott camouflaget. De se blott
))Per Albin», den gemytlige sagofarbrorn med sin folkhemsmyt.
562
Valagitation
.Men de ha alldeles icke klart för sig, att regeringen går fram på
två linjer, dels camouflagets, dels realismens.
Vi ha att utgå från att en tillspetsad motsättning mellan två
fundamentalt oförenliga samhällsåskådningar de facto förefinnes
och att vi stå så gott som omedelbart inför ett låt vara än så
länge förtäckt förverkligande av långt gående socialistiska syften, men att en överväldigande majoritet av medborgare icke fått
ögonen öppna för vad som försiggår eller förestår.
Ty bland de blundande få härvidlag inräknas de många borgerliga röstskolkare, som trots att de måste ha vetat, att valet gällde
socialdemokratiens förvandling till majoritetsparti, alltså en
högst avgörande fråga, stannade hemma på valdagen. Det kuriösa
är, att den till synes mycket energiska propagandan icke förmått
att väcka de slumrande. Det nyss förlupna valet har ägt rum i
en atmosfär av tanklöshet och slöhet. Dessa ord äro berättigade,
om man betänker, vad som står på dagordningen. När det engelska
högerpartiet i december 1923 förlorade sin majoritetsställning,
skedde det på en för allom och envar klar och öppen politisk
stridsfråga, protektionismen, rörande vilken man då på förhand visste, att folkets inställning var högeligen oviss. Vid det
nu avgjorda svenska valet har ingen sådan klar och specifik politisk stridsfråga framträtt. Den politiska stämningen har väl av
agitationen upphettats några grader, men inga konkret påtagliga
för och emot ha väckts. Det kan svårligen bestridas, att den
socialdemokratiska valsegern därigenom får en än mer betänklig
innebörd. Det socialdemokratiska partiet har vunnit ett ospecificerat förtroendevotum. Det svenska folket har tydligen i stora
drag funnit sig väl tillrätta med den folkhemsidyll, som den
f>ocialdemokratiska regeringen berömmer sig av att ha frambragt.
.Man har skenbarligen trots allt invaggat sig i föreställningen att
en eventuellt stärkt fullmakt för regeringen icke skulle betyda
någon skärpning av regeringspolitiken.
Särskilt har högerpartiets propaganda avslöjat ineffektivitet.
I sak har högerpartiet haft en stark argumentering. Den har blivit med skicklighet och brio framförd av många talare och
journalister. .Men den har påtagligen icke tagit skruv. Vad är
det som brustit?
När jag här vill framföra blott ett par synpunkter, anlägger
jag inga partibrillor, och jag inskränker mig i huvudsak till valagitationen i Stockholm.
563
Eskil Sundström
Högerpartiet hade i Stockholm vid valet blott ett enda dagligt
tidningsorgan. Det når i ringa utsträckning ut i kretsar, som icke
äro på förhand högerpartibetonade. Nedgången i högerpartiets
väljarsiffror visar tydligt, att de på förhand högerbetonade ingalunda äro på förhand givna högerröstare, och följaktligen måste
en slagfärdig och viljekraftig konservativ press tillmätas en
första rangens betydelse i den politiska propagandans tjänst,
detta alldeles frånsett det många gånger omvittnade förhållandet
att tidningars politiska makt över läsarna icke står i någon direkt
uroportion till deras spridning.
Fem tidningar i Stockholm, däribland tre av landets mest
spridda, gingo mer eller mindre snällt folkpartiets ärenden.
Socialdemokratien har en enda tidning. Denna tidning är i högre
grad än medtävlarna oförfärat och ohöljt politisk. Den är på
samma gång allt annat än ett beskedligt partiorgan. Den angriper icke sin partiledning. Men den är trots partiets regeringsställning oförblommerat och aggressivt partisk särskilt beträffande utrikespolitiken utan att regeringens främsta män synas
ha något att invända däremot. Ha de något att säga om den
bjudande plikten till självbehärskning och återhållsamhet på det
utrikespolitiska området, göras tillriHtavisningarna mera allmänt
och utan särskild adress.
I detta sammanhang äga det socialdemokratiska regeringsorganets metoder främst intresse som vittnesbörd om den socialdemokratiska ledningens tolerans mot sina publicister. Man begiir icke
dogmatisk underkastelse. Man sätter framför allt pris på deras
politisk-agitatoriska slagkraft. Prenumerationshänsyn bekymrar
man sig föga om. Tidningen är genompyrd av 11olitik.
Så länge valpropagandan pågick, var tidningens chefredaktör
också i toppform. Man må tycka vad man vill om hans publicistiska utnyttjande av episoden ·wallenberg, så mycket är säkert,
att han röjde en lysande psykologisk och agitatorisk blick, då han
satte denna episod i sin propagandas centrum. Hr Z. Höglund
vore väl meriterad för en professur i politisk propaganda, om
en sådan lärostol funnes.
För egen del hyser jag den uppfattningen, att få enskilda
svenska män gjort mer för den samhällsekonomiska upplysningen
än hr Marcus ·Wallenberg. Sunt Förnuft kom till i det psykologiska ögonblicket och har, såvitt jag förstår, väl hävdat sitt anseende som forum för saklig debatt i samhällsekonomiska frågor.
564
Valagitation
Dess verksamhet har lagts på lång sikt. Tidskriften är icke ett
partipolitiskt agitationsorgan. Man får en måttstock på den reella
betydelsen av dess insatser i den vitriolblå ilska, som det socialdemokratiska huvudorganet under valmånaden öste över Sunt
Förnuft.
Varföd Tidskriften angreps i ord av den mest lössläppta hätskhet framför allt för sitt eviga »gnat» mot socialiseringen, »detta
gamla skräckkammardepositum», som trots alla vaga regeringspolitiska utfästelser förblir den röda tråden i partiets politik. För
socialdemokratin är det för närvarande av största vikt, att socialiseringen behandlas som ett gammalt skräckkammardepositum.
Hjälper ingenting annat, söker man tysta ned dem, som drista sig
tala om denna för vårt folks och lands framtid centrala angelägenhet, med grova ord om käringgnat. Och man lyckas.
Det våldsamma skränet, hotelserna, hånet från motsidan tyckas
verka förlamande snarare än eggande på det kritiska initiativet.
Man kan icke undgå att minnas de hårda dusterna på Staaffs och
Lindmans glanstid. Denna nya måttfullhet, för att icke säga undfallenhet, som från riksdagen tränger ut i »folkhemmet», bottnar
i en uppenbar, kanske berättigad, misstro till den stora allmänhetens förmåga av respons. Men kan det finnas någon fråga i vårt
politiska liv av idag, som förtjänar att mera envist och djupgående belysasT Massor av självständiga företagare se sin ställning för varje dag som går alltmera hotad eller undergrävd av
socialiseringens och monopolismens under omsorgsfull betäckning
opererande krafter. Låt oss blott tänka på den pågående kollektiviseringen av restaurangskrået. Ungdomen ställes på det ena
praktiska verksamhetsområdet efter det andra inför utsikter
som alltmer spärra möjligheterna till självständiga skapande insatser. Är detta icke sanU Om det är sant, måste upplysningens
och propagandans strålkastare riktas mot alla gömslen, där socialiseringssträvarna söka dölja sina förehavanden, vilka verop
deras företrädare i pressen än uppge. De borgerliga partiernas
talesmän måste här gå till det yttersta i legitim aggressivitet.
Och de böra ej härvid vara skygga för att bedriva propaganda i
den målmedvetna, hänsynslöst envetna stil, som utmärker den
socialdemokratiska agitationen, även med risk att trötta sin
publik.
Det går långt, när chefredaktören Z. Höglund av hr Wallenberg
hlankt begär Sunt Förnufts nedläggande. Organet är den store
565
39- 3R708. Sven.~].; Tidskrift 1938.
Eskil Sundström
marxisten så osympatiskt, att han under våldsam krigsdans mot
dess grundläggare helt enkelt med ett penndrag vill utplåna det.
Denna det fria ordets riddare trivs icke med att höra mer om
socialiseringens på alla håll, där den prövats, dokumenterade
oduglighet som välståndsmotor.
På grund av många exempel, som jag erfarit i min egen omgivning, tror jag emellertid, att hr Wallenberg gjorde de borgerliga partierna en otjänst utan like, då han dramatiskt sporde
bondepartiets ledare, om det var han som åsyftades med programpunkten om storfinansen.
Jag betraktar här vad som förevarit uteslutande från propagandasynpunkt. Programpunkten i fråga må aldrig så mycket
vara ett uttryck för meningslös demagogi, kvar står, att få personer på grund av sin verksamhet äro mindre ägnade som premiäraktörer i det politiska spelet än renodlade finansmän. Vår
nationella högfärd gör självklart, att vi lite till mans äro sturska
över dem som på det finansiella området lyckats bli internationellt
erkända. Till och med regeringsorganets chefredaktör bekände
sin respekt för sin antagonist, eller rättare sagt den, som han
knepigt förvandlat till sin antagonist. Men det ligger likafullt i
sakens natur, att stora finansmän, som icke sällan gå hårt fram,
av motiv som de finna välgrundade men som för andra ganska
ofta framstå i en helt annan dager, sällan bli populära.
Hr Höglund kunde ogenerat öppna alla den gamla socialdemokratiska propagandans slussar. Frågor om den rätta avvägningen
av socialvården äro icke alltid så roliga att läsa om. Däremot är
det alltid roligt och romantiskt att få skåda finansens hemlighetsfulla vidunderlighet i grell belysning. Det personliga är det högsta
i historien. Det personliga är förvisso också det högsta i valpolitisk propaganda. Hr Wallenberg blev spöket. Han framställdes
som den mest skrämmande inkarnationen av den mystiska makt
bakom kulisserna, som folkets korade socialdemokratiska ledare
i sällskap med bondeförhundarna så länge kämpat en heroisk men
fåfäng kamp emot. I våra dagar skall man ingalunda inbilla sig,
att en attack mot en stor finansman, som ehuru samhällspolitiskt
aktiv dock som personlighet mestadels hållit sig i bakgrunden,
blott rycker med de fåkunniga.
Politisk agitation spelar, och måste spela, på känslosträngar.
Den socialdemokratiska agitationen gjorde här ett jättekap. Den
angripnes uppenbara vilja att utan större dunder efteråt draga
566
Valagitation
sig ur skottlinjen gjorde saken föga bättre. Ty har man dragit
publikens blickar på sig, bör man också läsa sin strof, om man
har någon. Det var från borgerlig valagitatorisk synpunkt allt
annat än önskligt, att den store finansmannen blev valets centralfigur. Bättre fly än illa fäkta, heter det. I det här fallet kunde
skadan icke ha blivit värre, snarare väsentligt förminskats, om
hr Wallenberg accepterat utmaningen och givit de socialdemokratiska läsarna besked om innebörden av ett angrepp, som han själv
måste ha betraktat som ihåligt och ogrundat, i stället för att servera blott ett blekt jaså.
Socialdemokraterna ha val efter val så långt vi kunna minnas
tillbaka skurit pipor i vassen på grund av sin obestridliga överlägsenhet som politiska agitatorer. De lägga icke fingrarna emellan. De slå hårt. De frukta icke för att trötta sin publik genom
upprepning. De förstå att intressera allmänheten för vad dc vilja
tala om. Sanningen torde vara, att i politisk agitation ingenting
tröttar sa mycket som tafatthet och viljeslapphet. Vare det mig
fjärran att påstå, att den borgerliga kampanjen genomgående
skulle ha präglats av sådan svaghet. Det passar icke svenskt
kynne av idag att taga till stora huggvärjan. Än mindre synes
ironiens vapen passa oss. Vi äro även i jämförelse med de behärskade engelsmännen ytterst saktmodiga både i ord och åthävor, när det gäller politik.
