Print Friendly

Vägen från vänstern

Av Redaktionen | 11 november 2006

Av Evelina Lorentzon
För ungefär fem år sedan satt jag på mitt första möte med Ung Vänsters feministiska utskott och planerade utbildningen av instruktörer i feministiskt självförsvar. Om någon då hade sagt till mig att jag fem år senare skulle vara viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet skulle både jag och min omgivning ha skrattat gott. Ändå blev det just så. Någonstans under de fem åren tog tvivlet överhand, till slut så starkt att jag bytte sida.

Det finns gott om före detta aktivister som desillusionerade lämnar vänstern och är småhöger i smyg men envetet röstar på vänsterpartiet för att känna sig radikala. Uttalade politiska sidbytare är dock mindre vanligt. Jag har jag talat med tre av dem: Martin som gick ur SSU och som därefter hängt runt i Frihetsfronten, Anna, som planerar att lämna SSU efter valet och Micke som var medlem i SSU under högstadiet och gymnasiet. Vad driver dem att byta sida och vilka är de största hindren för sidbyten?

Vägen in i vänsterrörelsen

”Jag var väldigt ung när jag först började propagera för välfärdsstaten” säger Anna. Micke gick med i SSU under högstadiet, inspirerad av sina morföräldrars skräckhistorier om pigjobb och arbetet i gruvan. För Martins del var det sociala faktorer som avgjorde. I högstadiet var han snarast liberal men efter att ha följt med på kurser i såväl MUF som SSU valde han att stanna på vänsterkanten. ”Man ansträngde sig hela tiden för att alla skulle känna sig inkluderade.” I MUF var det tvärtom: ”Det var grabbar från rika familjer som […] ägnade en lång stund åt att diskutera sina pappors båtar”. Även Anna upplevde SSU som välkomnande: ”När jag gick i högstadiet var jag besatt av att få bekräftelse. Jag hade flera lager smink på mig varje dag. Det var en befrielse att komma till SSU där ingen bar smink och man blev bekräftad utan att behöva be om det”.

Radikalisering

Om jag själv var lite småvänster när jag började i Ung Vänster kom jag snabbt att bli allt mer radikal. Efter ett år kallade jag mig kommunist och blev alltmer fascinerad av marxistisk och feministisk teori. ”Som marxist kan man alltid ha en underliggande känsla av att man förstår allt, eller åtminstone har redskapen tillgängliga att förstå ungefär vad som helst”, menar Martin. Själv minns jag känslan av förståelse när jag läste om arbetsvärdeslära i Sven Wärnströms serie om Trälarna. Marxismen öppnade nya vägar att förklara varför vissa människor svälter och dör medan andra lever i överflöd. Den är även en positiv ideologi. Det finns rätt och det finns fel och precis som i sagorna finns det ett lyckligt slut. Förr eller senare segrar socialismen. Social press förstärker radikaliseringen: ”SSU är en sekt. Man får inte ifrågasätta marxismen, då hamnar man snabbt utanför”, beskriver Anna. På samma anses de Ung Vänstrare som kallar sig kommunister som bättre skolade än andra. De har förstått, de som ”bara” är socialister har det inte.

Hur lämnar man vänstern?

Att lämna vänstern är ofta en lång process. Ofta börjar det med tvivel på småsaker, en känsla som sedan växer att omfatta alltfler områden. Martin försökte i flera månader övertyga liberaler om socialismens överlägsenhet ”Till slut konfronterades jag med att deras argument var mycket bättre än mina.” För Anna handlade det snarare om frustration. Hon ville diskutera men debattklimatet var för snävt och tillät inte ifrågasättanden. Micke började tvivla när han läste historia men som skytteintresserad fick även han en aha-upplevelse när han insåg att hans intressen kom i kläm mellan överdrivna regler.

För både mig och Martin innebar utträdet dessutom att vi förlorade många vänner. En vän skrev till och med sång om hur jobbigt det var när vänner svek sina ideal och blev höger, i hans ögon för egen vinning. Det är också lätt att känna skuldkänslor mot själva rörelsen. ”Jag har lärt mig så mycket genom SSU. Jag har lärt mig att skriva, att prata inför folk och att organisera saker” säger Anna. Varken hon eller jag ångrar vår tid i vänsterrörelsen. Jag känner en djup tacksamhet mot den och blir därför lätt irriterad över överdrivna och osakliga argument.

Omvändelser

En omvändelse handlar ofta om goda argument och om tålamod. Skapandet av en ideologisk uppfattning har ofta tagit flera år och att ersätta den tar tid. Det kräver dessutom en djupare diskussion inriktad på förståelse, snarare än enkla debattpoäng, något som är ovanligt i politisk debatt.

Samtidigt är kostnaden för att byta sida är hög, ibland så hög att inga goda argument i världen kan väga upp. För att ta steget krävs inte bara en ny ideologi utan även ett nytt nätverk och vänner som inte kommer och går med politiska åsikter. För dem som väljer vänner efter åsikt innebär det ett problem. Om man låter bli att visa vänlighet mot vänsteraktivister får det lätt till följd att man hindrar dem från sidbyten. Samtliga intervjuade berättar om skräckexempel med otrevliga liberaler. Samtidigt tycks det ofta räcka med att en enda liberal visar sig vänlig för att ett intresse för diskussion skall väckas. Det intresset kan bli första steget mot ett fullständigt sidbyte.

* Anna heter egentligen någonting annat

Evelina Lorentzon läser nationalekonomi på Handels. Hon var tidigare engagerad i Ung Vänster. Idag är Evelina viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet, samt aktiv i Frihetsfronten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner