Print Friendly

Utblick från Asiens glasveranda

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PER-HJALMAR BAUER:
Utblick från Asiens
glasveranda
Den säkerhetspolitiska debatten är
motsägelsefull, skriver generalmajor
Per-Hjalmar Bauer i denna artikel.
Han reder upp begreppen utifrån ett för
Sverige viktigt faktum, nämligen att
vJ.rt försvar är och uppfattas som
fredsbevarande. Han diskuterar vad
verklig fred innebär och pekar på
paradoxen, att försvaret av vår
demokrati ytterst gör det möjligt för
några att vägra bära vapen. Fredsvilja
och försvarsvilja är till sist detsamma,
skriver han.
Dagens säkerhetspolitiska debatt visar
en del motsägelsefulla drag. Icke-våldsparoller paras med appeller till våldet.
Vapenvägrare propagerar för vapenhjälp åt välsinnad gerilla och fredsrörelser ger näring åt krigsromantiken. Hjälteglorian, en tid förbehållen fotbollsstjärnor och knytnävskämpar, har fått
sin renässans också som dekoration åt
bemärkta krigsmän; ett exemplar har
fästs över den stupade gerillakrigaren
Che Guevara, vorden symbol för dem
som med våld vill förbättra världen.
Visioner av ett nytt och bättre världssamhälle tecknas jämsides med erinringar om Wiederkehr des ewig Gleichen.
Det följande är reflexioner som några
i debatter vanliga inadvertenser gett
upphov till – möjligen till någon ledning för dem som känner behov av att
orientera sig i labyrinten av argument.
Det må inledningsvis erinras om att
många av dessa främst är riktade mot
vår nuvarande samhällsordning; i försvarsdebatten utgör de irrationella element. Motsägelserna ligger emellertid
inte alltid i öppen dag. De påverkar
därför den mera positivt inriktade debatt som blott siktar mot en objektiv
omprövning av vår försvarsfilosofi, och
ger samtidigt näring åt latent misstro
och ovilja mot försvaret – mot ”generalernas instrument för utövande av förtryck”. De bör främst av den anledningen observeras.
I debatten görs ej sällan åtskillnad
mellan ”positiv” och ”negativ” fred. Det
352
fredstillstånd vilket vi i dag upplever
är laddat med konflikter. Först när dessa blivit undanröjda kan vi tala om
freden som någonting positivt, sägs det.
Naturligtvis ligger det en hel del av sanning i ett sådant påstående. De opponenter som följer denna linje ser emellertid en smula ensidigt på konfliktproblematiken. De erkänner inga andra
krigsorsaker än dem som bottnar i motsättningen mellan rika och fattiga, mellan i-länder och u-länder. De blundar
med andra ord för de säkerhetspolitiska
realiteterna, främst de mera näraliggande risker för en väpnad urladdning i
”vår” del av världen, som bl a följer
av att det i dag står bortåt fem miljoner välrustade soldater i Europa, och för
de konflikter som fört samman dessa
styrkor på en så relativt begränsad yta
– på denna ”Asiens glasveranda”, som
Lars Gyllensten har kallat vår lilla
(dock ej helt betydelselösa) världsdel.
Trots mycket tal om vikten av fredsforskning har de som vill ha bort vårt
militära försvar inte heller uthållighet
nog att avvakta resultaten av denna förvisso väsentliga verksamhet. Ville de
lyssna till en erkänd fredsforskare som
Johan Galtung, skulle de få höra att
ännu ingenting framkommit som kan
ge stöd åt ett antagande att en isolerad
avrustning i vårt land skulle kunna annat än skapa ökade konfliktrisker.
Det fredsbevarande försvaret
Det är väl känt, att man i ansvariga
politiska kretsar i Sovjetunionen betraktar det svenska försvaret som en stabiliserande faktor i norra Europa, ett vä-
sentligt bidrag till fredens bevarande.
Det är svårt att ur sådana uttalanden
utläsa någonting annat än ett rent konstaterande av ett faktiskt förhållande.
En begränsning av våra försvarsanstalter skulle med andra ord medföra ökad
osäkerhet i första hand i Skandinavien.
På rysk sida kan man befara, att Nato
som en följd därav skulle finna det nödvändigt att stärka sina positioner i Norge-Danmark. Sovjet skulle då kunna
tvingas att med åberopande av biståndsavtalet med Finland förstärka det finska försvaret med ryska stridskrafter.
Kontaktytan mellan Nato- och Warszawapakternas länder skulle därmed
komma att förstoras och konflikthotet
ökas.
Detta konstaterande av att olösta
konflikter finns i vår nära omgivning
innebär självfallet inte att vi kan blunda för u-landsproblematikerr. Befolkningsexplosionen och den tilltagande
världssvälten skapar ett hot mot hela
världen som varje nation måste medverka till att undanröja. Men vi skulle illa
tjäna världsfredens sak om vi lämnade
vårt bidrag till en konfliktlösning i andra delar av världen på sådant sätt att vi
samtidigt äventyrade säkerheten i Europa. Detta skulle direkt kunna försvåra
en lösning av världsproblemen.
I detta sammanhang vill jag peka på
en annan motsägelse i dagens debatt.
Bland våra världsförbättrare möter vi
ett icke obetydligt antal katastrofteoretiker. Samtidigt som de ivrigt utbreder
sig om nödvändigheten att vidta åtgärder för förbättringar på samhällslivets
olika områden och speciellt på försvarets uttalar de som sin övertygelse att
vi går mot en säker och snar undergång.
Miljöförstöringen och den tilltagande
världssvälten leder till en oundviklig
katastrof; världens arsenal av kärnvapen måste komma att leda till en urladdning, liktydig med undergång osv.
Hotet om katastrof kan inte förnekas.
Varningar är sannerligen befogade. Men
om världens snara undergång vore oundviklig borde det anses bra meningslöst
att diskutera långsiktsplaner för världssamhällets omdaning. Vi som kanske
ännu behärskas av någon ringa optimism
kan väl hämta uppbyggelse ur det förhållandet att vi trots allt på sina håll
i världen kan iaktta framsteg, tydande
på att problemen inte är olösliga. Japan
tycks ha kommit tillrätta med sitt befolkningsproblem och diskuterar t o m
en försiktig ökning av nativitetstalen
för att fylla behovet av arbetskraft
(kanske ur världssynvinkel sett en smula
ansvarslöst – men det är en annan
fråga!). Och vad mera är, även Kina
tycks ha kommit lösningen på spåren.
Det vore ju också underligt om tekniker
som kan landsätta människor på månen
inte också skulle kunna åstadkomma
några små förbättringar på jordklotet.
Earth Resources program ger vissa löften. Kunde nedrustarna i Geneve nå resultat skulle vi kanske få råd. Vad till
sist hotet från massförstörelsevapen be- 353
träffar kan vi kanske våga hoppas att
förnuftet eller självbevarelsedriften skall
verka återhållande.
Vad är fred?
Låt oss återgå till tolkningen av fredsbegreppet. Naturligtvis är det generellt
riktigt att när vi talar om detta är det
inte vilken fred som helst vi kan ha i
sikte. Vi vill i vårt land med detta ord
förbinda tanken på bibehållen möjlighet
för vårt folk att själv bestämma hur
vårt samhälle skall utformas. Vi vill
kunna stå emot hot eller påtryckningar
från andra makter.
Framför allt är bevarandet av fred
inte liktydigt med att rädda livet, så
som många av dem vilka tagit till orda
efter ockupationen av Tjeckoslovakien
har ansett. När dessa rekommenderat ett
renodlat icke-våldsförsvar som ersättning för vårt nuvarande totalförsvar
(där ”icke-våld” blott ingår som en
av komponenterna vid sidan av den
militära) och de tillfrågats vad Tjeckoslovakien vunnit med sin säregna metod
att möta en invasion, har ofta svarats
att befolkningen räddade i alla fall livet. Ja, de flesta gjorde ju det. Men om
nu detta att rädda livet åt befolkningen
skulle vara säkerhetspolitikens främsta
mål, är det svårförklarligt att så stort
intresse ägnades åt den föregående frigörelse- och demokratiseringsprocessen
i detta land. Xnnu mera egendomligt
syns det vara när så många av dessa
som förordar icke-våld samtidigt uttalar sympati för de befrielserörelser som
l
J
354
pågår på många håll i världen. Ingen av
dem har veterligen velat uppmana
Nordvietnam och FNL att lägga ner
vapnen, ehuru detta otvivelaktigt skulle
kunna rädda en del liv.
Låt oss inte hårdra paralleller av detta
slag mellan vårt land och länder som
lever under förtryck eller dra för vittgående slutsatser; en konsekvens av det
anförda finner jag dock logisk. De flesta
i vårt land, även flertalet av dagens
motståndare till svenskt militärt försvar, borde kunna vara överens om att
situationer kan uppkomma då det är berättigat att vi griper till vapen för att
värna oss mot inkräktare. Vi bör då vara
förberedda så att vi rätt kan använda
våra försvarsmedel.
Med att leva – i motsats till att bara
överleva – vill jag förstå en bevarad
möjlighet för varje medborgare att fritt
utvecklas i enlighet med individuella
förutsättningar och egen vilja. Jag vill
också – och främst- sätta det villkoret att vi får fortsätta att leva i ett rättssamhälle utan fruktan för godtyckliga
ingripanden mot den enskilde från myndigheters, arbetsgivares och andras sida.
Jag finner det egendomligt att detta är
en aspekt som alltför sällan kommer
fram i de svar som lämnas på den ofta
ställda frågan vad vi har att försvara!
Rättssäkerhet och individuell frihet
kan många ha skäl att ännu anse som
alltför beskurna. Mycket av den kritik
som både från ungdomar och äldre nu
riktas mot vår samhällsordning får väl
anses berättigad. Men vi har en möjlighet som få andra nationer att ge uttryck
åt vår kritik och vårt missnöje och att
därmed verka för ett bättre sakernas
tillstånd.
Försvar för vapenvägrare
På Sverigehuset i Stockholm som invigdes i juni finns en klottertavla; en mycket dyrbar sådan. Där har Siri Derckert
ritat några revolutionssymboler. Uppenbarligen i ängslig omtanke om dem som
kan ha svårt att tyda symbolspråket har
hon med naiv tydlighet tecknat ordet
VAPENVKGRARE, en klar uppmuntran, så får det tydas, åt dem som vägrar
att bära vapen till försvar för vår demokrati.
Detta således på en med anlitande av
skattemedel uppförd och utsmyckad
byggnad. Våra möjligheter att med det
fria ordets hjälp verka för förändringar
i vårt samhällsskick är sannerligen betydande, vår tolerans mot oliktänkande
likaså. 2\r de i något annat land större?
Detta får ses som någonting positivt.
Men de som vill rasera vårt försvar och
som tror sig därmed kunna påskynda en
övergång till ett bättre samhälle skall ha
i minnet att det är deras rätt att verka
för avrustning som vi försvarar. En av
de många paradoxerna i dagens samhällsdebatt!
En alldeles speciell svårighet för dem
som vill sprida kunskap om och skapa
förståelse för vårt försvar skapas genom
den motsättning – den skenbara motsättning – som råder mellan försvarets
huvuduppgift att bevara fred och nödvändigbeten att i studieverksamhet och
utbildningsarbete understundom förutsätta att vi misslyckats med detta. För
att bestämma vilken mängd av stridskrafter som behövs för att en angripare
skall betrakta en viss operation som
icke lönsam måste antagandet göras att
”fienden landstigit” eller att han ”gått
över våra gränser”. Samma förutsättningar måste gälla för utbildningen av
våra värnpliktiga – vars förmåga att
utnyttja våra försvarsmedel utgör grunden för den krigsavhållande effekten.
De scenarios som därvid tecknas omhändertas stundom av välvilliga (eller
illvilliga) uttolkare, som i mer eller
mindre bjärta färger utmålar krigets
fasor. Det är lätt att utnyttja dessa bataljmålningar för att- med uteslutande
av relevanta förhållanden om vilka
skrämda läsare och lyssnare kan väntas
vara okunniga – framställa vår försvarssituation som hopplös och det militära försvaret följaktligen som meningslöst.
En motsatt särdeles försåtlig tanke
brukar inte sällan skymta i argumenteringen rörande behovet av försvar. Om
detta är riktigt utformat och vår säkerhetspolitik adekvat blir krigsrisken helt
följdriktigt ringa. Men är faran obetydlig – detta är den i sammanhanget förvisso ologiska men inte ovanliga slutsat- 355
sen – då kan vi begränsa våra försvarsanstalter! Alltså: en circulus vitiosus.
Frågan om relationen mellan krigsrisk och försvarskostnader tilldrar sig
självfallet ett betydande intresse och
det förefaller att döma av en hel del
debattinlägg under senare tid som om
den skulle komma att stå i centrum för
den kommande försvarsdebatten. Problemet skall emellertid här inte närmare
beröras. Avsikten med denna artikel har
ju bara varit att påvisa den bristande
konsekvensen i en del aktuella debattinlägg.
Min egen åsikt är, att den debatt kring
säkerhetspolitikens grundfrågor som under det senaste året kommit igång –
mycket på grund av diskussionsinlägg
från oppositionella kretsar- i väsentlig
grad gagnat saken. Många som tidigare,
kanske mest av tradition, omfattat försvarstanken har tvingats att i grunden
tänka igenom problemen och att formulera sin ståndpunkt.
Det närmaste målet för den fortsatta
debatten om vår säkerhet borde vara att
skapa en gemensam grund för meningsutbytet mellan ”försvarsvänner”, tvivlare och opponenter. Mycket skulle vara
vunnet om vi kunde enas om att fredsvilja och försvarsvilja är synonyma begrepp.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner