Print Friendly

Väl hävdad konjunktur

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

‘+
»VÄL HÄVDAD I(ONJUNI(TUR»
UNDER mellandagarna mellan jul och nyår hölls i Washington
ett stort symposium, bevistat av tre hundra av Förenta staternas
ledande ekonomer. Temat var konjunkturutsikter för år 1954. Den
bästa karakteristiken av stämningen gavs av ordföranden, som i
sin sammanfattning fastslog, att den allmänna uppfattningen sedan motsvarande möte ett år tidigare svängt från försiktig optimism till optimistisk försiktighet.
~i\ven i Sverige har opinionspendeln svängt, men starkare och
i motsatt riktning. Vid ingången av 1953 var försiktigheten så
påfallande, att den omöjligen kunde förses med prefixet optimistisk. Finansministern och nationalbudgetdelegationen siade då om
en allvarlig försämring av vår utrikeshandel och en minskning
av vår valutareserv med 400 a 500 milj. kronor. Det märkliga var,
att man icke drog de närmast till hands liggande slutsatserna av
denna prognos utan tvärtom slog in på en budgetpolitik, som innebar uppenbara faror för en ytterligare försämring av betalningsbalansen. För finansieringen av statens utgifter förutsattes nämligen ett upplåningsbehov av 2 miljarder kronor.
När resultatet av fjolåret nu kan överblickas, finner man emellertid, att vår valutaställning tvärtemot alla förutsägelser förbättrades med icke mindre än 340 miljoner kronor och att huvudparten härav till på köpet kommit i form av fria guld- och dollarbelopp utanför den europeiska betalningsunionen. Medan riksbanksreserven vid utgången av 1953 till 38 procent täcktes av
guld och dollar, har andelen av dessa internationellt gångbara
betalningsmedel nu stigit till 44 procent.
En både kvalitativ och kvantitativ förbättring har sålunda ägt
rum. Härtill kommer en viss osynlig konsolidering genom nedgången i importpriserna, som under året sjunkit med 8 procent.
Även en oförändrad valutareserv skulle sålunda varit mera värd
än samma belopp för ett år sedan.
Den viktigaste förklaringen till denna enbart glädjande utveckling är att exporten fått större omfattning och betingat bättre
priser än som förutsetts. Delvis har emellertid den stegrade utl

»Väl hävdad konjunktur»
förseln möjliggjorts genom att tidigare hopade lager av skogsprodukter nu kunnat säljas ut. I samma riktning har verkat en
betydligt minskad import i samband med att man tärt på förråden av stenkol, järn och stål. Tillsammans torde denna nedskärning av lager och förråd motsvara ett värde av 400 milj. kronor.
En minskad lagerhållning är givetvis ägnad att öka företagens
likviditet. Samma verkan har den återhållsamhet, som industrien
visat i sina nyinvesteringar. De pengar, som staten pumpat ut på
marknaden för att betala sina svällande utgifter med, ha alltså
inte tagits i anspråk av näringslivet utan i huvudsak hamnat hos
bankerna i form av ökade insättningar. Totalt steg bankinlåningen
december 1952-november 1953 med 1650 milj. kronor, medan utlåningen ökades med blott 235 milj., varav bilkrediterna svarade
för nära 100 milj.
I den nya budgeten, som presenterats för 1954 års riksdag, fortsätter finansministern på lånevägen, och beräknar statens kreditbehov till l 700 milj. kronor, vilket visserligen är 300 milj. mindre
än för ett år sedan men likväl utgör en högst betydande summa.
Han gör det emellertid denna gång utan synbara betänkligheter.
Den ekonomiska horisonten skymmes icke av några moln; han ser
endast en »väl hävdad konjunktur», både inom och utom landet.
Inom näringslivet lärer man ha svårt att riktigt följa med i
denna ljusa framtidstro. Oron för vår höga kostnadsnivå – senast
åskådliggjord i konjunkturinstitutets höstrapport – är där lika
framträdande som för ett år sedan. Det börjar kärva till sig även
för våra mest guldkantade exportvaror; den nedåtgående pristendensen för järnmalmen är härvid signifikativ.
Enda utvägen att komma till rätta med våra uppdrivna produktionskostnader är fortsatt rationalisering och mekanisering med
de investeringar, som sådant drar med sig. Men denna utveckling
hålles tillbaka både av skattepolitiken och av statens anspråk på
prioritet för sin upplåning.
De omständigheter, som i fjol dämpade näringslivets kreditefterfrågan vorotroligenav engångsnatur. Nedskurna lager måste
nu fyllas på, uppskjutna investeringsplaner vänta på sitt fullföljande.
Om staten nu fortsätter att pumpa ut pengar till allmänheten
komma insättarbehållningarna att svälla ännu mer men samtidigt ökas risken för det fall att allmänheten vill förfoga över dessa
medel och dra dem tillbaka igen.
Det är här man finner den svenska penningpolitikens Achilles- :2
‘ ..
>>Väl hävdad konjunktun>
häl. Genom överenskommelser med bankerna eller genom lagfästa
kassareservbestämmelser kan riksbanken hindra en ansvällning av
krediterna men den bemästrar därigenom icke allmänhetens egna
banktillgodohavanden. Vill man avleda den alltför stora likviditet, som där håller på att samlas och som kan bli farlig, om inflationsförändringar börja uppträda, gäller det att bygga upp kapitalmarknaden igen genom att erbjuda allmänheten attraktiva
obligationer och samtidigt även på andra sätt och främst genom
återhållsamhet i statsutgifterna markera att regering och riksdag
äro fast beslutna att föra en verklig stabiliseringspolitik.
3

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner