Väl skildrat val

Den tyska ockupationens inledande tre dygn och reaktionerna från Norges kung och regering – det är ramen för “Kungens val” som hade svensk premiär den 21 april. Berättelsen om ockupationen är välkänd och återigen påminns vi om naziregimens hårdförhet och om det lilla, glest befolkade och illa rustade landets kamp för frihet och överlevnad, skriver Ola Mårtensson.

Kungen är från Danmark, kronprinsen norsk sedan barnsben, kronprinsessan från Sverige. De skandinaviska ländernas ledande gestalter, de som symboliserar respektive nation, de är invävda i varandras släkter och hus. Det har säkert en stor del av den biopublik som lockas av detta historiska drama klart för sig sedan länge. Men det blir dock direkt uppenbart och speglas på ett skickligt sätt i skådespelarinsatserna filmen igenom. Jesper Christiansen, som undertecknad särskilt minns från filmen “Dom över Död man” där han gör huvudrollen som Torgny Segerstedt och “Maria Larssons eviga ögonblick”. Christiansen gör en riktigt fin och trovärdig insats som kung Haakon VII. Även Tuva Novotnys fina gestaltning av kronprinsessan Märtha förtjänar att nämnas i sammanhanget

I det skandinaviska finns många samhörigheter, men också sådant som skiljer. Nationalkänslan är något som skiljer, eller snarare uttryckssätten för nationalkänslan. Debatten och diskussionen om detta är förvisso en smula uttjatad, men icke desto mindre har den sina poänger.

Nog har det blivit bättre på senare år. Vår svenska fana och vår vackra nationalsång är inte längre upphängda längst inne i ängslighetens garderob. Varken dannebrogen eller den norska flaggan, “Vi er et yndigt land” eller “Ja, vi elsker dette landet” har drabbats av ett liknande öde som deras svenska motsvarigheter gjort under efterkrigstiden. Och nog kan det tänkas ha med de mindre nationernas frihetskamp att göra. Det nationella betyder frihet och folkstyre och det symboliseras med kungahus, flagga och nationalsång. Just detta kommer till uttryck på ett enastående sätt i filmen när kungens roll som samlande gestalt för nationen skildras vid olika tillfällen. Att kungens valspråk är “Allt för Norge”, är inte oväsentligt i hans handling.

Ännu lever personliga minnen om hur ockupationen upplevdes, ännu lever de som var med och stred för friheten genom motståndsrörelser och på andra sätt. I filmen kommer det till uttryck i att biopubliken parallellt med händelserna kring kung och regering också följer den då 17-årige soldaten Fredrik Wilhelm Seebergs tre omtumlande aprildagar.

Ett stycke njutbar film om det lilla landets kamp för självständighet och frihet är vad den strax över två timmar långa filmen bjuder på.

Roni Erzas film från 2015, “9 april” (med Borgen-skådespelaren Pilou Asbæk i huvudrollen), Ole Christian Madsens “Flamman och Citronen” från 2008 och Joachim Rønnings och Espen Sandbergs film “Max Manus” från samma år, är tre filmer som alla mycket väl beskriver samma tidsepok och ockupationen av våra grannländer. Till dessa kan nu “Kungens val” som regisserats av Erik Poppe läggas. Det är helt enkelt nordisk film när den är som bäst

Ola Mårtensson är borgerlig skribent och handläggarchef på Kristdemokraternas riksdagskansli