Print Friendly

Vägen ut ur Afghanistan

Av Stefan Olsson | 20 augusti 2010

Pierre Schori
Vägen ut ur Afghanistan
Leopard förlag 2010

Att kriget i Afghanistan är ett misslyckande råder det en tämligen stor enighet om. Kriget gick inte som det var tänkt. I alla länder som deltar i ISAF pågår nu en omvärdering av insatsen. Hur länge ska den pågå? Kan företaget alls lyckas? Vill afghanerna alls ha oss där?

Under hösten 2009 fattade Barack Obama sitt beslut om USA:s fortsatta inriktning. Planen är i korthet att först utöka antalet trupper för att tränga tillbaka talibanerna militärt, bygga upp afghansk polis och militär för att möjliggöra ett tillbakadragande. Parallellt ska också det civila biståndsarbetet fortgå. ISAF består visserligen av trupper från 44 olika länder, men eftersom de amerikanska trupperna utgör den överlägset största andelen är det USA som i praktiken självt har bestämt vilken inriktningen ska vara.

För Sverige och andra länder blir frågan därför om vi ska vara med på tåget eller inte. Osäkerheten är stor. Länder som Kanada och Holland har redan bett om att få kliva av. Vår egen regering har valt att hålla den 500 man starka svenska styrkan i norra Afghanistan, men knappast med fast övertygelse och ett stadigt mandat bland väljarna. Oppositionen i sin tur lider av samma ångest. Ingen gemensam rödgrön linje finns ännu, trots pågående valrörelse.

En person som vill bistå med råd i debatten är Pierre Schori, före detta FN-ambassadör och före detta socialdemokratisk biståndsminister samt kabinettssekreterare. Istället för att framleva dagarna som pensionär har han engagerat sig i Afghanistanproblematiken i egenskap av chef för tankesmedjan FRIDE i Madrid. Resultatet har blivit en engagerad debattbok med titeln Vägen ut ur Afghanistan (Leopard förlag).

Inte oväntat är Schori mycket kritisk. Hela idén med ett militärt ingripande har varit fel i grunden, menar han. Sverige har dragits in i kriget utan att vi själva har vetat vad vi har gjort. Vi visste inte riktigt varför vi hängde på 2001 när insatsen tog sin början. Vi visste inte varför vi godtog att ISAF-styrkornas mandat utökades och förlängdes 2003, och vi vet inte heller nu varför vi accepterar att USA utökar den militära insatsen ytterligare.

Men inte nog med det. ISAF har genom sin existens också brutit ned FN-systemet med fredsbevarande trupper. Traditionen med de blå baskrarna, som tillkom när Dag Hammarskjöld var generalsekreterare, håller på att förtvina. ISAF agerar med FN-mandat, men det är Nato som håller i ledningen och inte FN.

Vägen ut, säger Schori, är därför att sätta stopp för den militära insatsen. Istället ska vi satsa på bistånd. Afghanistan ska stabiliseras genom utveckling. Svenska Afghanistankommittén har varit verksam i landet i 30 år och har visat vilken kraft som ligger i biståndet.

Boken är ett debattinlägg och ska också uppfattas så. Den driver en tes, att ett land som Afghanistan kan stabiliseras genom en massiv biståndsinsats. Idén är att om staten kan leverera nyttigheter som vägar, skolor och sjukvård kommer befolkningen att sluta upp bakom dess institutioner. Respekten för afghansk polis och militär hänger samman med hur bra afghanska staten kan leverera.

Teorin stöds inte av empirisk forskning, utan är just en teori. Till dess försvar kan dock sägas att den närmast konkurrerande teorin, att stabilitet kan uppnås genom att sätta in en överlägsen vapenmakt, inte heller har mycket till stöd. Så till vida kommer Schori med ett välargumenterat försvar för sin och många biståndsentusiasters uppfattning.

Betydligt märkligare är dock Schoris direkta sakfel när det gäller vilken den folkrättsliga grunden för ISAF är. Som veteran i utrikespolitiken borde Schori veta att det är skillnad mellan fredsbevarande och fredsframtvingande trupper. Den förstnämnda gruppen är de blå baskrarna. Deras mandat grundar sig i kapitel 6 i FN-stadgan. De kommer som en neutral part på inbjudan av inblandade stater och är tänkta att ha en avkylande effekt.

De fredsframtvingande styrkorna hämtar istället sitt mandat från kapitel 7 i FN-stadgan. Kapitel 7 handlar om militära operationer som ska tvinga en eller flera parter till fred. Det händer sällan att säkerhetsrådet kan enas om denna typ av insatser, men i Afghanistans fall finns ett sådant beslut. ISAF är inte en fredsbevarande styrka utan en fredsframtvingande. Den har inte till uppgift att bara vara närvarande, utan ska nedkämpa talibanerna med våld. Det är så mandatet ser ut.

Ytterligare ett obegripligt misstag måste också kommenteras. Svenska Afghanistankommittén (SAK) ligger Schori varmt om hjärtat. Enligt honom har den 10 000 anställda, driver 400 skolor och ansvarar för sjukvården för 1,6 miljoner människor, lika mycket som Stockholms läns landsting. Det är förvisso sant att SAK är en mycket framgångsrik biståndsorganisation. Men varför inte kolla fakta? SAK har ca 1 200 anställda och 4 300 projektanställda. Antalet skolor är 52. Verksamheten omfattar ca 166 miljoner kr om året, vilket i en normalsvensk landstingsbudget på flera miljarder inte ens räknas som växelpengar. Korrekta siffror finns i SAK:s årsberättelse.

Slarv med fakta och en överdriven, närmast romantisk, föreställning om vad FN:s blå baskrar åstadkommit i det förflutna förtar tyvärr mycket av det argument som Pierre Schori ändå är en vältalig representant för. Schori är inte ensam om att argumentera för att ett tillbakadragande av de utländska styrkorna skulle vara möjligt trots den tilltrasslade situationen. Även en person som den amerikanske vicepresidenten Joe Biden har talat för en sådan lösning. Att ta hem trupperna omedelbart, redan nu i oktober 2010, som Schori föreslår, låter dock något fantastiskt. Inte ens vännerna i Svenska Afghanistankommittén, tror att hela lösningen är bistånd och bara bistånd.

Stefan Olsson är fil. dr i statskunskap och verksam vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner