Print Friendly

Ur led är tiden…

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UR LED ÄR TIDEN …
REGERINGENs diskvalificering av hr
Hjalmarson som F.N.-delegat utlöste som bekant blandade kommentarer i den socialdemokratiska
pressen. Efterhand har dock tydliga rättningsrörelser inträtt – och
nu tycks kommandot »rättning
vänsten även ha nått ideorganet
Tiden. Det sätt på vilket vår länge
aktade kollega behandlar vad den
kallar »fallet Hjalmarson» bör inte
stå oemotsagt i dessa spalter, särskilt som Tiden behagat skänka
Svensk Tidskrifts uttalanden en
särskild uppmärksamhet i sammanhanget.
Till degenerationsfenomenen hos
våra dagars svenska socialdemokrati hör en benägenhet för översittartonfall och en alltmer utbredd
oförmåga eller ovilja mot att försöka förstå en meningsmotståndares tankegångar och känsloreaktioner. Tidens utläggningar i »fallet»
Hjalmarson är ett symptom på att
denna förfallsprocess börjat anfräta själva det socialdemokratiska
ideorganet – partiets intellektuella
språkrör.
För många inom oppositionen,
som ofta med förargelse men nästan alltid med respekt följt Tidens
insatser, är detta en både ledsam
och illavarslande upptäckt. Särskilt
sorglustigt ter det sig att just Tiden
i samma nummer högtidligt lamenterar över att »det är uppenbart
svårt att under nuvarande förhållanden få till stånd en vettig debatt
med högerns pressorgan i utrikespolitiska angelägenheter».
Trots att Svensk Tidskrift inte är
någon »högerns månadspublikation» – den är i förbigående sagt
inte ens en månadspublikation –
skall vi göra ett försök att förklara
varför regeringens åtgärd har väckt
en sådan förbittring inom högerpartiet- och sannerligen inte bara
inom högerpartiet – och varför regeringsaktionen enligt vår uppfattning är så olycklig ur allmän demokratisk synpunkt.
Förbittring är ordet för
starkt? Ingalunda!
Tiden förbigår eller rättare förvränger regeringsaktionen på följande sätt. Efter att ha repeterat
hr Erlanders ohållbara anklagelser
mot högerledaren för bristande på-
litlighet beträffande den alliansfria
linjen säger man:
»Snarast frestas man, i likhet
med vad som på åtskilliga håll
inom socialdemokratisk press och
opinion skett, uttrycka sin förvå-
ning över att regeringen inte tagit
detta steg tidigare. Omsorgen om
442
en enig utrikespolitisk opm10n
inom landet kan inte ställa hur
stora krav på överseende som helst.
Man kan på sätt och vis förstå
Svensk Tidskrifts ledsnad över att
‘regeringen vågar att ex officio och
inför all världen stämpla sin huvudmotståndare som personligen
mindervärdig’. Ex officio måste det
givetvis ske såsom hr Hjalmarson
agerade i slutomgången. ‘Mindervärdig’ må stå för Svensk Tidskrift
– att hr Hjalmarson hade varit
olämplig bör vara tydligt så här
dags.»
Inte ett ord om vad som främst
motiverat reaktionen från vår och
så många andras sida – nämligen
att hr Hjalmarson i en regeringskorumunike diskvalificerades därför att han brast i »omdöme och
ansvar».
Regeringen finner det lämpligt
att bryta samarbetet i F.N. mellan
representanter för alla de demokratiska partierna i vårt land. Regeringen finner det lämpligt att fastslå att F .N.-delegaterna är direkta
språkrör för den sittande regimen.
Hr Hjalmarson har befunnits
»Olämplig» i sammanhanget. Hans
utrikespolitiska uttalanden anses
av regeringen icke falla inom
ramen för en ur dess synpunkt
tolerabel nyansering av den svenska
alliansfria linjen. Gott och väl !
Detta är ett politiskt bedömande,
som regeringen är i sin fulla rätt
att göra. Oppositionen kan finna
åtgärden beklaglig – markeringen
just i F.N. av samarbetet mellan de
svenska demokratiska partierna”
kring utrikespolitiken torde dock
ha haft sitt värde. Oppositionen
kan också finna åtgärden skadlig
såsom ägnad att ge ett intryck av
svensk undfallenhet inför Moskva.
Oppositionen har vidare anledning
att fästa uppmärksamheten på regeringsaktionens konsekvenser för
yttrandefriheten.
Om allt detta skulle man ha kunnat diskutera utan större stegring
av blodtrycket på någondera sidan.
Indignerade tonfall, annat än som
uttryck för en irritation över vad
man tycker vara en oklok politik
hade det inte funnits anledning till
– än mindre någon förbittring.
Den häftiga känsloreaktionen inställer sig inför regeringens motivering till hr Hjalmarsons olämplighet, nämligen att han brister i
ansvar och omdöme. Detta säger
man till en partiledare, vilken kan
stödja sig på ett fast förtroende
och den varmaste uppskattning
från ett parti, som han fört över en
rad valsegrar till ställningen som
det ledande oppositionspartiet. Hittills har de officiella relationerna
mellan regeringen och partiledningarna inom oppositionen varit korrekta och präglats av en strävan att
skilja mellan politiska meningsmotsättningar och värdering av
person. Det är en av de stora vinningarna i den västerländska demokratin att partiledningar numera behandlar sina motståndare i
andra partier med personlig aktning och hänsyn. Förr högg man
huvudet av fallna motståndare –
nu gör man dem till landshövdingar.
Regeringens motivering till sin
aktion mot hr Hjalmarson innebär
sålunda en förgripelse på en grundläggande norm i nutida demokratisk etik. Därför väcker den förbittring – och därför blir den ett
olyckligt prejudikat.
Eller är det meningen att högern
stillatigande skall finna sig i att
dess partiledare offentligen förolämpas av regeringen? Tror socialdemokraterna till äventyrs att
man inom oppositionen – alla
inom oppositionen – bara skall
stryka över och gå vidare?
I så fall misstager man sig. Socialdemokraterna har under senare
tid så hänsynslöst missbrukat sin
ställning till att bryta mot elementära demokratiska spelregler att
allt fler inom oppositionen blir benägna att uppfatta deras åtgärder
som prejudicerande för en kommande borgerlig regim. Prejudikaten är onekligen avsevärda. En regering kan använda folkomröstningar som taktiskt vapen på det
sättet att den dikterar formuleringen av motståndarnas frågeställningar. En regering kan genomdriva grundläggande förändringar
av samhällets institutioner bara
den disponerar över 1 (en) röst
mer än motståndarsidan vid den
avgörande parlamentariska omröstningen. En regering kan diskvalificera en politisk motståndare –
t. o. m. en partiledare – till ett vik- 443
tigt statsuppdrag genom att offentligen förklara att vederbörande
brister i ansvar och omdöme.
Låt oss teckna en hypotetisk bild
av det sistnämnda prejudikatets
verkningar. Antag att en borgerlig
regering träder till i september
nästa år, en regering med högerledaren på en av de främsta posterna. Socialdemokratins fall gick
så hastigt att t. ex. herr Lange inte
hann bli placerad som landshövding, och det socialdemokratiska
oppositionspartiet föreslår honom
till F.N.-delegat. Vid överläggningar
inom regeringen kommer säkerligen hr Hjalmarson – enligt sin generösa läggning – att tillstyrka.
Men är det möjligt för hans statsrådskolleger inom och utom högerpartiet att biträda ett sådant förslag? Det skulle ju innebära att
regeringen gav vitsord om ansvarskänsla och omdömesgillhet åt herr
Lange, vilken ett år tidigare deltagit i en högtidlig regeringsförklaring om numera statsrådet Hjalmarsons avsaknad av dessa egenskaper. Att leva i en sådan hörsamhet för Bibelns bud, att vända den
slående andra kinden till är politiker förmenat – därom borde socialdemokraterna mer än andra
vara medvetna.
Vad som gäller posten som F .N.-
delegat gäller rimligtvis också åtskilliga andra beställningar. Hr
Hjalmarson brister – har regeringen sagt – i ansvar och omdöme. En sådan person kan naturligtvis aldrig ifrågakomma till att
444
bestyra så höga riksens vårdande
värv som en landshövding eller generaldirektör betros med. Det vore
en grov förolämpning mot ett län
eller ett verk. Så måste regeringen
Erlander se saken. Och till motsvarande resultat – beträffande medlemmar av f. d. regeringen Erlander – måste rimligtvis en blivande
regering Hjalmarson-Ohlin-Hedlund komma. Och den bedömning,
som tvingar sig fram om förutvarande statsråds obrukbarhet, lär
ofrånkomligen föra med sig konsekvenser även för den stora skaran
av socialdemokratiska regeringsbiträden.
Att dylika tankegångar, som för
några år sedan skulle tett sig som
ett skämtsamt fantasteri, i dag utgör en naturlig konsekvens av den
sista tidens regeringspolitik, har
sannolikt inte gått upp för socialdemokraterna. Är det fåfängt att
hoppas att man på den sidan inser
vart man leder utvecklingen i den
svenska demokratin och att man
hejdar sig innan det är för sent.
Eller skall vi få den värsta farhå-
gan besannad: att socialdemokratin – obekymrad om följderna –
håller på att driva oss in i ett nytt,
kärvare och brutalare politiskt klimat?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner