Print Friendly

Utopier i verkligheten

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Utopier 1 verkligheten
I den mänskliga tankens historia återkommer som ett ständigt tema föreställningen om skapandet av ett bättre samhälle än det ofullkomliga, människor
ständigt befunnit sig i. Under antiken
var detta ännu en mindre vanlig tanke.
Då såg man ofta tillbaka på en gyllene
forntid och strävade att åter nå till ett
samhälle med dess enkla seder och rena
smnen.
I den segrande kristna religionen
framställdes livet efter döden som platsen för en bättre tillvaro, ett hägrande
mål som gjorde det lättare att fördra
jordelivets tunga bördor. Augustinus
Gudsrike innebar en systematisering av
denna tankelinje. Så småningom sekulariserades tänkandet. Den engelske statsmannen Thomas More skildrar vid
1500-talets början i Utopia ett tänkt
och möjligt harmoniskt samhälle som
skulle fungera i människornas värld.
Människornas behov av utopier är så-
lunda inte någonting nytt. När Marx
presenterade sin samhällsanalys och sitt
tankesystem, ställde även han i utsikt
ett jordiskt Utopia. När proletärerna efter den sista avgörande striden krossat
det kapitalistiska samhället behövs –
efter en övergångstid – inte längre staten med dess tvångsmakt utan den kan
vissna ner och dö.
Utvecklingen blev dock inte den som
Marx förutspått. Revolutionen kom inte
i de högindustrialiserade staterna i Västoch Centraleuropa, den kom i det visserligen i utveckling stadd men ändock
övervägande agrara Ryssland, vars samhällssystem maldes sönder av ett förödande krig. Den nya Sovjetstaten, dät
ambitioner fanns att föra revolutionens
fana ut över hela världen, blev tidigt en
förebild, ett ideal för intellektuella i de
västliga staterna. Föreningen Clarte bildades 1919 som en samlingspunkt för
dessa av den franske författaren Henri
Barbusse, som tagit outplånliga intryck
av den självstympningsprocess som det
första världskriget utgjort för Europa.
Många socialister och andra allmänt
vänsterinriktade tyckte sig se att ljuset
skulle komma från Oster. Medan de
västliga industrisamhällena och demokratierna skakades av svårartade ekonomiska och politiska kriser byggde man i
Sovjet upp ett nytt samhälle och skapade en ny människa. De vänsterintellektuella såg det man ville se och bortsåg
eller bortförklarade det som ej passade
in i den sköna bilden.
När de två eldsjälarna inom Fabian
Society makarna Sidney och Beatrice
Webb i slutet av ett långt liv gav ut sitt
omfångsrika arbete om Stalins Ryssland,
gav de prov på just en längtan efter det
socialismens Utopia, vilket de förmenats
i sitt hemland. Där i det traditionsbundna England hade de i många år arbetat
på en samhällsomvandling efter närmast
socialdemokratiska, reformistiska riktlinjer. Nu ville makarna Webb på fullt
allvar göra troligt att man i Ryssland
var i färd med att skapa en ny civilisation och en ny människa. De lade ner
mycket möda på att skildra de former
enligt vilka Sovjetstaten i teorin skulle
styras utan att ta reda på den bistra
verklighet Stalins personliga diktatur
utgjorde för det ryska folket.
Makarna Webbs bok utkom 1935.
Det var under utrensningarnas begynnelseskede. De år som följde blev den
stora terrorns tid. Bara under perioden
1936-38 dödades tre miljoner människor, under Stalins hela regeringstid mellan tjugo och trettio miljoner. Med dem
dog Utopia. Många intellektuella i väst
lämnade kommunismen.
Den ryska revolutionens ”klasslösa
samhälle” har numera blivit ett utpräglat klassamhälle. För 1960-talets kommunister och nya vänster duger Ryssland inte längre som föredöme. Sovjet
var hopplöst passe redan före den ryska
interventionen i Tjeckoslovakien. Men
behovet av utopier för socialister tycks
kvarstå. I dag är det Kuba som är föregångsland nummer ett, tätt följt av
Nordvietnam, Nordkorea, Kina och
med det besynnerliga Albanien på uppåtgående. Unga socialister och andra
vänstermän far till Kuba för att uppleva det nya samhället, möta den ”nya
människan” vilken ideellt arbetar för
fosterlandet, socialismen och revolutionen utan avseende på materiella stimuli.
Redan makarna Webbs tyckte sig uppleva denna nya profitointresserade nya
293
människa, fast den gången var det i
1930-talets Ryssland. Den berömde arbetaren Stakhanov, som med sina rekordprestationer kom att utgöra ett fö-
redöme och – vilket var viktigare –
en metod att trissa upp arbetsnormerna
till en så hög nivå att flertalet arbetare
ej kunna nå upp till dem, har sin motsvarighet på dagens Kuba i den rekordarbetare, som vid inledningen till årets
sockerskörd högtidligt lovade Fidel
Castro att man skulle skörda de planerade tio miljonerna ton, något som aldrig tidigare skett.
Dagens socialistiska opinionsbildare
ser de nämnda staterna, vilka alla är
hårda diktaturer, som exemplariska fö-
rebilder. Samtidigt kritiserar de hårt,
obarmhärtigt, osakligt och tendentiöst
dagens bespottade svenska s k konsumtionssamhälle. Och ändå är detta samhälle så fritt att de utan risk för påföljd
kan bekämpa det – förutsatt att de håller sig inom de mycket liberala gränser
som utstakas av vårt lands lagar. Vilket
utrymme finns egentligen för en fri dis-‘
kussion ens för dem själva i deras socialistiska Utopia? Inte särskilt mycket,
om man besvärar sig att se närmare efter. Men i de ”dekadenta” demokratierna, så hatade av antidemokratier från
Hitler till Mao, där finns den.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner