Print Friendly

USA-DEBATTENS FALLANDE STJÄRNOR

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

USA-DEBATTENS
FALLANDE STJARNOR
CARL JOHAN LJUNGBERG
Tecken tyder på att svenska borgerliga opinionsbildare under senare år har varit imponerade av
neokonservativa ideer och metoder. Men är det verkligen den typ av maktorienterad, ideopolitik som ”neos”
företräder som är bäst ägnad att ändra på bristerna i Sverige?
D
en som i dag besöker
Washingtons republikanska think tanks
möter en värld där
man bryder sig över hur den senaste
skattelagen skall verka, en värld där
man upprörs å yrkets vägnar över
presidentens senaste expertutnämning eller forargas över någon
kungjord utrikespolitisk framstöt. En
värld där fintliga assistenter ilar över
tjocka heltäckningsmattor, Isen
klirrar i cocktailglas, unga policyskapande stjärnor tänker ut medlepotenta stickord och livet fortgår i en
pseudointim korseld av högnivåbekantskaper, illa dolda maktambitioner och ett ständigt lurpassande på
vilka maktbärare som står i tur att
falla härnäst.
Denna lätt overkliga think tankvärld levererar mga marknadsCARL JOHAN LJUNGBERG har en
PhD i statsvetenskap från The
Catholic University of America och är
verksam som ko11sult .
produkter i vanlig memng. Den
avger däremot en kanonad av symboliska manifestationer, mentalt riktade attacker och forsvarsstrider med
politiska fortecken, vilka bildar ett
skugglikt bakgrundsspel till den
verkliga maktens steg. Angår dessa
händelser fler än en snäv krets – en
krets som sannolikt mest utgörs av
aspiranter på samma symbolaktörers
priser, belöningar och positioner?
Eller möter vi bara ett prov på evig
upprepning. Professor Bourdieu, en
av de större genomskådarna av
fafånga sedan La Rochefoucauld,
skulle nog från sin parisiska sociologhorisont forgust iaktta verksamheten.
Bidrog till debatten
De forsta av dessa think tanks
uppstod på 1970-talet for att i ett
vänstrigt ideklimat ge råg i ryggen till
filosofiskt aningslösa och
pragmatiska högerpolitiker.
gången behövdes verkligen
träigt
Den
dessa
institut. Och när de kom, gjorde det
skillnad. Debatten fick en annan ton,
SVENSK TIDSKRIFT
kraven på underbyggda forslag
ökade. Åsikter om frihet, privata
initiativ och familjevärden som varit
bannlysta i decennier började tas på
allvar igen.
Dåtidens think tanks hade två
fordelar, vilka nu har glömts bort.
Dels hade de inte så mycket pengar.
Bristen på pengar gjorde att
verksamheten till en början blev
påtagligt seriös, och att makthungriga
opportunister hölls borta. Dels hade
de ett forråd av nya akademiska
reflexioner och ny teori som de
kunde fora ut till omvärlden.
Sedan dess har åtminstone tre
forändringar skett. För det forsta har
pengarna övergått från att vara en
bristvara till att bli en självklarhet.
Uppmärksamheten har enligt känd
logik skapat ett ökat tillflöde av
donations- och stiftelsemedel, vilket
lett till att instituten kunnat utvidga
sin verksamhet, anställa fler medarbetare och göra sig ännu mer
synliga i debatt och medier. Den
plötsliga rikedomen har – vem vet –
23
rentav korrmilt som en chock fcir
många styrelser i dessa institut.
För det andra har tillflödet av nya
ideer och kvalitativ reflexion (relativt
sett) strypts. Detta är en utveckling
som instituten knappast själva har rått
över.
Och fcir det tredje har instituten
böljat att locka till sig den sortens
personer som först höll sig borta –
opportunister, lycksökare, sådana
Heritage Foundation, där bland
annat en privat jättedonation gjorde
styrelsen yr i mössan. Ledningen
lärde hur man skulle vädja till dem
som hade pengar, och stötte på
motsvarande sätt bort folk som hade
något med tyngd att säga men inte
primärt strävade efter att synas i
medierna.
Jämte den antydda utvecklingen
skedde en idemässig förskjutning i
som hävdar att ”mediet är bud- det republikanska lägret. Förändskapet”. Skildringen kan tyckas ringen (ofta pådriven av folk som
cynisk, men är sannolikt hållen i
underkant.
ingick i Reagan-adm.inistrationen)
går ut på att modernisera den åskådpolitikens gängse syn på angelägna
uppgifter och aktuella prioriteter fcir
givna. Den distans som ges via en
tränad fonnåga att se dagskraven i ett
större, kalla det humanistiskt eller
historiskt sammanhang, lyckas de
däremot inte tillägna sig. Och de
föraktar till och med många som har
sådan distans och bekämpar dem
aktivt, istället fcir att ta dem i sin
tjänst.
Maktfixering
Allt detta gör neos stil ryckig, lynnig,
patetisk och original.itetsjäktande.
ning som USAs republikaner före- Långt rrilndre än att utgöra en bas fcir
Mässing och kristall
Kombinationen av dessa tre förändringar har varit ytterst olycklig.
Instituten bygger sig allt högre
boningar, med allt tjockare mattor
och med allt mer mässing och kristall
i entreerna. De anordnar journalistpartyn och inrättar märkliga tjänster,
pseudoprofessurer och projektledarskap i en aldrig sinande ström.
Effekten har ur den långsiktiga
samhällsanalysens synvinkel varit
direkt beklämmande. Bristen på
tradition och hävd i verksamheten –
vid första påseendet kanske en
tillgång – har efterhand lett till
styrlöshet och upphävd verklighetsträder så att partiets kandidater kan fa
ett bredare stöd. Men avsikten är inte
enbart att modifiera de tidigare
ideerna. Många av de neokonservativa är tidigare vänsteraktivister
som söker nya, mer lukrativa arenor
att verka på. Och de styrelser som
förvaltar institutens medel har alltför
ofta tubbats att släppa fram dessa
”neos”, möjligen i ytlig förtjusning
över att tro sig bidra till något ”nytt”.
Vad är det då som är fel med de
neokonservativa? Det oroande är inte
vad de tycker i enskilda sakfrågor,
utan deras grundinställning. Deras
mål är inte att nå verklig klarhet i de
långsiktiga politisk-filosofiska frå-
kontakt. gorna utan snarare att skaffa sig en
Utvecklingen förebådades när direkt kontaktyta till politiska och
American Enterprise Institute gjordes
om av en ytterst fintlig chef som
medvetet böljade fraterrilsera med
akaderrilska och mediala kändisar, fcir
att ge mer glans åt sin verksamhet.
Något motsvarande hände v.id
24
adrrllnistrativa makthavare. Deras mål
är att själva utöva politik. ”Neos”
suddar därmed ut gränsen mellan fritt
tänkande och politik – till uppenbar
skada fcir bäggedera. Det som gör
processen så störande är att neos tar
SVENSK TIO S KRIFT
välkommen eftertanke om maktens
utövning och gränser blir neos därför
en aspirantgrupp till politiska poster
och ämbeten, och i den mån de inte
når dessa utgör de en egen
maktgrupp med massmedier och
ideinstitut som sina instrument.
Ständigt belyses det hur fixerade neos
är vid den politiska makten. Även
om de kan vara starkt kritiska till
offentliga program och åtgärder,
spränger deras fantasi inte själva
tanken att skapande och förändring
är något som arbetar med politiska,
adrrllnistrativa och mediala redskap.
Men också synen på demokratin
bär hos flertalet neos spår av att ha
fonnats i politiserande snarare än
genuint akaderrilska rrllljöer. Medan
den traditionsbejakande högern ser
folkstyret som villkorligt och beroende av sin moraliska värderingsram,
absoluterar neos med fa undantag
demokratin som den högsta politiska
fonnen. Man yrkar även på att den
sprids till länder med verkligt eller
forment ”auktoritära” styresskick.
Neos ansluter sig därmed snarare till
den problematiska linje i amerikansk
historia som har W oodrow Wilson
och F D Roosevelt som portalfigurer, än till den republikanska syn
som betonar att USA bör göra sitt
namn till ett fciredöme, inte primärt
ingripa och omforma andra länder.
Som professor Paul Gottfried skrev:
”Medan vänstern söker påskynda det
administrativt terapeutiska övertagandet av det amerikanska samhället genom att avskaffa diskriminering och öva omfcirdelning, anser
högern fcir sin del att inrikesreforn1erna redan drivits långt nog
och söker i stället exportera till andra
länder sin egen uppdaterade form av
amerikansk demokrati”.
Majoritetsstyret som
högsta princip
Medan tidigare konservativa
exempelvis vände sig mot kommunismen därfor att den strider mot
västerländsk frihet och mänsklig
värdighet, sätter de neokonservativa
mot den avdöda kommunismen
majoritetsstyret som högsta princip
och fcirbiser den värld av traditioner,
länge upparbetade vanor och
underfcirstådd etik som är avgörande
fcir om ett fritt och mångfaldigt
samhälle skall bestå. De neokonservativas i grunden politiserade jacobinskt ensidiga betoning av det civila
i viss form, skymmer deras blick fcir
det mångforgrenade samspel mellan
familjer och självstyrande grupper
som utgör ett fritt samhälle.
Gary Dorrien som i en diger studie
härom året forsökte karaktärisera
neos framhöll deras starka beroende
av sin bakgrund inom den sekteristiska vänstern. Som ”Trotskys barnbarn” lägger de oerhörd vikt vid att
fran1kalla och vinna polemiker. Detta
skänker dem uppmärksamhet och
rykte. De söker inte långsiktig klarhet om samhället och kulturens
grundfrågor. Allt far sin betydelse
genom sin politiska användbarhet på
relativt kort sikt.
”Medan tidigare konservativa exempelvis vände sig mot kommunismen
däiför att den strider mot
västerländsk frihet och
mänsklig värdighet, sätter
de neokonservativa mot
den avdöda kommunismen majoritetsstyret som
högsta princip och förbiser
den värld av traditioner,
länge upparbetade vanor
och undeiförstådd etik som
är avgörande för om ett
fritt och mångfaldigt satnhälle skall bestå.
”Neos har gjort sig kända fcir hårda
angrepp på USAs välfardssystem.
Deras intresse fcir socialpolitik är väl
belagt och har getts mycket plats i de
neokonservativa tidskrifterna. Men
SVE NS K TID SKRIFT
deras mål är snarare att rädda
välfardspolitiken genom att forändra
den, inte att återge familjer och
oberoende grupper en självklar roll
som välfardens forsta garant. Ungefar
som Bengt Westerberg i Sverige.
Vård och omsorg tillhör enligt neos
statens åtaganden. Detta skiljer neos
från andra amerikanska kritiker av
offentlig välfard som Allan Carlson,
George Gilder och Charles Murray.
Det är ironiskt att en av neos mest
envisa teman genom åren har varit
angreppen på den så kallade ”nya
klassen”. Med det menar neos de
1960-talets vänsteraktivister, som
sedan de övergett hoppet att på
radikal väg forändra Amerika trätt i
offentlig tjänst och påbörjat en egen
form av ”lång marsch genom
institutionerna”. Den ”nya klassen”
sägs vara homogen och vilja ersätta
Amerikas syn på frihet och fritt
näringsliv med korporativism, och
diskret väva in sådana värderingar i
amerikansk vardag infcir ögonen på
en häpen elit av faretagsledare som
inte fattar vad som håller på att ske.
Här kommer neos in i bilden, som
tolkare och leverantörer av motvapen men också som icke ovilliga
kandidater till den ”nya klassens”
maktpositioner. Det tydliga neokonservativa intresset fcir kvardröjande
marxistiska taktikfrågor, liksom deras
nyläsning av Machiavelli i medveten
polemik mot USAs gängse idealism
och dess tabu vad gäller mål och
medel, bör även noteras.
De neokonservativa har lärt sig att
tala maktens språk. De siktar på cen- 25
trala, mediebelysta och vitala poster.
1994 beräknade den nämnde Paul
Gottfried att de neokonservativa forfogade över donationsmedel i storleksordningen 30 miljoner dollar,
vilket säkert är en fOrsiktig uppskattning. Enorma sponsorsatsningar på
män som Allan Bloom (Leo Strausselev och litteraturvetare), Dinesh
d’Souza (utbildningskritiker) och
Francis Fukuyama (neohegelian som
gjort sig känd for tesen om ”historiens slut”) har bidragit till att plantera in de neokonservativas åsikter i
debatten. Inte oväntat har dessa personer hälsats med välvilja av gamla
fränder också i vänsterliberala mediefora, oavsett argumentens tyngd.
~örstrött historieintresse
Kanske viktigast är neos omdöme om
historia, värdemedvetande och
framtid. ”De neokonservativa är ofta
smarta men sällan visa”, har Russeli
Kirk träffande sagt. I grunden osäkra,
vacklande och benägna att folja
lagens idemode erbjuder de ett forvirrande skådespel där en och annan
historisk, framstegskritisk tanke
ibland kan tas upp, men dock sällan
sätter djupare intryck. Neos tycks
allmänt forstrött intressera sig for den
kunskap som historien ger. I sin
hektiska Iver att tävla om nuets
positioner och inmuta framtidsalternativ är de offer for modern
villfarelse att VI bokstavligen reser
från det forflutnas brister till en
framtid i lycka och överflöd.
26
En neokonservativ som Michael
Novak har sedan han övergett sin
tidigare religiöst rosseuanska samhällskritik närmast blivit extremt
ensidig i sin tro på den rena kapitalismen och dess (enligt honom
självklara) allierade demokratin. Han
skapar slående vändningar om hur
kapitalismen skall befria från onytta
och upphäva fordomar, men saknar
den balanserade helhetssyn som är de
traditionellt konservativas egendom.
Befria sig kan man inte genom att
glönuna historien. De neokonservativa glömmer eller tränger bort
detta enkla faktum. Men tecken
tyder på att deras makt att fortrolla
håller på att ta slut, och att de börjar
tas for de lyckosökare som de
egentligen är.
~artig påverkan
Tecken tyder på att svenska
borgerliga opinionsbildare under
senare år varit imponerade av
neokonservativa ideer och metoder.
Centrala drag i Timbros verksamhet,
i moderaternas programarbete och i
Svensk Tidskrifts redaktionella forändring nyligen ger belägg for detta.
Innan man befäster denna påverkan
från neos ytterligare är det skäl att
begrunda, om det verkligen är den
typ av maktorienterad, ideopolitisk
strid som neos driver som är bäst
ägnad att ändra på det som brister i
Sverige och som kan tillvarata
möjligheterna i svensk debatt.
SVEN S K TIDSKR.IFT
Jämlikheten eliminerar just det
som tiden värderar och efterfrågar, det lilla extra som öppnar
eller stänger dörrar. Den bortser
från personlighet och individualitet. Det blir extra tydligt när
facket ger sig in i rättviseaktioner
för skådespelare. skådespelaren
står ju på scenen med sin person,
personligheten är hans instrument. Hans kropp och hans uttryck är hans. Det finns ingen
rättvisa som gör den ene lika bra
som den andre.
Riksteatern sa upp sju skådespelare och två regissörer på
grund av sänkta statsbidrag, och
teaterförbundet gjorde sak av
uppsägningarna och drev fallet
ända till AD.
Teaterförbundet sa ingenting
om att dessa nio hade jazzen i
blodet, ingenting om utstrålning,
talang, personlig röst eller scennärvaro. Allt teaterförbundet
förde fram var tjänstetidens längd
och företrädesrätten till
återanställning.
Grymmare mot individen kan
ingen dom vara än detta försvar
för antalet tjänsteår.
Det outtalade, det som inte
sägs, blir extra hörbart för att det
smyger sig bakom sanningen om
jaget, för att det indirekt förvandlar dessa skådespelare till
dussinmänniskor utan särskilda
egna kvaliteter och då spelar det
de gör ingen roll. Det som
försvaras är deras rätt att lyfta
lön. Facket driver folk framför sig
i skock. Det är otidsenligt. Fack~t
är otidsenligt.
Helena Riviere

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner