Print Friendly

Vad väntar hemvändande baltiska flyktingar

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VAD VÄNTAR HEMVÄNDANDE
BALTISKA FLYKTINGAR?
SOVJETMYNDIGHETERNA ha ofta via radio och genom sin
diplomatiska representation sänt upprop till f. d. baltiska medborgare i Sverige för att få dem att återvända till sina av Sovjet
ockuperade länder. För detta ändamål ha baltiska flyktingar utlovats all slags hjälp och amnesti för deras »brott», som bestode
däri att de flydde för sovjetmakten till utlandet. För något år
sedan publicerades i svensk press1 åter ett upprop från Sovjetestlands högsta sovjetpresidium och -regering, adresserat till ester
i utlandet. Enligt uppropet utlovas att de estniska medborgare,
som tjänstgjort i tyska armen eller deserterat från Sovjetarmen,
ej skulle utsättas för rättsligt efterspel vid återkomsten. Tvärtom,
för att på allt sätt stödja dem, som återvända, vilja sovjetmyndigheterna i Estland t. o. m. giva behövande repatrianter en första
pekuniär hjälp och annat bistånd.
Då och då ha sovjetmyndigheterna även på svensk botten gått
så långt att de direkt agerat för att förmå balter att återvända
De två pojkarnas ))hemfärd» i våras liknade mycket en enlevering, och fallet Lydia är det sista exemplet. Men i vilken mån,
om överhuvudtaget alls, överensstämma dessa löften av högsta
sovjetmyndigheterna med de sovjetryska lagnormernas föreskrifter och verkliga innebörd~ Detta ha vi i det följande velat belysa
med stöd av gällande sovjetryska straffrättsnormer och särskilt
tagit i betraktande deras tillämpning gentemot återvändande baltiska undersåtar.
I.
På straffrättens område gälla i Sovjetunionen ännu i dag de
grundlagar, vilka äro fastställda i de s. k. ))grundprinciperna för
1 Se Svenska Dagbladet nr 173 den l juli 1947 under rubriken: »Ryssarna vill
ha tillbaka ester.»
324
,, ______
Vad väntar hemvändande baltiska flyktingar?
strafflagstiftning i den socialistiska sovjetrepubliken och i förbundsrepublikerna».” Stränga krav på tillämpning av dessa grundprinciper ha också betonats i de nyaste domslut, som fälldes den
26 juli och 11 december 1943 av Sovjetunionens högsta domstol i
Moskva.3
I dessa »grundprinciper» fastställas de politiska tendenser, vilkas förverkligande den revolutionära regeringen hade satt som
sin uppgift. Sovjetregeringen ville på det tsaristiska Rysslands
ruiner bygga en ny stat på kommunistisk grund och för att uppnå
detta mål använde den sig av proletariatets diktatur d. v. s. den
till makten komna arbetarklassens herravälde såsom övergångsform till slutgiltig kommunism. Arbetarklassens första och viktigaste uppgift blev undertryckande och gradvist utrotande av de
tidigare härskande samhällsskikten, vars största del den s. k.
bourgeoisien bildade.
För att hushålla med krafterna och bringa enhetlighet 1 sm
verksamhet på olika områden har Sovjetregeringen varit tvungen
att utarbeta föreskrifter för bekämpandet av sina klassfiender
och finna en metod mot dessa. I detta syfte användes främst straffrätten, som hade till uppgift att bekämpa dem, vilka störde samhällslivet under dess utveckling och övergångstid. För att i detta
hänseende hjälpa den sovjetryska rättskipningen vid genomförandet av dess historiska kampmission mot proletariatets klassfiender
sattes de ovannämnda grundprinciperna i kraft fr. o. m. år 1919.
De modifierades senare år 1924.
Sedan den sovjetryska klasstaten upptagit den av staten organiserade arbetarklassens kamp gentemot dess tidigare förtryckare,
bourgeoisien, kunde den naturligtvis inte bevilja alla medborgare
och klasser samma rättigheter utan gynnade proletariatet framför de tidigare besuttna klasserna. Dessas rättslöshet kungjordes
som grundprincip, något som också ligger till grund för strafflagen. Sovjetunionens strafflagstiftning fick slutligen gestalten
av en strafflag, som är känd under titeln »RSFSR:s straffkodex».
Den första paragrafen i lagboken säger expressis verbis, att
RSFSR:s strafflagstiftning har att skydda såväl den socialistiska
• Osnovn6je nacala ugolovnogo zakonodatelstva SSSR i Sojusn6h respublik av år
1919 och 1924 med senare tillägg, vars tyska text är tryckt hos H. Freund, Strafgesetzbuch, Gerichtsverfassungsgesetz und Strafprozessordnung Sovjetrusslands,
1925, sidorna 89 och 419 ff.
3 Se den nyaste upplagan av RSFSR:s straffkodex, utgiven av Sovjetunionens
justitiefolkkommissariat, Moskva 1943, sidorna 127 och 139.
325

f …. ·.
Vad väntar hemvändande baltiska flyktingar?
staten, arbetaren och bonden som den fastställda ordningen gentemot samhällsfarliga handlingar (brott).4
Enligt § 2 i lagboken tillämpas strafflagen på alla Sovjetunionens medborgare, vilka ha begått samhällsfarliga handlingar
inom eller utanför Sovjetstatens område. Som samhällsfarlig anses varje handling, riktad mot den sovjetryska statsordningen
eller som kränker den kommunistiska rättsordningen (§ 6).
Det första kapitlet i den speciella delen av strafflagen (§§ 581-
5814 och 591-5911) är ägnat åt politiska förbrytelser och indelat i
två delar: l) kontrarevolutionära brott och 2) för Sovjetunionen
särskilt farliga brott mot administrationen.
Som kontrarevolutionär handling definieras i § 581 en gärning,
vars syfte är att störta, skada eller försvaga arbetar- och bonderådens eller de av dem valda regeringarnas herravälde, eller som
till mål har att skada och försvaga unionens yttre säkerhet och
revolutionens politiska, ekonomiska och nationella vinningar. Därvid gäller som kontrarevolutionär även en handling, som är riktad mot en annan arbetarstat även om denna inte tillhör Sovjetunionen. Detta förklaras vara nödvändigt för den internationella
solidariteten arbetarna emellan.
Som landsförräderi gälla icke blott spionage, förräderi i avseende på militär- eller statshemlighet och övergång till fienden,
utan också – såsom förbrytelse sui generis – flykt till utlandet,
vilken förbrytelse straffas med ett bestämt fixerat straff- genom
arkebusering (§ 581-a). Samma brott, begånget av en militärperson
belägges med samma straff (§ 581-b). I det sistnämnda fallet träffas
också brottslingens familj svårt, om familjemedlemmarna visste
om vederbörandes avsikter och ej i god tid underrättat myndigheterna. Familjemedlemmarna straffas då med ett frihetsstraff
på 5-10 år jämte konfiskation av förmögenheten. De familjemedlemmar, som inte hade en aning om brottet, skickas trots detta till
Sibirien på 5 år med förlust av valrätten (§ 581-c).
Här må alltså betonas, att flykt till utlandet i och för sig utan
att därvid några som helst för landsförräderi annars kännetecknade handlingar ägt rum, gäller som kontrarevolutionärt brott
och jämställes med landsförräderi.
I kampen mot kontrarevolutionärerna går man ännu längre.
• Se den ovanangivna lagboksupplagan av år 1943. – I slutet av 1940 sattes
samma lagbok också i kraft i de baltiska staterna och gäller fortfarande där. Lägg
märke till att utom i de baltiska staterna självständiga sovjetiska strafflagsböcker
saknas i flera äldre sovjetryska förbundsrepubliker.
326
,-
‘.;,·
Vad väntar hemvändande baltiska flyktingar?
Visserligen bestämmes enligt § 583 arkebusering och eventuell förklaring för arbetarfolkets fiende som »sociala skyddsåtgärder»
d. v. s. som straff för alla dem, som i kontrarevolutionärt syfte
satt sig i förbindelse med utländsk stat eller dess representanter
eller lämnat hjälp åt utländsk stat i krigstillstånd med Sovjetunionen, vari denna hjälp sedan än må bestå.
För att skydda den i § 581 mom. 2 omnämnda internationella
solidariteten inom arbetarklassen fordrar § 584 frihetsstraff på
minst 3 år jämte konfiskation av förmögenheten (vid försvårande
omständigheter arkebusering), om hjälp gives:
a) till den del av den internationella bourgeoisien, som inte erkänner det kommunistiska systemet och som strävar att störta
detta system och
b) till de under inflytande av bourgeoisien stående eller av
denna omedelbart organiserade samhällsgrupper eller organisationer, vilka äro grundade för att utöva en mot Sovjetunionen fientlig verksamhet.
Det står i full samklang med strafflagens anda, om lagens tilllämpning också utsträckes till varje icke fullbordad handling, som
på något sätt skulle kunna vara till skada för Sovjetunionens ställning som arbetarstat. Så säges ordagrant i § 5810, att propaganda
och agitation, som till sitt innehåll uppmanar till störtande, undergrävande eller försvagande av Sovjetregeringen eller till vilka
kontrarevolutionära brott som helst (§§ 582-589), likaledes utspridande, författande och bevarande av litteratur av antisovjetiskt
innehåll, ha frihetsstraff på åtminstone 6 månader till följd. Om
något sådant skulle hända under krigstillstånd, kan vederbörande
straffas med arkebusering.
Och slutligen, för att ingen mot arbetarklassens intressen riktad
handling skall förbli ostraffad, bestämmer § 5811, att varje organiserad verksamhet, märkbar som förberedelse till eller verkställande
av nämnda brott, skall beläggas med de i motsvarande paragrafer
nämnda straffen.
Man måste också uppmärksamma § 587, enligt vilken var och en
hotas med arkebusering, om han hindrar de statliga myndigheternas och företagens verksamhet eller utnyttjar denna i de förra
ägarnas eller de kapitalistiska organisationernas intresse.
Också lagens retroaktiva kraft tillämpas till förmån för arbetarnas klasstat. Så fastställer § 5812 som brottslig handling aktiv
verksamhet och aktiv kamp mot arbetarklassen och den revolutionära rörelsen, om denna utförts i tsarregimens eller i de kontra- 22- 48657 Svensk Tidskrift 1948 327
•’
!
Vad väntar hemvändande baltiska flyktingar?
revolutionära regeringarnas tjänst under borgarkrigets tid. Till
följd härav vidtages de i § 582 nämnda sociala skyddsåtgärderna.
Vid alla dessa brott, vilka i lagen betecknas som första kategoriens brott (§ 45), är straffminimum fastställt, men däremot får
ej domstolen bestämma de sociala skyddsåtgärderna. Detta innebär, att § 48, som fastställer förmildrande omständigheter i och
för straffnedsättning, överhuvudtaget inte kan komma i fråga vid
kontrarevolutionära brott. Dock är den sovjetryska domstolen
förpliktad att antaga försvårande omständigheter såsom redan
givna, d. v. s. l) om brottet begåtts för att äterställa bourgeoisiens
makt och 2) om det kunnat skada staten eller arbetarnas intressen
– även om det ej direkt riktat sig mot dessa intressen.
Rättsställningen för personer, vilka ställas till ansvar för dylika
brott, inskränkes betydligt därigenom, att enligt § 27 i den sovjetryska straffprocessförordningen ej alla dess brott lyda under en
vanlig domstol utan den s. k. krigsdomstolen, ett faktum, fastställt
genom »Lagen för krigsdomstolarna och krigsåklagarämbetet».5 Inför dessa krigsdomstolar behandlas målen fullständigt bakom
lyckta dörrar, vilket omöjliggör en prövning av det rättvisa i
ett domslut.
Om man därtill tar i betraktande, att strafflagen också erkänner den s. k. laganalogien (§ 16), ty om i lagen saknas direkt norm
för samhällsfarliga handlingar, fastställes ansvaret för en sådan
handling genom en motsvarande tillämpning av de lagparagrafer,
som till sin art äro mest analoga, och då ligger det i öppen dag,
att sovjetmakten förfogar över vittgående medel för att konstruera
en egenmäktig politisk anklagelse mot en person, som anses samhällsfarlig, utan att handlingen eller brottet i fråga omnämnes i
lagen som straffbar.
Alla dessa brott förklaras med tanke på arbetarklassens intressen vara till den grad svåra och farliga handlingar, att deras bestraffande inte preskriberas enligt lagen, utan preskriptionens tilllämpning vid handläggarrdet av kontrarevolutionära mål har överlåtits åt domstolens gottfinnande (§ 14 mom. 1).
II.
Frågan är nu, huruvida och i vad mån de nämnda strafflagnormernas tillämpning skulle kunna komma i fråga beträffande
baltiska flyktingar i Sverige- med andra ord, om det bland dessa
5 Sovjetunionens författningssamling 1926, nr 57, art. 413.
328
:_:
Vad väntar hemvändande baltiska flyktingar?
ur sovjetlagens synpunkt finnes politiska respektive kontrarevolutionära »förbrytare», vilka i händelse av repatriering löpa risk att
i hemlandet ställas till ansvar och eventuellt t. o. m. straffas.
Denna fråga måste man besvara med ett kategoriskt ja. Utan
överdrift kan man säga, att högst sannolikt alla flyktingar utsättas för den största livsfara, om de tvingas återvända till sitt
av Sovjetunionen ockuperade fädernesland. Var och en av flyktingarna kan, i egenskap av till utlandet flyktad medborgare, åtalas för den i § 581-a omnämnda förbrytelsen.
Beviset för kontrarevolutionär dolus hos de flyktingar, som
ibland ej återvända till sitt hemland, kan förklaras ur subjektiv
synpunkt, om man tar i betraktande, att en övervägande stor del
av dem lämnat sitt fosterland i Balticum icke under den tyska
ockupationen utan omedelbart före sovjetarmens inmarsch, emedan det kommunistiska systemet icke tilltalade dem och därför
att de med all sannolikhet skulle ha utsatts för ett upprepande av
de över hela världen kända repressalier vilka ägde rum 1940/1941,
såsom häktning, massdeportering, dödsstraff, tvångsarbete o. s. v.
Utgående från den objektiva synpunkten av kontrarevolutionär
dolus måste man hänvisa till det följdriktiga (konkludenta), otvivelaktiga handlingssättet hos huvuddelen av flyktingarna. Som
bekant har Sovjetunionen flera gånger offentligt genom kungörelser i flyktinglägren och i de svenska tidningarna uppfordrat flyktingarna att återvända till sitt hemland. Dessa sovjetryska uppmaningar fortsattes också länge regelbundet varje afton kl. 20
genom radiostationerna i Balticum under programpunkten »hemlandet kallar», men de ha numera upphört. Blott få personer ha
åtlytt Sovjets uppfordran, under det att majoriteten av flyktingarna vägra att återvända till fäderneslandet. Således är en
tillämpning av § 581-a mer än sannolik.
Men om en flykting tillhörde Sovjetunionens eller en förbundsrepubliks tjänstemän och nu vägrar att återkomma till hemlandet,
så räknas han till överlöparna eller klassfienderna och hans handling betecknas som landsförräderi. Han själv förklaras fågelfri,
hans förmögenhet beslagtages genast, och i händelse av häktning
arkebuseras han inom 24 timmar.6 Ännu före den sovjetryska
strafflagens ikraftträdande i Balticum utfärdades den 5 augusti
1940 av den dåvarande estniska provisoriska sovjetregeringen ett
dekret, försett med retroaktiv kraft och av följande lydelse:
6 Se Sovjetunionens författningssamling 1929, nr 76, art. 732.
329
Vad väntar hemvändande baltiska flyktingar?
»§ l. Vägran av medborgare i den estniska socialistiska rådsrepubliken, vilka av myndigheterna sändas till utlandet på uppfordran av
statsmyndigheternas organ, att återvända till hemlandet, räknas som
desertering till det arbetande folkets fiender och betecknas som landsförräderi.
§ 2. Personer, vilka vägra att återvända till hemlandet, proklameras som stående utanför lagen.
§ 3. I proklamationen som stående utanför lagen ingår:
a) indragande av hela den skyldiges förmögenhet och
b) arkebusering av den skyldige 24 timmar efter hans identifiering.
§ 4. Myndiga familjemedlemmar till de personer, vilka proklameras
som stående utanför lagen, straffas, om de på något sätt varit behjälpliga vid det i § l nämnda landsförräderiet, med fängelse upp till 10 år
och indragande av hela deras förmögenhet.
§ 5. Över de i denna lag omnämnda straffbara handlingarna bestämmer en av inrikesministern bildad kollegial specialdomstol, vars
beslut äro slutgiltiga utan någon appellation.
§ 6. Denna lag har retroaktiv kraft.
Lagen träder i kraft med dess kungörande.»
Det är inte uteslutet att bland flyktingarna här i Sverige finnas
sådana vilka år 1940/41 stodo i Sovjetunionens eller de s. k. baltiska
förbundsrepublikernas tjänst och vilka hittills ej återvänt till sitt
fädernesland. På dessa skulle denna lag utan vidare finna tilllämpning.
Arkebusering skall oundvikligen drabba också de talrika flyktingar, som voro tvungna att tjäna de tyska ockupationsmyndigheterna såsom underordnade tjänstemän resp. anställda (kanslitjänstemän, maskinskrivare, kassörer, lagerförvaltare o. s. v.) eller
på högre poster, ty de stodo ju alla i förbindelse med en utländsk
stat, i detta fall med det tyska riket, eventuellt med dess representanter och ha därigenom på ett eller annat sätt hjälpt en stat,
som befunnit sig i krigstillstånd med Sovjetunionen. Med andra
ord – alla dessa personer ha begått det i § 583 omnämnda brottet.
Härvid måste ytterligare betonas, att enligt ordalydelsen i andra
delen av § 583 varje hjälp till en främmande stat straffas som förbrytelse, oavsett vari denna verksamhet än må bestå och oberoende av förekomsten av kontrarevolutionär dolus. Varje flykting, som vid tiden för den tyska ockupationen var i tjänst hos
någon myndighet – antingen en tysk sådan eller en baltisk självförvaltning – hjälpte ju därigenom den tyska makten; så t. ex.
vid fullgörandet av de föreskrivna leveranserna av spannmål och
andra lantbruksprodukter (kommunalförvaltning), vid erläggan- 330
V ad väntar hemvändande baltiska flyktingar?
det av olika slags skatter (skatteuppbörd) eller genom näringsoch handelsföretag, vilkas alster och inkomster som bekant utnyttjades av tyskarna och delvis sändes till Tyskland o. s. v.
Det är onödigt att ingående behandla frågan, hur man kvalificerar de till Sverige flydda balternas handling, när de mot sin vilja
medelst tvångsmobilisering nödgades att tjäna i tyska militärenheter, framför allt i Waffen-SS och i sista ögonblicket före
bolsjevikernas inmarsch i Balticum flydde till Sverige och vilket
öde, de i händelse av återvändo till hemlandet där kunna vänta
sig. Kort sagt, de skulle alla ställas till ansvar för sitt handlingssätt enligt § 581·a och behandlas som landsförrädare. Till denna
kategori höra tvivelsutan de 167 utlämnade baltiska militärer, om
vilkas öden i Sovjethaiticum man ingenting hört.
Icke ringa är det antal flyktingar, som vid tiden för den tyska
ockupationen utnyttjade av tyskarna återställda förmögenheter,
vilka bolsjevikerna förstatligat. Många balter anhöllo om att
återfå sina förstatligade kapitalplaceringar (hus, fabriker, verkstäder, lantställen m. m.) och fingo dem också tillbaka som privategendom. Att i dessa handlingar fastställa kännetecken på en i
§ 584 omnämnd förbrytelse skulle väl inte erbjuda de bolsjevistiska juristerna någon svårighet, ty helt entydigt ha dessa personer därigenom uttalat och dokumenterat, att de icke äro villiga
att erkänna det kommunistiska systemet med dess förstatligande
och sovjetisering. Med hjälp av den internationella bourgeoisien,
i detta fall tyskarna, undergrävdes ju det kommunistiska systemet i Balticum. I lika hög grad äro också flera tjänstemän ansvariga härför, då de vid genomförandet av ett förstatligande
hade varit verksamma som ämbetsmän vid de dåvarande tyska
eller baltiska självförvaltningsmyndigheterna. De skulle alla bestraffas enligt § 587.
Bland flyktingarna befinna sig också personer, vilka vid tiden
för den tyska ockupationen togo del i sådana organisationer såsom
skyddskåren, luftskyddet, polisen och andra liknande organisationer, nödvändiga för upprätthållande av ordning och för att
skydda medborgarnas förmögenheter. På sådana flyktingar kan
§ 581-a eller åtminstone § 5811 tillämpas.
I detta sammanhang måste framhållas, att de nyssnämnda
tjänstemännens handlingar ingalunda hade tyskarnas intressen
som mål, utan deras vilja var i främsta rummet riktad på de baltiska folkens välfärd och intressen.
Bristen på vilja till samarbete med tyskarna kan dock från den
331
t’
f
Vad väntar hemvändande baltiska flyktingar?
sovjetryska strafflagens ståndpunkt i det givna fallet icke anses
som skäl för straffrihet enligt paragraferna 581·a och 5811.
Paragraf 5812 kan också tillämpas på flyktingar. Av paragrafens ordalydelse framgår fullständigt klart, att varje aktiv verksamhet och aktiv kamp mot arbetarklassen också då straffas hårt,
om gärningen har utförts tidigare, d. v. s. av tsarregimens eller
de kontrarevolutionära regeringarnas ansvariga tjänstemän vid
tiden för inbördeskriget och alltså före upprättandet av proletariatets diktatur och denna strafflags ikraftträdande. I enlighet härmed och trots att Sovjetunionen enligt de med de baltiska staterna år 1920 slutna fredsfördragen de jure erkände dessa som
självständiga republiker, ställdes största delen av de suveräna baltiska staternas högre tjänstemän (i synnerhet polisämbetsmän och
medlemmar av skyddskåren) till ansvar enligt den nyssnämnda
paragrafen och dömdes av respektive länders krigsdomstolar år
1940/1941 till mångårigt tvångsarbete (ända upp till 20 år) och
detta just för kontrarevolutionär verksamhet. Naturligtvis väntar samma öde alla de flyktingar, som beklädde liknande ämbeten
under de baltiska staternas självständighet och vilka icke togos
eller dömdes av bolsjevikerna under den första sovjetockupationen,
antingen tack vare slumpen eller på grund av bristande tid.
Även i fall en flyktings verksamhet från de positiva straffrättsnormernas synpunkt är oantastbar, vem skulle kunna garantera,
att han icke på grund av den s. k. laganalogien ställdes till ansvar
för någon föregivna kontrarevolutionär handling~ En återvänd
flyktings ställning blir väsentligt svårare och farligare på grund
av följande omständigheter. Den sovjetryska statsordningen känner även sådana repressalier förvaltningsvägen, vilka kunna tilllämpas på de medborgare, som på grund av sitt uppförande och
sitt sinnelag betraktas som samhällsfarliga för Sovjetregeringen.
Av denna orsak deporterades under den första ryska ockupationen
från de baltiska länderna över 130,000 människor (staternas totalbefolkning var 6 milj.), något som är känt över hela den civiliserade världen. Man måste här lägga märke till, att bland de deporterade alla befolkningsskikt voro företrädda, såsom arbetare,
bönder, fiskare, tjänstemän, utövare av fria yrken, köpmän, industrimän m. fl. Där funnos utan åtskillnad fattiga likaväl som
välbärgade, spädbarn likaväl som åldringar. Därav kan man dra
den slutsatsen, att den sovjetryska regeringsformen icke känner
till något objektivt och allmänt kriterium, på vars grund en medborgare vore i stånd att fastställa, vem som egentligen skall be- 332
Vad väntar hemvändande baltiska flyktingar?
traktas som »folkets fiende» eller på det ena eller andra sättet som
en för sovjetryska regimen farlig bourgeois. Kännetecknande är
den omständigheten, att t. o. m. i strafflagen en definition av begreppet »bourgeoisie» fullständigt saknas (jfr paragraferna 581,
584 och 587).
Ett måste dock stå klart: sovjetregeringens inställning har alltid varit högst misstrogen mot stora massan av flyktingarna, av
vilka blott en helt ringa procent tillhör de intellektuella. Det är
allmänt känt, att flyktingarna av den sovjetryska pressen (Pravda,
Izvestija) och av Moskvas och Balticums radiostationer liksom av
den svenska kommunisttidningen »Ny Dag» ofta betecknas som
»nazister», »fascister», »borgerliga nationalister», »förrädare»,
»bourgeoisiens agenter» m. m. I samband med händelserna vid
utlämningen av 167 balter till Sovjetunionen gick den officiella
ryska pressagenturen TASS så långt, att den stämplade de svenska
tidningarna som pro-fascistiska (bl. a. »Stockholms-Tidningen»),
då dessa pressorgan försvarade flyktingarnas asylrätt.7
För att främja sina yrkes- och ekonomiska intressen ha flyktingarna i Sverige grundat allehanda organisationer (t. ex.
KFUM) och uppsatt egna skolor och kyrkoförsamlingar. Också
härigenom dokumenteras brist på vilja att återvända hem eller
att erkänna hemlandets bolsjevikregim. Även detta ger anledning
att fråga, huruvida ej sovjetregeringen anser en dylik manifestation av flyktingarna- trots avsaknaden av antirysk propaganda
– som ett visst undermineringsarbete och försvagande av sovjetregimens anseende (§ 5810) eller åtminstone som en förberedelse
till någon slags kontrarevolutionär handling (§ 5811), vilken måste
tjäna som tillräcklig grund för bestraffning av personerna i fråga
vid deras eventuella återkomst till fosterlandet. Om också detta
inte vore fallet, så är det utan vidare tydligt, att sovjetregeringen
icke anser de härvarande flyktingarna som politiskt tillförlitligt
element, vadan flyktingarna vid sin hemkomst till fäderneslandet
löpa fara att utskilda från sina familjer och anhöriga deporteras
till Sibirien.
I tillkännagivanden, offentliggjorda i härvarande flyktingläger
har nog Sovjets legation avgivit försäkringar om att de till hemlandet återvända flyktingarna i intet fall skulle ha att frukta
några repressalier. Men denna försäkran står i så drastisk mot- 7 Jfr den svenska texten av tillkännagivanden från TASS i »Nyheter från Sovjetunionen», Stockholm, 1945 nov.-dec.
333
…~ ~–
Vad väntar hemvändande baltiska flyktingar?
sägelse till den sovjetryska regeringens praxis och lagstiftningen,
att den ej alls torde vara allvarligt menad. Det behövs inte noga
framhållas, att en enkel försäkran från sovjetlegationen ej skulle
kunna vara bindande och i stånd att upphäva alla de ovan analyserade lagnormer, vilka ha satts i kraft ej blott till skydd för
Sovjetunionen utan också med tanke på arbetarklassen i hela världen.8 Ett utslagsgivande bevis utgör i detta fall det faktum, att
den amnesti, som genom Tallinns radiostation kungjordes och enligt vilken blott de kriminella förbrytarna ej straffas, medan alla
s. k. kontrarevolutionärer under inga villkor skulle undgå straff.
Vilken juridisk verkan skulle för övrigt sovjetlegationens ovannämnda försäkran kunna tillmätas, så länge §§ 9 och 416 i den
sovjetryska straffprocessordningen tydligt fastställa, att statsåklagarämbetet är förpliktat att inför domstols- och förföljelseorganen inleda en strafförföljelse mot varje begånget straffbart
brott (§ 9); och kräkningen av lagen är den felaktiga tolkning
av en lag, som motsäger dess mening eller allmänna karaktär
(§ 416 mom. 3). Man får ej heller lämna ur sikte, att på den sista
tiden den s. k. socialistiska laglighetsprincipen blivit dominerande
i den sovjetryska jurisprudensen, enligt vilken en strikt iakttagelse
av lagarnas bestämmelser föreskrivas.
Också med tanke på Sovjetunionens ömtålighet för prestigen
kan man ej antaga, att Sovjetunionen, som alltid så ivrigt bevakat
sina intressen, skulle vilja avstå från sitt prerogativ på rättskipning i en enskild persons eller en annan stats intresse på grund av
någon given försäkran.
Sammanfattningsvis kan hävdas, att från den sovjetryska strafflagens ståndpunkt och i betraktande av ryska förvaltningspraxis
varje flykting vid sin återkomst till Ryssland måste antaga, att
han där kommer att häktas, ställas inför domstol eller deporteras,
ty enligt Sovjetregeringens uppfattning äro alla flyktingar medborgare i Sovjetunionen och av anförda skäl kan och skall Sovjet
behandla flyktingarna som kontrarevolutionärer, landsförrädare,
folkets fiender etc.
Att Sovjetunionen efter det andra världskriget sagt sig ha upphävt dödsstraffet kan ej tas till intäkt för att humanitetens ideer
nu gjort sitt segertåg genom Stalins Ryssland.
8 Häröver ger den till alla kulturspråk översatta »Kortfattad historiekurs över
bolsjevikernas kommunistiska parti» en fullständig översikt.
334

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner