Print Friendly

Ur kristen synpunkt

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UR I(RISTEN
SYNPUNKT
Avjil.lic. KARL-GUSTAF HILDEBRAND, Uppsala
FöRVIRRAT och oöverskådligt som aldrig förr är världsläget
vid detta årsskifte. Endast den mycket naive kan känna sig kallad att med klara linjer profetera om framtiden. Den värld som
närmar sig är en annan än den vi hittills känt. Stort mer veta
vi icke om den.
De korta betraktelserna härnedan vilja icke vara något kristet
siarförsök, inte ens ett reportage från den kyrkornas brottning
med krigs- och efterkrigsproblem som trots allt ständigt pågår.
Det är bara fråga om ett par randanmärkningar till läget, sett ur
den kristna sakens synpunkt.
Man kan börja vid det som just nu ligger närmast till och under
hösten har upprört oss starkast: det som skett i Danmark och
Norge. Det kristna bedömandet behöver här knappast utsägas.
Det som är ett uppenbart brott mot den enklaste humanitet, det är
i än högre gra·d upprörande om man ser det i relation till Kristus.
Brottet har utförts mot människor, skapade av Gud, mot människor
för vilka – som aposteln säger – Kristus har lidit döden. Dess
skarpare måste då dornen bli. Här har det blivit kränkt som är
mera än människors regler och verk. Den anda som därvid kommit
till uttryck är en dödsfiende till all kristendom.
Man kan nu påminna om att den danska judeförföljelsen och
den norska studentförföljelsen icke äro några principiella nyheter.
Kampen mot de ockuperades universitetsliv började på andra håll
för flera år sen; kampen mot det fria universitetet över huvud
har den ockuperande makten ännu långt tidigare inlett i sitt eget
land. Ingreppet mot de danska judarna skiljer sig från äldre motsvarigheter egentligen därigenom att det fullföljts med ovanlig
slapphet och att de flesta av offren räddat sig undan. Om den
nationalsocialistiska politiken har man icke fått veta något som
man inte vetat förr. Dess klarare är det att motsättningarna –
också ur kristen synpunkt – icke gälla tillfälliga åtgärder utan
705
—————- —————————–
Karl-Gustaf Hildebrand
något långt djupare. Overallt där det verkligen finns möjligheter
att handla eller framkalla effektiv handling, där är det stor skam
om de kristna grupperna bli efter. De allmänna känsloutbrotten
äro däremot närmast en praktisk, mentalhygienisk sak; vi behöva
dem litet var för att icke kvävas, men i och för sig är det oss själva
vi tjäna med dem.
Emellertid visa händelserna i Norge och Danmark också en annan sida än den vederstyggliga; särskilt i Danmark såg man med
en sorts schematisk tydlighet vad som i och för sig gjort sig märkbart länge och hos alla ockuperade folk. När hotet kom, trädde motkrafter i aktion. Mycket av den hjälp människor gåvo varandra
var enkel soldattjänst mot det egna landets intresse; somligt gjordes också, som alltid här i världen, av ganska krassa motiv. Men
ingen tar miste på att någonting annat var med: människors drift
att bistå andra människor, för en större gemenskaps skull och med
livet som insats. Den solidaritet som ibland behöver så mycket
pustande och predikande för att komma till tals, den var här enkel,
självklar. Människans begrepp blev därigenom en liten smula
rentvättat. Just när våldets och brutalitetens makter- som tillika
voro okunnighetens och enfaldens – kommo starkast till uttryck,
då erfor man att allt icke bestämmes bara av våld och brutalitet.
För oss är det en mycket stor förmån att i vårt lands gäster och
deras erfarenhet få möta den upptäckten.
Här bekräftades en iakttagelse SQm man mer än en gång gjort.
Over det läge, varur kriget växte fram, låg en prägel av determinism: allt drev, tyckte man, oemotståndligt mot sitt mål; viljor
gagnade föga. I de flesta avseenden blev det sen värre än man
väntat. Betraktat i närbild, kommer det andliga tillståndet efter
kriget säkert att uppvisa ett kaos och en förvildning, varom vi
ännu knappt kunna drömma. Men icke desto mindre har något
gått bättre än man trott: det har visat sig att det andliga icke är
någonting betydelselöst ens i den yttre handlingens värld. I stor
utsträckning är historien verkligen en kamp mellan viljor, ibland
goda och ibland onda men artskilda från den blinda nödvändigheten, den döda massan. Också hos den materiellt underlägsne,
också hos den besegrade, ha moraliska faktorer visat sig i stånd att
förändra skeendet. Därmed får också frågan om världens framtid
en ideell, en etisk sida. Den står på ett plan där andliga makter
ha möjlighet och plikt att komma till tals med den.
Detta är viktigt för det kristna världslägets bakgrund: den är
förvirrad, men icke till hopplöshet. Och bland de andliga mak- 706
Ur kristen synpunkt
terna har den kristna kyrkan själv visat sig vara något annat än
en antikvitet. Det kommer en gång att kunna omvittnas från Tyskland, också från de protestantiska kyrkorna där. V ad man än kan
sätta för frågetecken inför den ryska nyorienteringen, ett är sä-
kert: den vore otänkbar, om inte kristendomen på många håll i
Ryssland alltjämt vore en realitet. I Norge har kyrkan, utan att
svika sig själv, varit det andliga motståndets själ. I Danmark har
det kristna arvet, osynligt men viktigt, hört med till de avgörande
krafterna. Finlands kyrka talade till oss redan innan Danmark
och Norge blivit anfallna; dess profetiska och bekännande ande,
sådan vi sågo den under Vinterkriget, har haft ett oöverskådligt
inflytande på svensk förtröstan och svensk inre visshet i tvivlets
år; den skulden får icke glömmas.- Kyrkorna få det troligen svårt
efter kriget; också i vårt land kan man tycka sig skymta gryende
kristendomsfientlighet, efter allt omhuldande. Men kyrkorna stå
icke vid sidan av historien. Det skapar ett ansvar: de kunna icke
fly in i det centrala, det andliga, och avvisa världens nöd som
något ovidkommande. De ha del i det som skall ske.
En kyrklig plikt som man tycker sig skymta är den att föra rättens, rättfärdighetens talan. Av allt att döma får rätten det ganska
trångt när allt, under hårt tryck, skall ordnas upp. Samtidigt
finns ändå på många håll en äkta, obestridlig rättskänsla, en
hunger och törst efter rättfärdighet. Kyrkan har plikt att icke
med fromma ord och lydigt frammumlade välsignelser gömma
undan problemen utan tvärtom verkligen peka på dem. Därtill
finns ansatser: icke minst på amerikanskt håll har man någon
gång varit rätt ovillig att med hull och hår svälja stormakternas
krig som ett heligt krig. Det ger möjlighet att på ett djupare sätt
vara till hjälp, att hålla sikten klar. Att inte små folk här och var
slarvas bort i utkanterna, det är t. ex. något som angår de kristna
kyrkorna, lika mycket som exempelvis sociala orättvisor måste
angå dem. Och världens rättskänsla behöv·er solidarisk gemenskap
med den kyrka som förkunnar Guds rättfärdighet.
En annan sak är i ännu mer specifik mening kyrkans sak: det är
frågan om försoningen. De makter som trotsat våldet ha till en del
varit av annat slag än våldsmakterna; skall deras kamp bli mer än
en glänsande tillfällighet, så krävs im fortsatt kamp för det som
är av annat slag. Kyrkan måste först och främst kalla hela världen ·till bot; därom äro många eniga. Intet är vunnet med att
.sentimentalt blanda bort korten och låtsas som om alla haft ungefär lika rätt. Men det måste också bli sagt att alla ha skuld, både
707
50- 43925. Svensk Tidskrift 1943.
t··…~· -..·-~·
..
,-· •:-
Karl-Gustaf Hildebrand
allmänt och på konkreta punkter. Kyrkans popularitet- vunnen
genom ståndaktighet i mången frihetsstrid-kan nog rätt allvarligt ställas på spel, när den måste säga också till segrande och befriade landsmän att de icke äro syndfria, att allt vad de få lust
till i uppgörelsen och återuppbyggnaden icke är ädelt och ofelbart.
Men det måste ske.
Därför måste det också sägas att freden – sedd från sin moraliska sida – icke endast, eller ens främst, är en sluträkning med
det förgångna; den är grundläggandet av det som skall bli. Mycken kränkt rättskänsla måste där få komma till tals; det är mycket
enfaldigt om vi neutrala söka bagatellisera den rättskänslan. Men
för ett objektivt internationellt domslut saknas auktoritet och förutsättningar; det är en kyrklig plikt att försöka säga det, eftersom
kyrkan skall vittna om Honom som verkligen dömer.
Allra minst kan det – för att peka på en punkt – vara fredsstiftarnas uppgift att döma över hela den gångna historien. De
ganska dimmiga lärorna om det tyska folkets alltifrån början
ofrånkomliga ondska, om nazismen som något för vilket egentligen
Fichte eller Fredrik den store ha ansvaret, de äro principiellt sett
icke obesläktade med Rosenbergs Mythus och annan nazistisk historieskrivning. Det blir inte bättre när folkpsykologien – alla dilettanters skötebarn- kommer till och »förklarar». I England har
en frimodig karl som biskopen av Chichester reagerat mot sådana
ideer. Den kyrka som tappert slagits mot lögnen i den ena kapprocken får väl också känna igen den i den andra. Och frånsett
detaljerna: att fördöma hela folk, i deras totalitet och deras hela
historia, det är att falla Gud i yrket. Sådant är okristligt.
Hela världens framtid hänger till sist ändå på om folk en gång
åter kunna lära sig sarwcerka. Det går ju inte att börja med omfamningar; verkligheten lär nog i ganska våldsam grad bli en
annan. Men risken är stor för att man bygger upp ett otillitens,
tvångskontrollernas system så logiskt och omfattande att det blir
en direkt reklam för kaos och i verkligheten också blir utan motståndskraft mot kaos. Tillräckligt snart, på andra sidan de säkert
mycket hårda uppgörelserna, måste man börja dela upp världen
på annat sätt än i rättfärdiga och straffade nationer, i fiender och
allierade. Annars brister alltsammans, och vägen är öppen för
de politiska frälsningsreligionerna.
Här kan ändå kyrkan något betyda. Framförallt därigenom att
-när nu så mycket rivits ner- kyrkan bjuder gemensam verklighet, ett gemensamt intresse, i vars tecken folk från båda sidor
708
Ur kristen synpunkt
kan mötas som likställda, till och med mötas i kärlek. Steinbecks
»The moon is down» slutar oförlikneligt vack,ert med den scen,
där ockupationsmaktens representant hjälper motståndets ledare
att komma ihåg ett Platon-citat; det är en bekännelse till något
bestående. Men det är nu inte så många som kunna citera Platon.
Däremot är det många som bekänna sig ha samma herre och Gud.
•Tag hörde en norrman, som vågat livet för sin kallelse och sitt
land. Han talade om den självklara plikten att ignorera fienderna
när man mötte dem på gatan; att svika den plikten vore att svika
sitt fosterland. Men han talade också om hur svårt det ibland
kändes, då man såg den konkreta människan för sig. Han berättade hur han ibland, då främlingen gått förbi och all rättfärdighet
var uppfylld, måste stanna och be en bön för fienden han mött.
De som varit med i kampen ha mer att hata för än vi, deras nerver
ha också pressats hårdare. Men de veta- icke minst de som kämpat ärligast- att människorna på fiendesidan faktiskt äro människor av kött och blod. Och i den kristna verkligheten, i gemenskapen mellan benådade syndare, finns något som på ett naturligt sätt
kan bygga upp.
Sålunda: Kyrkan får icke svika rättfärdigheten, icke sluta fred
med ondskan och synden. Men den måste se ondskan och synden
inte bara som en grupptillhörighet, en partisak. Den måste hålla
uppsikt efter dem överallt, annars är den icke kyrka. Och den
måste, i och bortom sin tjänst åt rättfärdigheten, också föra försoningens talan. Den får icke lätt att genomföra detta: ty framtiden kommer att- bland an.nat -vara överfylld av sociala och
internationella omstörtningar, oandlighet, fruktansvärd andlig utmattning. Men det är icke betydelselöst att kyrkan till det yttersta
förkunnar rätt och försoning; det är icke betydelselöst ens på detta
århundrades sikt.
709
…..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner