Vägen till revolutionen

“Den viktigaste händelsen under 1900-talet var utan tvekan ryska revolutionen”, så inledde min marxistiske historielektor i Lund kursen om 1900-talet. Det är ett ett yttrande jag många gånger återkommit till sedan dess och funderat över. Nu gör jag det på nytt i samband med läsningen av Catherine Marridales bok “Lenins resa. Vägen till revolutionen 1917”, skriver Ola Mårtensson.

Boken handlar om upploppet till de händelser som utspelade sig i Ryssland hösten och vintern 1917. Detta är inte hennes första bok på temat Ryssland/Sovjetunionen – böckerna “Ivans krig” och “Kreml” har även de utkommit i svensk översättning.

Det är världskrig och Lenin ska ta sig från Schweiz till Ryssland. Det lät sig inte göras helt enkelt. Lenin och hans följe lyckades tack vare tyska myndigheters goda minne ta sig i en, åtminstone delvis, plomberad järnvägsvagn från sin exil i Schweiz till Sankt Petersburg. Från Zürich via Berlin till Sassnitz, därifrån med färja till Trelleborg och vidare mot Malmö, Stockholm, Torneå och sedan genom Finland till Sankt Petersburg.

Att det är en i ämnet kunnig författare märks inte minst på hur hon lätt rör sig mellan anekdoter och fakta, mellan olika centrala gestalters perspektiv. Boken är kronologiskt uppbyggd och avslutas med ett kapitel om vad som skedde efter själva revolutionen, särskilt om vad som skedde med de centrala gestalter som reste tillsammans med Lenin den där gången före revolutionen. Också den långlivade kulten kring Lenin behandlas här, om än mycket översiktligt

Merridale beskriver en resa som onekligen hade kunnat gå snett för de inblandade. Det som slår läsaren är, precis som ofta när man tar del av berättelser som denna, hur slumpartat det är om ett företag lyckas eller ej.

Boken är rik på detaljer, utdrag ur konversationer och anekdoter. Människorna som det berättas om levandegörs på ett intresseväckande sätt samtidigt som enskilda människoöden aldrig tar överhanden ifrån berättelsen om upptakten till revolutionen. Dessutom är anekdoter och uppgifter pedagogiskt förklarade och satta i sammanhang, som exempelvis nedanstående anekdot som utspelade sig på vägen genom ett krigstrött Tyskland:

“De mer hårdhudade ryssarna valde att tolka lidandet de såg som ett tecken på att Tyskland stod på randen till en egen revolution. Sådana goda nyheter krävde att Marseljäsen togs upp. När tonerna till den revolutionära hymnen spreds över Baden-Württemberg kallade vakterna till sig Platten för att påtala att lokalbefolkningen kanske inte uppskattade franska sånger i högt tonläge.”

Jag vänder tillbaka till studietiden i Lund tidigt 00-tal och till min gamle marxistiske historielektor. “Den viktigaste händelsen under 1900-talet var utan tvekan ryska revolutionen”. Det kategoriska i yttrandet har jag fortfarande mycket svårt för, inte minst eftersom skeenden går in i varandra och eftersom det är så subjektivt – våra egna tolkningar och värderingar spelar in i bedömningen av vad som eventuellt skulle vara “DEN viktigaste händelsen”.

Det är självfallet så att den ryska revolutionen var central för den övergripande utvecklingen under 1900-talet, men inte minst för alla de människor som torterades, fängslades och mördades under det tyranni som sattes igång under de röda fanorna, hammaren och skäran. Framförallt i relation till dessa offer är böcker som Merridales viktiga. Kommunismens brott mot mänskligheten och de bakomliggande idéerna får inte falla i glömska.

Ola Mårtensson är borgerlig skribent och handläggarchef på Kristdemokraternas riksdagskansli