Print Friendly

Vad angår oss filmens affärer

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

308
GUNNAR DARMEN:
V ad angår oss filmens affärer?
Filmen befinner sig i en kris. Allt
färre människor går på bio. Teol lic
Gunnar .Dahmen, som länge intresserat
sig för svensk film och som under åren
1963-67 var ledam~t av Statens filmgransknirigsråd, har analyserat situationen.
Han har tagit sin utgångspunkt i ett
delbetänkande frå~ 1968 års filmutredning och i Harry Scheins min”nesbok
»1 själva v~rket». Han konstaterar att den
hyggliga underhållningsfilmen fått vika
för sex och våld, men trots detta får även
de värsta filmer högtidliga recensioner
i tidningarna, längre än många böcker.
Filmens affärer angår oss alla, säger
Dahmen. Om några år kan vi vänta att
dagens produktion visas som långfilm i
TV. V ad publiken nu undviker på grund
av filmernas undermåliga smak och
kvalitet kommer då att påtvingas den,
vare sig den vill eller inte.
Det är filmkris. Folk vill inte gå på bio.
Ännu på 1950-talet innan TV slog igenom
gick 73 millioner besökare på 2 500 biografer. I dag bara 30 på l 400. Biografdöden skördar offer varje år. Den tid är
förbi, då en hel familj kunde få ett infall
att gå på bio runt hörnet och utan att gö-
ra sig större bekymmer för vad som visa·
des. Går man så väljer man noga, och
framförallt aktar man sig för svensk film.
Ännu så sent som i början av 60-talet sågs
svensk film av i genomsnitt 600 000 men
nu är vi nere i 93 000. Inte att undra på
att det är kris.
Alla klagar inte. I ett TV-program
»Schwedenfilm» (ett begrepp som efterträtt »franska vykort») vittnade en belå-
ten regissör om att tiderna hade aldrig varit så strålande som i dag. Men så var det
också under inspelningen av en pålitlig
pornografisk film. En kvasiundervisningsfilm som »Kärlekens språk» beräknas en·
bart i Sverige ge ett brutto på 10 mkr. Enstaka svenska filmer av familjekaraktär
som Tjorven och Pippi Långstrump kan
också bli kassapjäser lika väl som kvalitetsfilmer som Korridoren och Ådalen. Genomgående är dock svensk film så förlust·
bringande att den är på väg att upphöra.
Arbetslöshet spökar.
I december 1970 kom som en julklapp
från 1968 års filmutredning en delutredning »Samhället och filmen», som föreslår
vissa räddningsaktioner. Den har fått den
pyrande filmdebatten att flamma upp. Ett
filmslagsmål i bästa farsstil har utvecklats.
Producenter, regissörer, biografägare, kritiker och filmfolk av alla slag ligger i en
enda sparkande röra. Underst ligger Harry Schein, mannen bakom 1963 års filmreform och hjälten i den 7 år långa historia som heter Svensk film under 60-talet.
Just nu ser det illa ut för honom, men som
alla filmhjältar kommer han att klara sig.
Harry Schein har inte nöjt sig med att
bara vara ett av namnen under utredningen. Ungefär samtidigt med denna gav
han ut »I själva verket», en blandning av
memoar- och debattbok avsedd att skildra
vad som skett i det som synts ske. Han
försvarar sig som en musketör mot en hord
av angripare. Han är onekligen kvick och
rolig men förtar själv verkan av sina argument genom att aldrig kunna medge
att han någon gång kan ha haft fel. Det
började alltför bra för honom. Som drivkraften bakom 1963 års filmreform ansågs
Harry Schein ha skapat nya ekonomiska
förutsättningar för svensk film. Slut med
den 25 %-iga nöjesskatten, och i stället
10 % av biljettintäkterna till ett Svenskt
Filminstitut som stöd åt svensk film genom kvalitetsbidrag, utbildning och egen
produktion. Författare och kritiker som
hittills ägnat film ett obetydligt intresse
såg sig som blivande storregissörer. När
det nu inte blivit något av dessa förhoppningar har man kastat sig över Harry
Schein. Med all sin kultursvada är dock
Harry Schein en klok och realistisk man
som måste säga nej till lösa projekt, ungefär som man måste säga nej till en dammsugaragent, som varken har dammsugaren med sig och inte heller vet vad den
kostar men bara försäkrar att den kommer att suga bättre än alla andra.
309
Hur situationen är
Till trots av Harry Scheins framställning
hur det »I själva verket» förhåller sig
med filmens problem skall vi ändå gå:
ronden för att söka få en bild av patientens tillstånd. Till att börja med kan man
konstatera att situationen inte är unik för
Sverige. Den har sin motsvarighet på andra håll och beror naturligtvis på TV. Kunde inte biografägarna ha förutsett utvecklingen? De var optimister och anade icke
att det skulle gå så fort. Älmebyutredningen räknade med en 15 %-ig nedgång, och
det blev 50 %. Nu är vi där i varje fall:
nya tider och nya vanor.
Det oaktat finns en viss filmpublik med
sin alldeles särskilda struktur och som består av två grupper. Den ena är ungdomlig – mellan 15 och 25 år – och går ofta
på bio. Den andra är familjebetonad och
omfattar alla åldrar men går endast till
filmer av typen Sound of Music, Dr Zjivago, My fair lady, Tjorven och Pippi
Långstrump, dvs filmer som har ett brett,
berättande innehåll eller med underhållande farniljekaraktär. Det är filmer som
man vet vad de handlar om. Den stora
publiken tar inga risker och undanber sig
tvångsmatning med våld och sex.
Filmbranschen befinner sig nu i ett dilemma. För att hålla kvar den ungdomliga
publiken måste man öka doserna av våld
och sex, men just denna ökade dosering
gör den stora publiken än mera avskräckt.
Det beklagliga är att mellan dessa två
slag av filmproduktion ligger inte bara en
hygglig underhållningsproduktion utan
också den verkliga. kvalitetsfilmen. Det
310
finns nämligen också en sådan, men den
har inte stor chans – i varje fall inte i
landsorten, och publiken har inte någon
ledning när det gäller att finna den.
Ingen förväntar sig att t ex Svenska
Dagbladet eller Dagens Nyheter skall ägna spaltutrymme åt senast utkomna nummer av Mitt livs novell eller Lektyr, men
motsvarande filmer får utförligare recensioner än många böcker. Detta är ett förhållande som är alldeles orimligt. På film
och teatersidorna förs en seriös diskussion
som gällde det samt och synnerligen kulturprodukter. På annonssidorna längre
bak möter man samma filmer som var det
fråga om visning i tält på Kiviks marknad
med gyttjebrottare och strip-teaseartister.
Varken kritiker eller annonser ger någon
ledning.
Kring Statens Biografbyrå eller Filmcensuren som den kallas har det under senare tid varit ganska tyst. Många betraktar den tydligen som övervunnen. Vad gäller pornografi har regeringen så många
gånger desavouerat Biografbyrån att det
numera är närmast fritt fram. Den nyutnämnde censurchefen skyndade sig i sitt
första intervjuuttalande att försäkra att
porr och sex skulle han i varje fall vara liberal emot. Det låter illavarslande, men
han kunde väl egentligen inte säga annat
om han förklarligt nog vill ha litet lugn
och ro till att börja med. Man får hoppas
han kommer på andra tankar när han
konfronteras med den undervegetation
som branschen fortfarande odlar. I fråga
om våldsfilmer finns ännu en spärr. Men
att tala om vår biografcensur som vore det
en fråga om frihet och ofrihet är ett missbruk av ord och begrepp. Ingen torde kunna hålla upp en enda meter film av konstnärligt värde som Biografbyrån stoppat.
Att filmen under årens lopp så småningom
kunnat tagas på allvar är faktiskt filmcensurens förtjänst. Ehuru negativ i sitt uppdrag har den fungerat som en positiv
filmkritik genom att bromsa den sämsta
spekulationen i okultur. Man kan fråga
sig om inte möjligen Biografbyråns uppgift kunde vidgas att också fungera som
en slags varudeklaration med rekommendationer, men hittills har Biografbyrån
själv avböjt att ha en sådan »värderande»
funktion, vilket ju visar att den begränsat
sig till något som har mera med renhållningsstadgan för rikets städer att göra än
med kulturens frihet.
Svensk film i utlandet
Utomlands har vårt land ryktet om sig att
äga den främste regissören och de sämsta
filmerna. Helt utan samband är inte denna uppfattning. Ingmar Bergman har i
kraft av sitt konstnärliga anseende tvingat
den svenska filmcensuren till punkteftergifter, som omedelbart utnyttjats av
»Schwedenfilm» eller vad Times kallar
»Swedish sexploitation». Det är pengar
det är fråga om »även när huvudaktörerna knatar omkring i scenerierna och engagerar sig politiskt och socialt» (Torbjörn
Axelman) . »Det är länge sedan en svensk
film fått ett så till den grad dåligt mottagande» skrev från Paris signaturen
Griggs om en svensk film som vid hemkomsten fick Svenska Filminstitutets »kvalitetsbidrag» och utsågs att representera
svensk film vid en filmfestival. Den nuvarande produktionschefen på SF säger »att
i dag tala med utländska köpare om filmer som inte handlar om sex är som att
försöka sälja mjölk till en alkoholist».
Svensk film skulle både hemma och
utomlands haft bättre anseende och större utsikter att bli tagen på allvar, om Harry Schein, som skapat en förmögenhet på
ett reningsaggregat, hade låtit något av
detta vällovliga intresse komma också filmen tillgodo. Att filmbranschen i kamp
för sin existens tillåtit en utveckling som
är präglad av okultur och i det långa loppet ödesdiger även för den själv får man
kanske förstå, men allvarligare är att kulturkritiken varit så feg och flat. Men ingenting är heller så avskräckande som att
riskera stämpeln »sedlighetsapostel».
Botemedel
Vad har då »Samhället och filmen» för
botemedel? Man föreslår en »förbättrad
kulturdistribution» med hjälp av samhällsstödda visningar av kvalitetsfilm på huvudsakligen ett antal samhällsägda små
biografer, som drives av lokala programråd. Filmstudiorörelsen – som också gått
tillbaka – bör också få stöd. Ett särskilt
intresse ägnas vidare barnfilmen, och slutligen vill man att Sveriges Radio skall
åläggas att lägga en del av sin filmproduktion utanför det egna företaget.
Vad angår oss filmens affärer? Det kan
ligga nära till hands att låta filmbranschen
klara den på egen hand. Som man bäddar
får man ligga. Branschen har inte mött
311
filmkrisen med vare sig klokhet eller ansvar. Staten förväntas träda in här som på
andra håll. Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening kräver ett statligt produktionsbolag, men statsminister Palme
har sagt att det icke föreligger några socialiseringsplaner. Att utredningen är ett
steg i den riktningen och att staten i nå-
gon form kommer att ge stöd är dock ställt
utom varje tvivel. Vill man vara misstänksam kunde man säga att jeremiaderna om
filmens framtid är en baisse-spekulation
för att staten utan invändningar skall få ta
hand om allt.
Angår oss filmens affärer? Visst gör de
det. De angår oss i hög grad både som affär och medel för kommunikation, konstutövning, undervisning och underhållning.
Att filmen trots vad som sagts ändå har en
ekonomisk framtid framgår väl ändå därav att branschen är så ytterligt misstänksam mot statens utsträckta hand. Vi har
för övrigt alla ett ekonomiskt intresse i
filmen, eftersom vi inte vill vare sig med
skattepengar finansiera ett hopplöst företag eller vara utan de utsikter till en eventuellt lönsam svensk export, som vi får
hoppas inte skall begränsa sig till »Schwedenfilm». Visserligen gäller de dystra prognoserna endast filmen som biograffilm,
men man skall inte bortse från att en viss
typ av biografer alltid kommer att finnas.
Det gäller visning av filmer, som inte
kommer till sin rätt i TV-rutan. Att där
ligger pengar i biograffilmen framgår av
att filmer som »The sound of Music» och
»Dr Zjivago» enbart i Sverige tagit in 24
resp 13 mkr. Den lilla kvartersbiografen
312
försvinner i den mån den inte redan gjort
det, och hr Baehrendtz får väl försöka bevara någon på Skansen innan den helt försvmner.
Men det är inte alls onaturligt att ha
statliga eller kommunala småbiografer som
fyller ungefär samma funktion som stadsbibliotek och diskotek. Tanken att man
skulle kunna låna böcker gratis har väl inte alltid varit självklar. Vi kan emotse en
liknande utveckling inom filmen och varför inte efter de linjer som utredningen fö-
reslår, under förutsättning att man kan
garantera ett urval som inte är styrt i nå-
gon riktning utan länmar lika fria möjligheter som ett bibliotek. Att det funnits
och finns censur i filmdistributionen är väl
ingen som vill förneka, men det är inte
det slags censur som Statens Biografbyrå
representerat utan den som ligger i branschens struktur och tekniskt-ekonomiska
förutsättningar. Många menar att utredningen först skulle ha benat upp branschens struktur och framtid och först därefter tagit upp vad som nu lagts fram.
Överhuvudtaget har utredningen fått ett
mycket negativt gensvar från remissinstanserna.
Filmen och TV
storförbrukaren av film kommer TV att
bli dels genom allt fler och fler kanaler,
bl a reklamfinansierade, och dels genom
att nya TV-företag uppstår överallt i världen. Långfilm är populär. Det är inte uteslutet att man kan få kanaler av typen
»pay as you view», alltså en automat där
man betalar för programtiden. Här ligger
det väl närmast till hands att tänka sig en
kanal med spelfilmer. Hittills har TV varit
hänvisad till gamla filmer, men avståndet
i tiden krymper allt eftersom branschen
säljer ut sitt lager. Den nya svenska filmpubliken – dvs TV-tittarna – lever i jämförelse med biografpubliken efter sin tid.
Tanken att vi under kommande decennium skall få se 60-talets spekulationsprodukter är olustig. Då först tvingas den
stora allmänheten att se de filmer som de
inte velat se men läst så mycket om.
Aktuell är nu också diskussionen om kassetten. Vad ljudbandet eller grammofonskivan är för ljudradion är kassetten för
TV. Man skall inom överskådlig tid kunna köpa eller hyra program och sålunda
sätta ihop sin egen TV-kväll. Varken ljudbandet eller skivan har skakat ljudradions
existens, och med tanke på den jämförelsen skulle man kanske inte behöva hysa
så stora farhågor som man gör på sina
håll. Röster har höjts att staten i tid måste
skaffa sig monopol på kassetter. De stora
filmbolagen ute i världen sägs nu huvudsakligen ägna sig åt att förvandla sina egna slutkörda filmer till kassetter.
Att svensk film har det svårt just nu lär
väl främst bero på att den inte tas på
verkligt allvar av den stora allmänheten.
Intresset är ytligt och motsvaras inte alls
av det spaltutrymme och den plats i debatten som ges filmen. Filmen behöver
pengar, men pengar kommer inte av cineasters talförhet. En bokförläggare kan
tillåta sig experiment utan tanke på återbäring, men det är en ganska liten lyx i
jämförelse med vad det skulle betyda för
ett filmbolag. Svensk film har fått dåligt
rykte tack vare dåliga produkter. Branschen har inte försökt att skilja agnarna
från vetet och det kan stå den dyrt. Svensk
film skulle eljest kunna ha en löftesrik
framtid. Här finns en entusiastisk och kunnig filmungdom som behöver både resurser, pengar och uppslag. Vi har fått möjlighet att ägna filmen ett vetenskapligt
studium. Vi har fått ett filmhus som är ett
nniljonbygge», men i jämförelse med de
miljoner som teater och opera får är det
Om staten som företagare
313
ett relativt blygsamt anslag. Kenne Fant,
direktör för Svensk Filmindustri, har sagt
att filmens totala omsättning är 174 mkr,
dvs bara hälften av Dagens Nyheters. Teater och opera får årligen 80 mkr, men filmen begär bara 3 mkr. Branschen själv
betalar 16 mkr. Regeringen slutligen har
varit resolut nog att vägra avskaffa vuxencensuren och därmed erkänt samhällets
skyldighet att främja filmen genom att
stoppa dess sabotörer och rovriddare.
Fullständig frånvaro av statsdrift är en orimlighet lika väl om
än ej lika mycket som den enskilda förvärvsverksamhetens upphö-
rande, och vi få för en oöverskådlig tid framåt tänka oss dessa två
gående hand i hand, såsom förhållandet hittills med få och korta
undantag varit alltsedan tidernas begynnelse. På grund av en hel
serie orsaker råder emellertid för närvarande en stark strävan att
utvidga området för statens affärsverksamhet. Men så länge staten
organiserat sin förvaltning på ett sätt, som står i stark strid med
förvärvsverksamhetens själva principer, kan man ej undgå att häri
se en fara för den ekonomiska utvecklingen. Desto viktigare är det
därför, att alla partier förena sig om en sådan förändring i statens
organisation, att den blir vuxen uppgifter, som den svårligen eller
alls ej kan visa ifrån sig.
Svensk Tidskrift 1911

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner