Print Friendly

Vad ligger bakom Turkiets utrikespolitiska skifte?

Av Svante Cornell | 11 mars 2011

Turkiet har länge varit en viktig allierad till väst och fungerat som en välbehövlig bro till Mellanöstern. Men det har onekligen skett ett betydande skifte i turkisk utrikespolitik menar Svante Cornell som reder ut huruvida Turkiet är på väg att lämna det västliga samfundet.

AKP anhängare i Ankara Foto: Randam

Det styrande Rättvise – och Utvecklingspartiets (AKP) och premiärminister Recep Tayyip Erdoğans kritiker har i många år argumenterat för att ett skifte är under uppsegling i turkisk utrikespolitik. De pekar på Ankaras ökade fokus på relationerna med Mellanöstern och i synnerhet regionens islamiska regimer. Detta startade en debatt om Ankaras påstådda “axelbyte” (eksen kayması på turkiska) – där huvudfrågan i grund och botten är om Turkiet håller på att lämna det västliga samfundet.

AKPs initiativ kring 2006 att öka fokus på Mellanöstern gav initialt upphov till stora förväntningar i både USA och Europa: AKP stakade ut en “nollproblemspolitik” gentemot sina grannar och förde fram sig själv som medlare mellan parter i konflikter i Mellanöstern. Icke desto mindre började oron att öka efter att Erdoğan stormat ut från en paneldiskussion med den israeliske presidenten Shimon Peres vid World Economic Forum i början av 2009. I juni 2010 röstade Ankara emot FN-sanktioner mot Iran, strax efter att de turkisk-israeliska relationerna nått absolut botten efter kontroversen kring Ship-to-Gaza. Dessa två händelser väckte enbart begränsad debatt i Europa; men i USA blev Turkiet-frågan glödhet. Turkiets orientering placerades högt på dagordningen hos flera amerikanska departement och regeringsorgan, vilka tvingades damma av sina Turkietmappar för att försöka förstå vad som hade förändrats. Turkiska befattningshavare må förneka tanken om ett turkiskt “axelbyte”, och i Sverige och stora delar av Europa är detta ingen stor fråga. För många i USA är frågan dock redan avgjord: Turkiet är inte den allierade det en gång var.

Denna uppsats hävdar att det onekligen har skett ett betydande skifte i turkisk utrikespolitik. För att försöka förstå orsakerna kommer fyra huvudfaktorer att behandlas. För det första är viktiga delar av förändringen både naturlig och positiv, och kan härledas till Turkiets framväxt som ekonomisk makt och att landet avskaffat tidigare tabun. För det andra är Ankaras växande avstånd till väst delvis ett resultat av västs, i synnerhet Europas, fjärmande från Turkiet. För det tredje är vissa av Ankaras aktuella felsteg ett resultat av överdriven nyfunnen självsäkerhet. Men dessa tre faktorer är inte ens gemensamt tillräckliga för att förklara Ankaras tydliga trend att göra gemensam sak med islamiska intressen. Därför är uppsatsens slutsats att Turkiets nya utrikespolitik har ett tydligt ideologiskt element, vilket måste sökas i det styrande partiets ursprung och utveckling.

Ett växande Turkiet i förändring

Turkiet har genomgått en oerhörd inrikes förändring under det senaste decenniet. Politiskt sett har det semi-auktoritära arvet från den kemalistiska eliten, och i synnerhet spåren efter militärkuppen 1980, kastats överbord av en kraftfull islamisk konservativ rörelse som har haft makten sedan 2002 , och agerat med en stark retorik om demokratisering . Detta har ägt rum i samverkan med en på många sätt ännu mer betydelsefull förändring: Turkiets framväxt som ekonomisk makt. Sedan 1990 har Turkiets BNP fyrdubblats, exporten har femdubblats, utländska direktinvesteringar har ökat med en faktor 25 och aktiehandeln med en faktor 40.

Som världens femtonde största ekonomi är det inte konstigt att Turkiet agerar med mer självförtroende på den internationella scenen. Återupptäckten av Mellanöstern är en väsentlig del av detta: Turkisk exportindustri letar efter nya marknader. Bokstavligt talat horder av affärsmän följer regelbundet med turkiska ledare på deras många besök i Mellanösternstaterna. Givet de nära banden mellan politik och affärer i regionen innebär förbättrade politiska relationer att turkiska affärsmän blir särskilt förmånligt behandlade. På vissa ställen, som i kurddominerade norra Irak, är dynamiken den omvända: den växande närvaron av turkiska företag där bidrog efter 2003 till att bereda vägen för ett politiskt närmande till det kurdiska regionala styret i Erbil.

Politiskt sett såg Turkiet länge på sina östra grannar med misstänksamhet och upprätthöll en avståndstagande, ofta fientlig, linje baserad på avskräckning, snarare än engagemang. AKP ändrade på detta med sin nollproblemspolitik och genom att medvetet försöka bygga positiva relationer med Turkiets grannar. Till exempel gjordes, mer eller mindre framgångsrika, närmanden gentemot Syrien, Iran och Armenien, samtliga länder vilka Turkiet hade haft dåliga relationer till. Det pragmatiska förhållningssättet var resultatet av en uppgörelse med tidigare tabun; icke desto mindre hade det nackdelen att det tycktes ignorera de inhemska förtrycken och sponsringen av terroristaktiviteter som regimerna i Damaskus och Teheran gjort sig kända för. I princip skiljde sig dock inte Turkiet på denna punkt från en del västländer som ivrigt handlade med dessa regimer.

Således springer en väsentlig del av Turkiets nya aktivism ur en naturlig anpassning till realiteterna i en globaliserad värld, ett omfamnande av dess regionala möjligheter och ur Turkiets nya ekonomiska makt.

Västerländska misstag

Recep Tayyip Erdoğan Foto: Agencia Brasil

Som NATO-medlem och EU-kandidatland har Turkiet traditionellt sett stått på västländernas sida i de stora utrikespolitiska frågorna. Detta syns tydligt på hur Turkiet har röstat i FN och andra internationella organisationer. Men den relationen baserades alltid på ömsesidighet och byggde huvudsakligen på kalla krigssamarbetet. Sedan Turkiet 2005 påbörjade förhandlingar om EU-medlemskap har olyckligtvis motståndet mot turkiskt medlemskap i Europa inte bara vuxit, utan blivit ännu mer tydligt uttalat inte bara i termer av Turkiets prestationer, utan också med utgångspunkt i dess civilisatoriska identitet: Huruvida Turkiet alls är europeiskt. I en mening har Turkiet, ett land med både en västerländsk och en muslimsk identitet, påverkats negativt av den växande polariseringen mellan väst och den muslimska världen.

Turkiska politiker av alla kulörer, som annars sällan har samma uppfattningar, är ense om Europas hycklande förhållningssätt till ett turkiskt EU-medlemskap. Föga förvånande har den franske presidenten Nicolas Sarkozys och tyska förbundskanslern Angela Merkels tydliga ställningstaganden emot ett turkiskt medlemskap haft en djupgående inverkan på Turkiet. En stor majoritet av turkarna tror nu inte att Turkiet kommer att gå med i EU; vad värre är anser bara 38 procent att EU-medlemskapet är något eftersträvansvärt, till skillnad från 70 procent 2004.

Europas avståndstagande från Turkiet har fått tydliga utrikespolitiska konsekvenser. Som USAs försvarsminister Robert Gates lät förstå i juni 2010 har denna hållning bidragit till Turkiets strävanden att öka sitt samarbete med andra partners än EU och NATO.1 Det var omständigheterna under kalla kriget som lade grunden till Turkiets integration i väst; sedan dess har den relationen inte odlats. Även USA har del i skulden till detta: vare sig man stödjer Bushadministrationens Irakpolitik eller inte är det tydligt att den stötte bort den överväldigande majoriteten av Turkiets befolkning och ledarskikt – i synnerhet som den oavsiktligt bidrog till att de kurdiska separatisterna i PKK åter kunde växa sig starka i bergen i norra Irak.

Turkiets utrikespolitik har utvecklats snabbare än dess ekonomi. Turkiet var tidigare en status quo-makt som deltog i få initiativ och då ofta med försiktighet, något som nu har förändrats. Detta beror till stor del på Ahmet Davutoğlu, Turkiets nuvarande utrikesminister – som var arkitekten bakom Turkiets aktivistiska utrikespolitik långt innan han tillsattes 2009, som Erdoğans främsta utrikespolitiska rådgivare. Davutoğlu förde otvivelaktigt in nya perspektiv i Turkiets utrikespolitik, bland annat ett som syftar till att maximera Turkiets inflytande i dess närområde, vilket han refererar till som “strategiskt djup”. Han lanserade också konceptet “noll problem med grannländer”, vilket följdes av maximen om “maximalt samarbete”. Turkiet har sålunda ökat sin aktivitetsnivå i de bilaterala relationerna med länder i och bortanför den muslimska världen, vilket även inbegriper en öppning mot den afrikanska kontinenten.

Bortsett från dess växande bilaterala kontakter och dess höjda profil i multilaterala institutioner har Ankara tagit på sig en rad medlingsinitiativ: mellan Pakistan och Afghanistan, Israel och Syrien, Hamas och Fatah, ett misslyckat försök att medla mellan USA och Iran och ett antal andra initiativ som inte har kommit till allmänhetens kännedom.

Allt detta har skett som ett led i ett ökat turkiskt självförtroende: Davutoğlu refererar ofta till tidigare regeringars nervositet och brist på självförtroende och antyder att ett Turkiet som är till freds med sin identitet och historia – och som inte är fast i den västliga alliansens endimensionella fokus – kan spela en viktig roll i och bortanför regionen. Detta började som ett fokus på Turkiets regionala roll – något som i själva verket föregick AKP och som diskuterades mycket under Turgut Özals tid som president på 1990-talet. Men sedan medlemskapet i G-20 2008 har turkiska ledare börjat referera till Turkiet inte bara som en regional makt utan också som en “global makt”.2 2010 uttalade Davutoğlu öppet målsättningen att Turkiet ska vara bland världens tio mäktigaste länder år 2023.3

Även om det finns mycket som tyder på att Turkiet kommer att spela en allt viktigare roll i världen verkar självförtroendet således vara farligt nära att övergå i övermod. På administrativ nivå är den turkiska statsapparaten – i synnerhet utrikesministeriet – inte utrustad för att hantera den mängd utspel som kommer från Davutoğlus kansli och en utbyggnad av den utrikespolitiska byråkratin kan bara ske gradvis. Således framstår många turkiska utspel som allt annat än välförberedda och antyder toppstyrning, snarare än balanserad och noggrann förberedelse.

Övermod kan med fördel användas som förklaring för turbulensen under 2010. I sin gemensamma uppgörelse med Iran i juni 2010 verkade både det turkiska och det brasilianska ledarskapet ha haft som främsta mål att hindra USA från att pressa Iran med nya sanktioner via FNs säkerhetsråd. När detta misslyckades verkade turkiska ledare förvånade. Och Ankaras tillrättavisande av USAs reaktion mot Israels bordning av Mavi Marmara, det turkiska skeppet på väg till Gaza, var något aldrig tidigare skådat: Turkiet krävde att Washington skulle följa Ankaras hållning. Davutoğlu sade först att “vi förväntar oss full solidaritet. Det borde inte tolkas som ett ställningstagande mellan Turkiet och Israel.” När hans önskning inte besannades uttryckte Davutoğlu sitt starka missnöje med USAs position. I båda fallen överskattade Ankara sitt inflytande.

Med tanke på hur pass obetänksamt AKP-regeringen sköter sin nyfunna makt verkar den märkligt omedveten om risken att ta sig vatten över huvudet. Detta är kusligt likt det tidiga 1990-talet , när Turkiet efter EUs avvisande av dess första medlemsansökan 1989 gick helt upp i planer om att sluta sig samman med de turkiska republikerna i Centralasien. Turkiets ambition att leda en ’turkisk’ värld var orealistiska då; dess ambition i dag att leda den muslimska världen och att vara en global maktfaktor är i bästa fall förhastad.

Davutoğlus nollproblemspolitik har hela tiden byggt på det orealistiska antagandet att ingen av Turkiets grannar har några ambitioner att gå emot turkiska intressen. På samma sätt baserades bortstötandet av Israel på det lika orealistiska antagandet att Turkiet aldrig kommer att behöva vare sig Israels eller dess lobby i Washingtons vänskap. Men kanske framför allt har dessa principer baserats på uppfattningen att EU och USA behöver Turkiet mer än Turkiet behöver väst. Det kan verka rimligt när Turkiet växer medan väst är i djup ekonomisk kris, men det kan vara ett farligt antagande på lång sikt.

Ideologi

Ahmet Davutoğlu Foto: Agencia Brasil

Förklaringarna ovan räcker långt för att förstå vad som har förändrats i turkisk utrikespolitik, liksom en del av dess missöden. Men de kan inte förklara varför Turkiet gått från att inta med medlande hållning till att välja sida i flertalet konflikter – och dessutom en tendens att alltid ta ställning för den islamistiska saken.

Från det uttalade målet att agera medlare, har Ankara blivit en allt mer uttalad för svarare av Irans kärnvapenprogram. I Washington i november 2008 uppmanade Erdoğan kärnvapenmakter att avskaffa sina egna arsenaler innan de blandade sig i Irans affärer. I oktober 2009 refererade Erdoğan till Irans president Ahamadinejad som en “nära vän”, och verkade således ge legitimitet åt den iranska regimen, snarare än att utöva påtryckningar på den att agera i enlighet med sina åtaganden. Erdoğan var en av de första att gratulera Ahmadinejad till hans förfalskade och blodbesudlade valvinst i juni 2009.

Sedermera började turkiska politiker att koppla frågan om Israels kärnvapen till den om Irans hemliga vapenprogram. I november 2009 lade Ankara ner sin röst i frågan om en IAEA-resolution emot Iran, som både Moskva och Beijing stödde. I juni 2010 stod Erdoğan och den brasilianske presidenten da Silva i Teheran hand i hand med Ahamadinejad i en trotsig uppvisning; dagen innan FN beslutade om sanktioner var Ahamadinejad Erdoğans gäst i Turkiet för ett “säkerhetspolitiskt toppmöte”. Under loppet av två år hade Ankara utvecklats till Teherans mest värdefulla internationella supporter.

Hållningen mot Israel är lika illustrativ. Till en början försökte AKP att medla mellan Syrien och Israel, samt att uppnå försoning mellan Fatah och Hamas. Efter Gazakriget 2008 till 2009 övergav Ankara alla ansträngningar att skapa balans och blev istället Israels skarpaste kritiker i internationella fora. Efter att Erdoğan lämnat World Economic Forums Davosmöte drog Turkiet tillbaka en tidigare och sedvanlig inbjudan till Israel att delta i gemensamma övningar under NATO-flagg, vilket ledde till att hela övningen ställdes in. Sedan förberedde och genomförde the Humanitarian Relief Foundation (IHH), en NGO med nära kopplingar till AKP och som tidigare bedrivit stöd till flera islamistiska väpnade grupper, den beryktade “Ship to Gaza” flottiljen vars syfte var att försätta Israel i en ohållbar situation.

Ankaras reaktion på de nio döda aktivisterna var talande: Davutoğlu kallade händelsen “Turkiets 9/11” och en lång rad turkiska politiker hotade att bryta de diplomatiska relationerna med Israel. Samtidigt gjorde Erdoğan tydligt att han inte ansåg Hamas vara en terrororganisation, utan en legitim motståndsrörelse. Liksom i det iranska fallet är förändringen av den turkiska hållningen tydlig: från början försökte Ankara att fungera som en fredsmäklare och regional fredsskapare, men gradvis ändrades detta till att ta ställning för en av de inblandade parterna. På samma sätt förändrades AKPs relationer till de två huvudsakliga palestinska grupperna: medan man inledningsvis sökte skapa samförstånd mellan Fatah och Hamas har den turkiska regeringen allt tydligare tagit Hamas’ parti.

Erdoğans och Davutoğlus attityd gentemot – och fixering vid Israel och dess påstådda övergrepp i Gaza är ännu mer förbryllande i ljuset av deras samtidiga omfamnande av Sudans islamistiska regim. Trots att det var väl känt att långt över 70 000 muslimer av afrikanskt ursprung hade dödats i Darfur fram till 2005 i en massiv etnisk rensning styrd av den sudanesiska regeringen och dess arabiska janjaweed-milis började AKP vid den tiden att odla relationen till Sudan som Turkiets huvudsakliga “partner i Afrika”. Under ett besök 2006 gav Erdoğan legitimitet åt Khartoum när han hävdade att han inte sett några tecken på folkmord i Darfur. Den sudanesiske presidenten Omar al-Bashir bjöds in till Turkiet två gånger under 2008. 2009 argumenterade Erdoğan öppet att Israels påstådda krigsbrott i Gaza (där det total antalet döda uppgick till strax över ett tusen) var värre än något av det som hänt i Darfur (där upp till 300 000 människor hade dödats). “Gaza och Darfur bör inte blandas ihop. Femtonhundra människor dödades i Gaza. Om något liknande pågick i Darfur skulle vi vara lika noga med att följa upp det.”4 Erdoğan sade också med hänvisning till al-Bashir att “en muslim kan inte begå folkmord”.5

Dessa ståndpunkter antyder en gradvis förskjutning i den hållning och den politik som Erdoğan och Davutoğlu har drivit: en förskjutning där AKPs befästande av sin makt på hemmaplan får sin motsvarighet inte bara i ett ökat utrikespolitiskt självförtroende, utan också i en växande solidaritet med islamiska strävanden och regimer. I den bemärkelsen tycks AKPs ledarskikt åtminstone i viss utsträckning ha återvänt till det mer islamistiska tänkande som motiverade dem innan den turkiska islamiska konservativa rörelsen modererades 2001-02 och AKP grundades . Detta tänkande kan observeras till exempel i Erdoğans många tal under 1990-talet och Davutoğlus tidiga publicerade verk, varav det mest anmärkningsvärda är hans bok från 1994, Civilizational Transformation and the Muslim World. Där slår han fast att östblockets kollaps inte var någon seger för västsidan, utan ”en indikation på en genomgripande civilisationskris.” (an indication of a comprehensive civilizational crisis) Problemet med västerlandet, enligt Davutoğlu, var att det sätter för stark tillit till förnuft och erfarenhet (reason and experience), och ”försummar uppenbarelse” (neglecting revelation).6

Att denna världsbild slår igenom kunde åter skönjas under de folkliga revolterna i arabvärlden i början på 2011. Som noterats ovan vägrade Ankara 2009 att kritisera vare sig valfusket i Iran eller den påföljande brutaliteten mot fredliga demonstranter. I intervjuer angav Davutoğlu som skäl ”respekt för utgången av Irans inhemska politiska process.” Men när protester hotade den egyptiske presidenten Hosni Mubarak kunde ingen respekt för Egyptens interna politiska process skönjas: Erdoğan anslöt sig snabbt till kören av röster som krävde Mubaraks avgång. I ett tal som direktsändes till Tahrir-torget i Kairo påminde Erdoğan Mubarak om hans dödlighet och uppmanade honom att avgå. Den högst märkbara skillnaden kan enbart förklaras genom ideologi: där islamistiska regimer hotas av folkliga demonstranter är AKP-regeringen tyst; där islamister är i opposition får de AKP:s stöd. Mycket riktigt kom inget stöd från Ankara till protesterna mot Sudans al-Bashir – och tystnaden inför Kaddafiregimens övergrepp i Libyen blev alltmer pinsam eftersom Erdoğan personligen var den senaste – och troligen siste – mottagaren av Kaddafipriset för mänskliga rättigheter.

Slutsatser

Turkiets utrikespolitik har således av en rad olika anledningar blivit mer och mer avskild från väst. Detta har inneburit att Ankara har fört en politik som tidvis har varit diametralt motsatt västerländska intressen. Som denna uppsats sökt visa kan det delvis förklaras av Turkiets snabba ekonomiska utveckling, dess brott med tidigare tabun, den avståndstagande effekten av västerländskt handlande och ökande nationell självsäkerhet. Men förändringen i turkisk utrikespolitik kan inte helt förstås om man inte också räknar in den ökade ideologiska samhörigheten med islamiska strävanden.

Med ett AKP som verkar sitta säkert vid makten är det osannolikt att denna trend kommer att brytas. Vad mer är kan den mycket väl överleva AKP. En framtida icke-AKP regering kan komma att visa mindre intresse för muslimska intressen eller intressen mer brett i Mellanöstern. Detta betyder dock inte nödvändigtvis att Turkiets utrikespolitik automatiskt återigen kommer att vara i linje med europeiska eller västerländska intressen. Likväl innebär inget av detta att väst inte har något inflytande över Turkiets utvecklingsbana. I själva verket antyder Ankaras häftiga förnekande att något “axelbyte” skulle pågå, dess ansträngningar att skademinimera under sommaren 2010, och de vilda spekulationerna i turkisk press efter varje amerikanskt regeringssammanträde eller uttalande rörande Turkiet att Ankara både vill äta kakan och ha den kvar. Erdoğan och Davutoğlu har satsat på att både behålla alliansen med väst – vilken fortfarande är grundvalen för Turkiets säkerhetspolitik – och att samtidigt ge sig in i ansvarslösa politiska äventyr utomlands. Med all sannolikhet kommer de att fortsätta att göra det till dess att deras agerande får en prislapp.

Svante Cornell är direktör vid Institutet för Säkerhets- och Utvecklingspolitik, och även Associate Professor vid School of Advanced International Studies, John Hopkins University.

1 March Champion and Peter Siegel, “Gates Says EU Pushed Turkey Away”, Wall Street Journal,10 June 2010.
2 Asli Aydintasbas, “A New Ottoman Empire?”, Forbes, 2 June 2009.
3 Abdullah Bozkurt, “Davutoğlu Sees Turkey Among Top 10 world Players by 2023”, Today’s Zaman, 5 January
2010.
4 “Prime Minister Erdoğan Reiterates ‘No Genocide’ in Darfur”, Today’s Zaman, 9 November 2009.
5 “Erdoğan’a göre Darfur’da soykirim yok”, CNN Türk, 8 November 2009,
http://video.cnnturk.com/2009/haber/11/8/Erdo?ana-gore-darfurda-soykirim-yok.
6 Ahmet Davutoğlu, Civilizational Transformation and the Muslim World, Kuala Lumpur: Mahir Publications,
1994.

Läs mer om Turkiet:
Folkomröstningen i Turkiet – från sekularisering till islamisering eller från militarisering till demokratisering? (22/10 2010) av Erika Aldenberg

Turkiet gör upp med kupplaner (9/4 2010) av Thomas Gür

Mer yuppifiering än islamisering (5/6 2009) av Staffan Heimerson

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner