Print Friendly

Vad vill Indiens unga?

Av Henrik Sundbom | 11 april 2014

Valet till det indiska underhuset är den största demokratiska process världen skådat. Och oavsett vilket part som vinner står ett maktskifte för dörren, skriver Henrik Sundbom.

I Indien har valet till det nationella underhuset, Lok Sabha, inletts i veckan. Med en valmanskår om ca 800 miljoner röstberättigade – lika många som i EU, USA, Brasilien och Ryssland – tillsammans – är valet med god marginal den största demokratiska process världen skådat. Någonsin.

Allt talar för att ett maktskifte står för dörren. Den sittande mitten-vänsterregeringen under Kongresspartiets Manmohan Singh uppfattas som regeringstrött och dess rykte har svärtats av ett antal korruptionsskandaler som får Boforsaffären att framstå som småpengar. Men även om Kongresspartiet skulle göra en mirakulös come back i opinionen – och det är fortfarande långt ifrån uteslutet – kommer det att bli maktskifte.

Manmohan Singh är 82 år gammal, och har själv insett att hans politiska karriär är över. Vinner Kongresspartiet talar allt för det blir Rahul Gandhi, 43 år gammal och barnbarnsbarn till Nehru, barnbarn till Indira, son till Rajiv, som iklär sig ledartröjan.

Högeroppositionen företräds av Narendra Modi, lika populär som kontroversiell. Även han skulle utgöra ett generationsskifte i politiken. Strax över sextio, är han en ungdom jämfört med sin företrädare Lal Krishna Advani som liksom Singh föddes i 30-talets Pakistan och flyttade över gränsen i samband med att de båda länderna delades.

Oavsett valutgången kommer Indien alltså för första gången att få en premiärminister som är född i det självständiga Indien. Delningen, 1900-talets blödande sår, gör sig allt mindre påmind i den indiska politiken.

Men även valmanskåren står inför ett generationsskifte. Av 1,2 miljarder invånare är hälften under 25 år. Av 800 miljoner röstberättigade är 110 miljoner förstagångsväljare, födda 1991 eller senare. De utgör en generation som är född efter den andra stora milstolpen i Indiens historia: det tidiga 90-talets ekonomiska liberaliseringar.

Förstagångsväljarna är globaliseringens barn. De använder i hög utsträckning ny teknik, de följer med i vad som händer i världen och uppfattar världen utanför Indiens gränser som reellt nåbar. Många lever i fattigdom eller till och med extrem fattigdom. Många plågas av daglig hunger. Men ingen har varit med om den typ av svältkatastrofer som drog som en farsot över subkontinenten ända in på 80-talet.

Det är en generation som i högre utsträckning än någon tidigare har gått i skolan, de talar bättre engelska och de vet att ställa krav på sina politiker.

Liksom i många andra länder, är Indiens unga generation politiskt medveten. I en färsk undersökning från Centre for the Study of Developing Countries i New Delhi uppger 71 procent av storstadsungdomarna att de är intresserade av politik, jämfört med 45 procent 2009. De unga männen är mer intresserade än kvinnorna, och intresset stiger med graden av utbildning.

En stigande andel deltar också i politiska gräsrotsrörelser och demonstrationer. Det har märkts i de senaste årens rörelser mot korruption och kvinnovåld, men också i religiösa och moralkonservativa rörelser. Men det är inte säkert att engagemangen ger utslag på valresultatet: samma undersökning visar att valdeltagandet bland de unga väntas ligga strax under 50 procent, högre på landsbygden än i städerna.

110 miljoner förstagångsväljare kan möjligen dela vissa historiska erfarenheter som präglar deras prioriteringar, men de kan aldrig utgöra en åsiktshomogen grupp. Om de delar något, så tycks det vara ett starkare intresse för framtiden än för historien.

För ett par år sedan upptogs spaltkilometer i indiska tidningar av ett gräl om Mohammed Jinnah, den pakistanska självständighetskampens förgrundsgestalt. Högerpartiet BJP rasade över en beskrivning av honom som sekulär och anständig. Författaren och kolumnisten Chetan Bhagat, Indiens bäst säljande engelskspråkiga författare genom alla tider en och sann ungdomsikon, replikerade i Times of India:

”För att svara på frågan om Jinnah ur de ungas perspektiv: Vem bryr sig? (…) På vilket sätt är frågan relevant för det Indien vi bygger idag? Ska vi välja framtidens ledare eller en historielärare?”

Ska vi välja framtidens ledare eller en historielärare? Den frågan illustrerar vägvalen inför årets val på ett bra sätt. Och alla de viktiga aktörerna har insett svaret: Lok Sabha 2014 är ett val som handlar om framtiden. De olika partierna, politikerna och partistrategerna har alla hittat olika sätt att förhålla sig till detta faktum, och olika knep för att locka de ungas intresse.

Kongresspartiets strategi går framför allt ut på att exponera Rahul Gandhi och en handfull andra yngre kandidater maximalt. Den strategin har vissa problem. För det första tycks Gandhi vara mycket obekväm med sin position, gör sig dåligt framför videokameror och undviker att svara på frågor. 2011 publicerade nyhetsmagasinet Outlook India en lista på 25 frågor till den unge politikern som väljarna måste få svar på. Listan avslutades med ”Tycker du inte att landet har rätt att få veta vad du tycker om viktiga politiska frågor?”. Frågan är lika relevant nu som då.

För det andra finns ingenting som tyder på att unga indiska väljare föredrar unga kandidater. En anledning till det är att de yngre politikerna sällan står för någon egentlig förnyelse. Av de 38 yngsta ledamöterna av Lok Sabha har 33 föräldrar i politiken. De unga politikerna ses som – och är – arvtagare i politiska dynastier och representerar i den egenskapen en gammal syn på makt och politik. Rahul Gandhi, fjärde generationens Kongressledare, personifierar den kulturen mer än någon annan.

Att Indiens unga måste vinnas med unga idéer har däremot högerkandidaten Narendra Modi förstått, sannolikt mer än det egna partiet BJP. När han besöker universitet och torgmöten mässar han om tillväxt, ”good governance” och ”change”. I augusti i förra året höll han ett uppmärksamat tal i Hyderabad, där han skamlöst kopierade Barack Obamas retorik och mässade ”Yes we can! Yes we can!”.

Men bakom fasaderna, oavsett om de utgörs av slagord eller frontfigurer, finns det ingen anledning att tro att vare sig Kongresspartiet eller BJP har någon större förändring att bjuda på. De flesta av partiernas kandidater har lång politisk bakgrund och vägen till listornas valbara platser är lång, dyr och snårig.

Dessutom är korruptionen utbredd i båda partierna. Båda plågas av att närmare en tredjedel av kandidaterna utreds för grova brott. Båda partierna företräds av misstänkta mördare, kidnappare och förskingrare. Det imponerar inte på några väljargrupper, allra minst på de yngsta. Misstroendet mot politikerkåren är en stor anledning till att så många väljer sofflocket på valdagen eller – som man säger i Indien – tar picknick.

Det förklarar också varför Arwind Kejriwal och hans nyfödda anti-etablissemangsparti Aam Aadmi Party (Den vanliga människans parti) med rötter i gräsrotsrörelsen mot korruption, lyckades så bra bland Delhis unga väljare i lokalvalet i december. Hela 48 procent av förstagångsväljarna röstade på AAP, mot knappa 30 procent av den övriga befolkningen.

Detta trots att partiet har stora problem både med att fylla sina listor med behöriga kandidater och att presentera en sammanhållen politik. Under AAP:s tak samsas en brokig skara antikorruptionsaktivister med avhoppare från andra partier, hårdföra kommunister och en och annan nyliberal. Men de upprätthåller en nolltolerans mot korruption, håller moralens fana högt och tycks erbjuda ett alternativ till den gamla härskarkasten. Idéerna kom i andra hand för Delhis unga.

Återstår att se om de är representativa för landet i stort.

Henrik Sundbom är ljud- och bildredaktör för Svensk Tidskrift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner