Vägen till samverkan


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÄGEN TILL SAMVERKAN
TILL SKILLNAD från vad som varit
fallet efter föregående valnederlag
för borgerligheten har debatten
denna höst kring en borgerlig samling inte avstannat i brist på inti·esse. Ledande pressorgan på borgerlig sida, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Handelstidningen,
Sydsvenska Dagbladet m. fl. har
kraftfullt engagerat sig för tanken
på ett borgerligt samlingsparti.
Detta engagemang fullföljer tidningarna i fråga med en sådan konsekvens att det i längden måste få
betydelsefulla, kanske avgörande
återverkningar inom väljarkåren
och respektive partier.
Hittills har centerpartipressen i
allmänhet ställt sig negativ. Ett
glädjande undantag utgör dess »Politisk Tidskrift», som i otvetydiga
ordalag förordat även en organisatorisk borgerlig kraftsamling.
Att socialdemokraterna med bekymmer ser på dessa tendenser till
skapandet av en enad och slagkraftig opposition är uppenbart. Den socialdemokratiska pressen gör vad
den kan för att irritera och splittra.
Än så länge intager högerpartiets
och folkpartiets ledningar en försiktigt avvaktande attityd. Det må
icke förtänkas dem. Ett borgerligt
samlingsparti skulle innebära en
revolution i våra partipolitiska förhållanden och medföra genomgripande förändringar – personellt
och organisatoriskt – i det nu bestående partiväsendet. Ingen partiledning kan taga initiativ till avgörande förhandlingar förrän opinionen för en samling både bland
väljarna och partiets arbetande
krafter är så stark att den kan beräknas bryta igenom alla hinder.
Än är vi inte där. Men utvecklingen inom opinionen rör sig i rätt
riktning och det är vackert så!
Hr Hedlunds inställning kan än
så länge beskrivas som irriterat avståndstagande. Man förstår honom.
En sammanslagning av högern och
folkpartiet skulle inte bara drastiskt reducera den ram inom vilken
han bedriver sina taktiska finter,
den skulle ställa centerpartiet inför hotet om en katastrof vid de
kommande valen. Så många av centerpartiets andrakammarmandat
hänger nämligen på marginalröster
att attraktionen från ett borgerligt
samlingsparti mycket väl skulle
kunna reducera centerpartiet till
ett obetydligt landsbygdsparti med
permanent krympande väljarunderlag. Inte att undra på då om
stämningen i centerpartiets riksdagsgrupp är dyster. När man från
496
detta håll framför vädjanden om
att högern och folkpartiet måtte inställa »hetsen» mot centerpartiet
och ställer i utsikt kategoriska löften om att icke gå i koalition med
socialdemokraterna, är detta ett tidens tecken på att man börjat inse
att centerpartiet till sist manövrerat sig självt in i en återvändsgränd.
Svensk Tidskrift har hävdat –
och vidhåller – att centerpartiet
icke för närvarande kan räknas
som ett borgerligt parti, och nätt
och jämnt som ett oppositionsparti.
Dess politik har länge varit så
vacklande och opålitlig att det vill
mycket till innan det blir möjligt
att tro på en ärlig vilja till borgerlig samverkan från centerpartiledningens sida.
Men om och när klara bevis på
en sådan vilja finns blir naturligtvis läget ett annat. Flertalet centerpartiväljare är dock borgerligt
sinnade. Målet bör vara ett parti,
som förenar alla de tre oppositionspartierna till ett gemensamt politiskt alternativ till det statsbärande
socialdemokratiska partiet.
Partiledningarnas avvaktande
hållning och centerpartiets nuvarande negativism bör naturligtvis
inte föranleda anhängarna av tanken på ett borgerligt samlingsparti
till passivitet. Det är visserligen
gott och väl att tanken mäktigt befordras i inflytelserika tidningar.
Men partiernas aktiva krafter –
och andra för saken intresserade –
kan också göra en insats, inte minst
på det kommunalpolitiska planet.
Man borde försöka få till stånd,
så snart som möjligt och i så stor
utsträckning som möjligt, gemensamma gruppsammanträden i
landstingen liksom i stads- och
kommunalfullmäktige. Mycket är
att vinna om enighet och samverkan skapas på det lokala planet –
om högermän och folkpartister,
gärna också centerpartister, vänarbeta i de gemensamma gruppsammanträdenas form. Mycken
onödig splittring och irrationell
antipati skulle då försvinna. Likaså borde man organisera gemensamma föreningsmöten – inte för
att som hittills debattera vad som
skiljer utan för att hjälpas åt att
vinna enighet.
Tiden är också inne att förbereda lokal teknisk samverkan vid
1964 års andrakammarvaL Initiativet härtill i Lund är lika lovvärt
som värt att efterfölja. Sådan samverkan skulle helt naturligt leda
fram till förberedelser för gemensamt valarbete. Ingenting stimulerar så till enighet som praktiskt
samarbete på det politiska fältet.
Detta och mera till kan göras genom enskilda initiativ. Det vore
glädjande om alla de, som redan
höjt sina röster för en borgerlig
samling, nu också gick till handling.