Olyckligtvis har detta mod icke genomträngt alla partier.
Majoritetspartiets silkesvantar skyla nödtorftigt mycket grova
nävar. Kampen är för ojämn. Kan ett mera dråpligt bevis på
den socialdemokratiska agitationens förslagenhet och tilltagsenhet tänkas än det i åratal pågående misstänkliggörarrdet av
högerpartiet för nazistiska sympatier~ Det socialdemokratiska
partiet bäres av i stort samma ideologi, frånsett rasläran, som
nazismen. Den socialdemokratiska regeringens inrikespolitik
motsvarar i väsentliga stycken inrikespolitiken i Berlin. Men
detta parti får i godan ro sätta sig i anfallsställning mot det konservativa partiet såsom åtminstone tidvis skäligen misstänkt för
att vara befläckat av nazism och anti-parlamentarism. .Jag vill
ej påyrka en förhittring av de partipolitiska kampmetoderna.
Men de behöva på borgerlig sida skärpas och intensifieras. Det
bör icke tillåtas ett parti i maktställning att diktera debattämnena. Det finns ett ämne, och det är det centrala i vårt svenska
problemkomplex, socialiseringen, som till varje pris måste tvingas
567
Eskil Sundström
fram i förgrunden, just det ämne, som de socialdemokratiska
koryfeerna helst vilja undvika.
I England, den partipolitiska agitationens moderna pioniärland, ha vi därvid både ett och annat att lära oss. Enligt offentlig
uppgift skulle den annonspropaganda, som under valmånaden introducerades av en anonym institution kallad »Föreningen för
ekonomisk upplysning till främjande av allmänt välstånd», ha
tillkommit efter engelskt mönster. Man behöver icke ha mycken
kännedom om engelskt politiskt liv för att stå frågande inför denna
uppgift. Det finns i England åtskilliga förebildliga organisationer
för spridande av ekonomisk upplysning till främjande av allmänt
välstånd. Men när ha dylika organisationer fallit på den absurda
lden att servera denna sorts upplysning i affärsannonsens stereotypa läglar~ Vårt svenska folk torde vara alldeles särskilt oemottagligt för ekonomisk visdom förmedlad i dylik tablettform.
Annonserna ha stått i socialdemokratiska och socialistiska organ.
Man beundrar icke modet hos de socialistiska och socialdemokratiska redaktörerna, som vågat trycka dessa från ledarsidans patos
och argument helt avvikande illustrerade kungörelser. Ty risken
har helt visst varit ingen, det oväntade tillskottet till valfonderna
däremot här och var icke ovälkommet. De ha också stått återgivna i borgerliga blad, till omväxling med de rätt likartat uppställda annonserna för välbemedlade varuhus. Om man vill anföra belägg för borgerlig valpolitisk propagandas tafatthet, kan
man näppeligen hitta något mera slående.
Svensken vill ha sin hemtrevnad fredad. Han vill helst undvika
att tänka på ting, som äro ägnade att rubba jämvikten efter middagen. Tråkigt nog ~ir emellertid en ökad aktivisering av det
borgerliga politiska medvetandet i allra högsta grad av nöden.
Valtidningen med skämttidningsanekdoter är beklagligtvis fullkomligt otidsenlig. Denna aktivisering kan endast åstadkommas,
om det svenska folket med tjänliga medel rycks upp ur sin bekvämlighet och tankelojhet Det är redan kanske litet väl sent.
Ty likriktningen står på tröskeln.
568

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner