Print Friendly

Vad sker i norsk kulturdebatt

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

154
VAD SKER I NORSK KULTURDEBATT?
Av magister LARS ROAR LANGSLET
Lars Roar Langslet är trots
sin ungdom (f. 1936) en av
Norges främsta idepolitiker.
Förnyelsen av den norska
konservatismen är i icke
ringa utsträckning hans förtjänst. Han har skrivit ”Arv
og utsyn”, det kanske främsta bidraget till konservativ
idepolitik i Norden under
1960-talet. Han har också
skrivit ”Karl Marx og menneskets ‘fremmedgjorelse”‘
samt utgivit ”Konservatismen – fra Hume til idag”.
Langslet är medlem av Det
Norske Akademi for Sprog og
Litteratur samt suppleant i
Norsk Kulturråd. I denna artikel redogör Langslet för vad
som händer i den norska
kulturdebatten i dag.
När man skall försöka förstå de
spänningar som gör sig gällande i
den norska kulturdebatten, kan
det vara nyttigt att ta ett par
grundläggande fakta som utgångspunkt.
För det första är det ett nästan
oöverstigligt psykologiskt avstånd
mellan de till antalet mycket begränsade urbana och akademiska
miljöer, som rymmer de allra
flesta aktiva kulturdebattörerna,
och det ”inre Norge”, där bondesamhällets ideal lever vidare sida
vid sida med en starkt pietistiskt
präglad religiositet. Den aktiva
kulturdebatten pågår i stort sett
där det skapande kulturlivet finns
– i huvudstaden och i någon utsträckning också i ett fåtal andra
större städer. Deltagarna i kulturdebatter är öppna för kulturella
strömningar i andra länder – men
fåtalet bland dem känner sig besläktat med det ”inre Norges”
kulturella traditioner. Når deras
tankar över huvud taget fram till
de miljöer som står främmande
utanför? Det kan betvivlas, även
om radio och i synnerhet televisionen kraftigt bidrar till att sprida
huvudstadens (och den stora
världens) kulturella ideal och
intressen till miljöer, som förr var
helt stängda för dem. Den allmänna reaktionen på t ex TV-teaterns
föreställningar av ”absurd dramatik” tyder på att det psykologiska
avståndet alltjämt är mycket stort.
I gengäld har just dessa moderna
massmedia bidragit till att det lilla
som fanns av kulturell skaparkraft
inom landet blivit ytterligare försvagat. Den pietistiska religiositet
som utgör grunden i det ”inre Norge” är dessutom alltjämt utpräglat fientligt stämd mot det syndiga kulturlivet – och uppvisar
själv inte någon kulturellt skapande förmåga. Den lever på isolering
– och har liten inre försvarskraft
att värja sig med efter hand som de
sociala och geografiska förutsättningarna för isoleringen försvinner. Den enda påtagliga släktskapen mellan det skapande kulturlivet i huvudstadskretsarna och den
pietistiska kulturfientligheten är
en utpräglat moralistisk tendens.
Ingen ortodoxi
För det andra – ett mer positivt
drag i bilden – är norskt kulturliv utpräglat pluralistiskt. Det domineras inte av någon ”frisinnad
ortodoxi” med auktoritativa strä-
vanden gentemot annorlunda tänkande. Vi har både utpräglat
vänsterorienterade och högerorienterade intellektuella över hela
spektrum från kommunisterna till
vår ensamma varg Alf Larsen på
den yttersta högerflygeln. Olika
radikala grupper, både med socialistisk och liberal hemort, spelar
en stor roll. Men den ”andra
fronten”, som bygger på en humanistisk eller religiös grund, är inte
på något sätt svag. Speciella grupper, som antroposofer och katoliker, har präglat norsk kulturdebatt under många år. Också bland
155
statskyrkans vapendragare finns
det framträdande intellektuella,
som ofta låter höra av sig i debatten. Man bör också nämna att det
filosofiska klimatet i Norge troligtvis är långt mer öppet och differentierat än i våra grannländer.
Den analytiska filosofin är starkt
representerad med professorerna
Arne Naess och Knut-Erik Tranoy
som centralgestalter; men vi har
också begåvade förespråkare för
existentialismen, fenomenologin,
nyplatonismen, nymarxismen och
nythomismen.
Kulturdebatt i pressen
Miljön är alltså brokig även om
antalet debattörer är begränsat.
Särskilt två tidningar gör sig
gällande som forum för kulturdebatten i pressen: Dagbladet och
l\Iorgenbladet, den förstnämnda lika radikal (i voltairiansk stil) som
den senare är konservativ. Av de
två är nog Morgonbladet den mest
toleranta när det gäller att släppa
fram motståndare. Men hur Dagbladets anhängare skall avgränsas
är i sig så oklart att tidningen redan av den anledningen måste inrymma en ovanligt brokig samling
meningsriktningar. Morgonbladet
för fram en kulturell konservatism
som stundom tar sig mycket kraftiga uttryck; enskilda långtgående
aktivister har tidvis satt starkare
färg på tidningens kultursida (vilken redigeras talangfullt av Erik
Egeland) än vad som varit nyttigt
för tidningens anseende. Dagbladet
156
har en utpräglat nyradikal (men
på det hela taget anti-socialistisk)
linje med anti-klerikalism, avantgardism och entusiasm för sexuell
frigjordhet som karaktäristiska
drag. De andra stora Oslo-tidningarna spelar en rätt så obetydlig
roll för kulturdebatten. Artenposten publicerar föga av sådana artiklar och har heller inte redaktionellt någon markant profil på
detta område. Arbeiderbladets nya
debattsida rymmer en del kulturmaterial, men tidningens traditionella motvilja mot debatt har sä-
kert verkat hämmande på försöken
att göra den levande.
Vad är det då som diskuteras i
norsk kulturdebatt i dagarna?
Det skulle bli en brokig samling
ämnen om man räknade upp det
som orsakat debatt under de senaste månaderna och veckorna. Politiskt tendentiösa målningar, modern norsk lyrik, statsstödet till
norsk skönlitteratur, teaterkrisen,
universitetsutbyggnaden . . . Verkligt stora fejder, med massor av
upprörda tidningsinlägg, har vi
emellertid inte upplevt på länge.
Den ständiga religionsdebatten
Religionsdebatten blossar upp
med jämna mellanrum – alltid av
nya anledningar. I synnerhet har
dr Philip Houms bok ”Mannen
från Nasaret och den norska kyrkan” väckt uppmärksamhet. Den
är ett angrepp på statskyrkan, för
att denna inte har lagt om sin
förkunnelse och lära i enlighet med
den moderna bibelkritiska forskningen. Houm visar särskilt på
Danmark som ett mönsterland när
det gäller att göra förkunnelsen
ajour. Han riktar starka angrepp
mot den pietistiska kristenheten i
Norge med dess främsta bålverk
i den mäktiga ”Indremisjonen” och andra lekmannaorganisationer. Men även om innehållet
i hans egen religiösa åskådning är
rätt oklar, framgår det tydligt att
han känner sig själv engagerad
utifrån kristna grunder – och
önskar att bana väg för ett sannare förhållande till kristendomen.
Teologer med förankring i de kulturöppna kretsarna kring universitetets teologiska fakultet har mött
hans angrepp med erkännande, om
än med åtskillig kritik på köpet
– medan försvararna av den traditionella pietistiska kristendomsformen har varit helt avvisande.
Det har sagts att norsk kulturdebatt har två huvudämnen: ortografi och pornografi. Den eviga
språkstriden har medfört häftiga
strider under hela efterkrigstiden
– och Mykleaffären väcker genast
minnen om hur det andra huvudämnet kan sätta sinnena i brand.
Spåkfredskommitte
Vad språkstriden anbelangar, så
pågår den alltjämt – men i något
mildare former än förr. Grundvalen är det initiativ som togs för
två år sedan i och med att den s k
”språkfredskommitten” tillsattes
med universitetsrektor Hans Vogt
som ordförande. Den fick den delikata uppgiften att lägga fram förslag som skulle kunna undanröja
mesta möjliga av anledningarna
till den kraftödande striden och
samla alla parter kring arbetet för
att odla och värna det norska
språket. I verkligheten betydde
detta steg ett erkännande av det
faktum att hela den s k ”samnorskpolitiken” – strävandena att skapa ett gemensamt språk av riksmål och nynorsk- hade slagit fel.
styrkeförhållandet mellan de två
språkgrupperna håller dessutom på
att förskjutas så starkt att en justering av den statliga språkpolitiken kan förefalla nödvändig
också av den anledningen. Nynorskan tappar ständigt terräng i skolorna och har en helt obetydlig
press. Dess anhängare hyser inte
längre någon förhoppning om att
nynorska kan bli det enda språket
i landet. I skrivande stund är det
bara en tidsfråga innan Vogtkommittens betänkande kommer, förmodligen med relativt långtgående förslag. Det kommer att bli
spännande att följa den debatt,
som då kommer att uppstå.
Väntad pornografisk våg
Pornografi har det däremot varit
mindre tal om på sistone. Norge
ligger alltjämt långt efter Sverige
och Danmark när det gäller att ge
ut s k ”erotiskt realistiska” böcker
– men många tecken tyder på att
157
i alla fall förlagens aptit håller på
att vakna. Redan idag säljer norska bokhandlare litteratur som får
Mykles omstridda roman att blekna bort som helt passe. Det har
skett märkligt obeaktat – utan polisanmälningar eller pressdebatt.
Men när störtfloden av pornografisk litteratur också når oss – och
det lär vi knappast undgå – kan
man nog räkna med debatt. Man
får bara hoppas att den inte inspirerar till krav på censur och beslag.
Erfarenheter visar ju att det är det
säkraste medlet att öka upplagorna.
PAX förlag, som ett är mycket
intelligent lett forum för vänstersocialism och politiskt grundad
pacifism har redan förebådat en
norsk pendant till svenskarnas
”Kärlek” och danskarnas ”Sänghästen”. Detta förlag har tidigare
– som ett pikant inslag i en eljest
imponerande produktionslista –
sörjt för att Ullerstams erotiska
struntprat spritts till norsk publik.
Karaktäristiskt nog väckte det
reaktion från den mycket radikale
föregångsmannen för sexuell upplysning i Norge, hälsovårdsdirektör Evang, och andra norska radikaler har uttalat sig lika kritiskt.
Är det ett tecken på att den bölja
vi kan vänta oss av erotisk litteratur kommer att få möta mer kritik
och fler reservationer från traditionellt radikalt håll än den har gjort
i Sverige och Danmark?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner