Val eller arv
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
186
VAL ELLER ARV?
Ett antal socialdemokrater har i
en uppmärksammad motion till
årets riksdag krävt att frågan om
införande av republik skall utredas.
Att motionärernas initiativ varit i
säck innan det kom i påse framgår
av att motionen godkänts av partiets förtroenderåd. Att regeringen
verkligen avser att efterhand aktualisera republikfrågan har också
kunnat skönjas i direktiven till författningsutredningen. Även om de
socialdemokratiska ledamöterna i
konstitutionsutskottet – förmodligen efter sedvanlig statsrådskontakt
– presterade en oklar och undfallande skrivning och även om direktiven i fråga endast indirekt gav uttryck för tanken på möjligheten att
övergå till republikansk författning, är avsikten tydlig. Republikanerna kommenderas till fronten!
Vad i all världen kan nu motivet
vara till en politik, som i förstone
måste te sig högst riskabel för socialdemokraternas utsikter att hävda
sig i de närmaste valen? Monarkien
är ju så populär att ett försök från
regeringens sida att driva republikkravet i en valrörelse skulle kunna
innebära ett politiskt sj älvmord!
Nu lär man väl få förmoda att hr
Erlander näppeligen är intresserad
av att försvåra den på så många
områden hårt trängda socialdemokratiens valpolitiska ställning. En
annan och betydligt mer plausibel
tolkning av hans politik ger sig av
sig självt om man begrundar regeringens tidigare handlingssätt i författningsfrågan. I detta kan man
klart urskilj a en röd tråd – nämligen en strävan att bevara de förmå-
ner ifråga om mandattilldelning,
som socialdemokraterna fått genom
sin ställning som det största partiet. Demokratiska spelregler i all
ära, menar hr Erlander, men inte
skall väl socialdemokraterna uppge
de fördelar de har av ett ur deras
synpunkt förträffligt fungerande
valsystem. I varje fall inte utan hederlig vedergällning.
Å andra sidan torde författningsfrågan ha kommit i ett nytt läge för
hr Erlander sedan mångahanda onda tecken givit honom anledning
fundera över läget efter 1966 och
1968 års val. Tänk om det skulle bli
”en katastrof” även i Sverige! Den
första kammare, som nu är det
socialdemokratiska skyddsnätet,
skulle i så fall kunna fungera som
bastion för en borgerlig regering.
Inför sådana framtidsutsikter torde
det te sig önskvärt för socialdemokraterna att bredda sin förhandlingsposition i författningsfrågan
– bereda sig på den eventuella
nödvändigheten att göra en kompromiss över hela fältet. Då är givetvis republikkravet ett av de
många kort, som hr Erlander gärna
ser att han har i handen (eller i
rockärmen). Någon politisk valuta
skall det väl kunna avkasta i en
uppgörelse.
Oppositionen har givetvis ingen
anledning att stillatigande finna sig
i en dylik taktik från socialdemokraternas sida. Regeringen har varslat om strid i republikfrågan i den
troliga avsikten att förskaffa sig
taktiska fördelar i författningsfrå-
gan. Att i oro för republikkravets
eventuella styrka passivt avvakta
hr Erlanders nästa utspel vore både
fegt och enfaldigt. Tvärtom – socialdemokraterna bör ställas mot
väggen i årets valrörelse: vill de ha
republik eller inte? Då kanske vi
också kan få en debatt där det blir
klargjort att statsministern misstog
sig när han för någon tid sedan
ställde sin retoriska fråga i TV:
”Jag antar att ingen av herrarna
åtar sig att försvara monarkien
med förnuftsskäl?”
Det är visst inte nödvändigt att
återfalla på metafysik eller okritisk
traditionalism för att försvara den
konstitutionella monarki, som utbildats i Sverige. Man kan helt enkelt ställa problemet så: .behöver vi
en statschef, som står vid sidan av
partierna och som därför kan antagas handlägga regeringskriser på
187
ett opartiskt sätt? Besvaras frågan
nekande är det svårt att se hur ett
parlamentariskt system skall kunna fungera tillfredsställande. Är
statschefen eller eventuellt en vid
regeringskriser inträdande talman
bunden till ett parti kommer hans
parti att utöva press på honom att
utnyttja uppkommande situationer
till det egna partiets fördel. Med
den makt, som ett parti i våra dagar har över sina förtroendemän,
lär dylik press kunna göras mycket
effektiv. Eller omvänt, skulle inte
ett härskande parti försäkra sig om
ett övertag vid en eventuell regeringskris genom att utse en trogen
partiman till statschef? Det krävs
inga djupare analyser av det nutida
partilivets villkor för att man skall
våga hävda att varje parti, som hade en möjlighet härtill, icke skulle
försumma att försäkra sig om den
nyckelposition, som statschefsposten skulle komma att utgöra. Ett
exempel kan måhända illustrera
det sagda: tror någon att ett borgerligt parti överhuvudtaget tillkallats
som eventuellt regeringsparti år
1957 om vi haft en socialdemokrat
som statschef? Antag då att den
ovan ställda frågan om behovet av
en opartisk statschef besvarades jakande. Nästa fråga blir, hur skall
vederbörande utses. Genom val? I
så fall blir han- så som ovan på-
visats – med all sannolikhet en
partiman och därmed partisk. Man
kan förvisso tänka sig allehanda invecklade konstruktioner för att
minska partiinflytandet över en
188
vald statschef. Men de har alla den
smgheten att ett härskande parti,
som vill utnyttja sin makt, alltid
kan tränga igenom aldrig så många
spärrar. I sista hand blir dock en
röstmajoritet avgörande på varje
nivå.
Vi tycks alltså stå inför en paradox, nämligen att i den moderna
demokratien är arv att föredraga
framför val, om man vill ha så säkra garantier som möjligt för en
opartisk statschef. Att införa en
ärftlig presidentur skulle givetvis
vara rent löjligt – om man inte är
så bunden i en ohistorisk och antitraditionalistisk attityd att man till
varje pris vill få bort den monarkiska symboliken.
Resonemanget leder fram till att
monarkien i Sverige bör bevaras så
som den nu utbildats i statsrättslig
praxis därför att den har en nödvändig funktion i ett parlamentariskt system. Man kan helt enkelt
betrakta monarkien som ett system,
som bygger på ett avtal mellan folket i en demokrati och en viss dynasti. Denna dynasti åtager sig att
utbilda statschefer, som står vid sidan av partiinflytandena och som
skolats såväl för sina begränsade
men högviktiga uppgifter i statslivet som för sina ingalunda oviktiga representativa uppgifter. Så
länge en dynasti fyller denna sin
uppgift på ett tillfredsställande sätt
finns det alls ingen anledning att
ändra statsskicket.
Och ingen vill väl påstå annat än
att dynastien Bernadotte på ett
utomordentligt sätt förvaltat sitt
ansvar alltsedan en fransk marskalk en gång i tiden kallades till
detta för honom så främmande
land. Med undantag för Karl XV,
som sanningen att säga inte gjorde
mycken nytta, men vars färgrika
beskedlighet heller inte tillfogade
någon skada, har denna dynasti
tillfört Sverige ett antal synnerligen
dugliga statschefer. Alla borde
egentligen kunna vara överens om
att särskilt deras plikttrogna strä-
vanden att efter givna gåvor och tidens förutsättningar göra sitt bästa
är värda både respekt och tacksamhet.
Varför då republik?
Ja, vill man avskaffa parlamentarismen, vill man införa en maktägande presidentur av t. ex. amerikansk eller fransk typ, så ställer sig
problemet och argumenten annorlunda. Men det har hittills icke
föreslagits av socialdemokraterna.
Även på den punkten bör de anmodas att ge besked.
VAL ELLER ARV?
Ett antal socialdemokrater har i
en uppmärksammad motion till
årets riksdag krävt att frågan om
införande av republik skall utredas.
Att motionärernas initiativ varit i
säck innan det kom i påse framgår
av att motionen godkänts av partiets förtroenderåd. Att regeringen
verkligen avser att efterhand aktualisera republikfrågan har också
kunnat skönjas i direktiven till författningsutredningen. Även om de
socialdemokratiska ledamöterna i
konstitutionsutskottet – förmodligen efter sedvanlig statsrådskontakt
– presterade en oklar och undfallande skrivning och även om direktiven i fråga endast indirekt gav uttryck för tanken på möjligheten att
övergå till republikansk författning, är avsikten tydlig. Republikanerna kommenderas till fronten!
Vad i all världen kan nu motivet
vara till en politik, som i förstone
måste te sig högst riskabel för socialdemokraternas utsikter att hävda
sig i de närmaste valen? Monarkien
är ju så populär att ett försök från
regeringens sida att driva republikkravet i en valrörelse skulle kunna
innebära ett politiskt sj älvmord!
Nu lär man väl få förmoda att hr
Erlander näppeligen är intresserad
av att försvåra den på så många
områden hårt trängda socialdemokratiens valpolitiska ställning. En
annan och betydligt mer plausibel
tolkning av hans politik ger sig av
sig självt om man begrundar regeringens tidigare handlingssätt i författningsfrågan. I detta kan man
klart urskilj a en röd tråd – nämligen en strävan att bevara de förmå-
ner ifråga om mandattilldelning,
som socialdemokraterna fått genom
sin ställning som det största partiet. Demokratiska spelregler i all
ära, menar hr Erlander, men inte
skall väl socialdemokraterna uppge
de fördelar de har av ett ur deras
synpunkt förträffligt fungerande
valsystem. I varje fall inte utan hederlig vedergällning.
Å andra sidan torde författningsfrågan ha kommit i ett nytt läge för
hr Erlander sedan mångahanda onda tecken givit honom anledning
fundera över läget efter 1966 och
1968 års val. Tänk om det skulle bli
”en katastrof” även i Sverige! Den
första kammare, som nu är det
socialdemokratiska skyddsnätet,
skulle i så fall kunna fungera som
bastion för en borgerlig regering.
Inför sådana framtidsutsikter torde
det te sig önskvärt för socialdemokraterna att bredda sin förhandlingsposition i författningsfrågan
– bereda sig på den eventuella
nödvändigheten att göra en kompromiss över hela fältet. Då är givetvis republikkravet ett av de
många kort, som hr Erlander gärna
ser att han har i handen (eller i
rockärmen). Någon politisk valuta
skall det väl kunna avkasta i en
uppgörelse.
Oppositionen har givetvis ingen
anledning att stillatigande finna sig
i en dylik taktik från socialdemokraternas sida. Regeringen har varslat om strid i republikfrågan i den
troliga avsikten att förskaffa sig
taktiska fördelar i författningsfrå-
gan. Att i oro för republikkravets
eventuella styrka passivt avvakta
hr Erlanders nästa utspel vore både
fegt och enfaldigt. Tvärtom – socialdemokraterna bör ställas mot
väggen i årets valrörelse: vill de ha
republik eller inte? Då kanske vi
också kan få en debatt där det blir
klargjort att statsministern misstog
sig när han för någon tid sedan
ställde sin retoriska fråga i TV:
”Jag antar att ingen av herrarna
åtar sig att försvara monarkien
med förnuftsskäl?”
Det är visst inte nödvändigt att
återfalla på metafysik eller okritisk
traditionalism för att försvara den
konstitutionella monarki, som utbildats i Sverige. Man kan helt enkelt ställa problemet så: .behöver vi
en statschef, som står vid sidan av
partierna och som därför kan antagas handlägga regeringskriser på
187
ett opartiskt sätt? Besvaras frågan
nekande är det svårt att se hur ett
parlamentariskt system skall kunna fungera tillfredsställande. Är
statschefen eller eventuellt en vid
regeringskriser inträdande talman
bunden till ett parti kommer hans
parti att utöva press på honom att
utnyttja uppkommande situationer
till det egna partiets fördel. Med
den makt, som ett parti i våra dagar har över sina förtroendemän,
lär dylik press kunna göras mycket
effektiv. Eller omvänt, skulle inte
ett härskande parti försäkra sig om
ett övertag vid en eventuell regeringskris genom att utse en trogen
partiman till statschef? Det krävs
inga djupare analyser av det nutida
partilivets villkor för att man skall
våga hävda att varje parti, som hade en möjlighet härtill, icke skulle
försumma att försäkra sig om den
nyckelposition, som statschefsposten skulle komma att utgöra. Ett
exempel kan måhända illustrera
det sagda: tror någon att ett borgerligt parti överhuvudtaget tillkallats
som eventuellt regeringsparti år
1957 om vi haft en socialdemokrat
som statschef? Antag då att den
ovan ställda frågan om behovet av
en opartisk statschef besvarades jakande. Nästa fråga blir, hur skall
vederbörande utses. Genom val? I
så fall blir han- så som ovan på-
visats – med all sannolikhet en
partiman och därmed partisk. Man
kan förvisso tänka sig allehanda invecklade konstruktioner för att
minska partiinflytandet över en
188
vald statschef. Men de har alla den
smgheten att ett härskande parti,
som vill utnyttja sin makt, alltid
kan tränga igenom aldrig så många
spärrar. I sista hand blir dock en
röstmajoritet avgörande på varje
nivå.
Vi tycks alltså stå inför en paradox, nämligen att i den moderna
demokratien är arv att föredraga
framför val, om man vill ha så säkra garantier som möjligt för en
opartisk statschef. Att införa en
ärftlig presidentur skulle givetvis
vara rent löjligt – om man inte är
så bunden i en ohistorisk och antitraditionalistisk attityd att man till
varje pris vill få bort den monarkiska symboliken.
Resonemanget leder fram till att
monarkien i Sverige bör bevaras så
som den nu utbildats i statsrättslig
praxis därför att den har en nödvändig funktion i ett parlamentariskt system. Man kan helt enkelt
betrakta monarkien som ett system,
som bygger på ett avtal mellan folket i en demokrati och en viss dynasti. Denna dynasti åtager sig att
utbilda statschefer, som står vid sidan av partiinflytandena och som
skolats såväl för sina begränsade
men högviktiga uppgifter i statslivet som för sina ingalunda oviktiga representativa uppgifter. Så
länge en dynasti fyller denna sin
uppgift på ett tillfredsställande sätt
finns det alls ingen anledning att
ändra statsskicket.
Och ingen vill väl påstå annat än
att dynastien Bernadotte på ett
utomordentligt sätt förvaltat sitt
ansvar alltsedan en fransk marskalk en gång i tiden kallades till
detta för honom så främmande
land. Med undantag för Karl XV,
som sanningen att säga inte gjorde
mycken nytta, men vars färgrika
beskedlighet heller inte tillfogade
någon skada, har denna dynasti
tillfört Sverige ett antal synnerligen
dugliga statschefer. Alla borde
egentligen kunna vara överens om
att särskilt deras plikttrogna strä-
vanden att efter givna gåvor och tidens förutsättningar göra sitt bästa
är värda både respekt och tacksamhet.
Varför då republik?
Ja, vill man avskaffa parlamentarismen, vill man införa en maktägande presidentur av t. ex. amerikansk eller fransk typ, så ställer sig
problemet och argumenten annorlunda. Men det har hittills icke
föreslagits av socialdemokraterna.
Även på den punkten bör de anmodas att ge besked.