Uppsala 1968 – kyrkomöte eller partikongress
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Teol. lic GUNNAR DAHMEN:
Uppsala 1968 -kyrkomöte
eller partikongress?
Hovpredikanten, teol. lic. Gunnar
Dahmen, granskar vad som
egentligen hände vid världskyrkomötet
i Uppsala. I många avseenden ställer
han sig skeptisk till vad som skedde
men framhåller också de positiva dragen.
Framtida kyrkomöten måste emellertid,
framhåller förf., ”ha en mera
bekännande kristen karaktär än vad
Uppsala 68 hade”.
Kyrkomötet i Uppsala varade i 16 dagar.
2 000 delegater, rådgivare, experter, observatörer, journalister och radiomän
från 235 kyrkor i över 100 länder sammanträdde, matades med stenciler- 10
ton – och samlades till ekumeniska gudstjänster i kyrkor och under bar himmel.
Och resultatet?
Hur man bedömde mötet
En positiv bedömning finner att i Uppsala visade kyrkorna för första gången
en förmåga att höja sig över lärofrågor
och traditioner för att med gemensamma
krafter och under allvarlig självrannsakan träda ut i världen för att skaffa rätt··
visa åt de betryckta och bröd åt de hungrande. När huset brinner, sade man, måste även de frommaste munkar lämna sina
tidegärder för att rädda människor. Vad
som hände i Uppsala var kyrko- och
världshistoria och det gäller att fullfölja
vad Uppsala inledde. Kyrkorna är på
marsch framåt.
En negativ bedömning finner att kyrkorna som vanligt var för sent ute. Man
ordnade information om vad varje människa redan vet. Var delegaterna munkar
från Athos som nu för första gången lämnat sin ö? I stället för att påminna om
”det enda nödvändiga” lekte man politiskt möte med imitationer av slagord
och demonstrationer. Man kunde, skrev
Malcolm Muggeridge efter ett besök, enas
om allt därför att man inte trodde på nå-
got. En oformlig och arbetsoduglig församling med oerhörda anspråk men utan
gehöri världsopinionen.
Vad är sanningen om mötet?
Det är en svår fråga därför att mötet är
strängt taget inte avslutat. Avslutningsdagen i Uppsala hade GHT en rubrik
”Vitbok i höst skingrar ovisshet kring resultatet av kyrkomötet”. Många deltagare, heter det vidare, menar ”att det ska
bli spännande att se vad vi egentligen
kommit fram till”. Det sagda är ett uttryck för förhållandet att resolutionerna
är vaga och dubbeltydiga.
Mötets lovvärda syfte att skapa rättvisa åt de fattiga nationerna torde hittills ha tjänat som en skyddsmur gentemot kritiken. Vem vill ifrågasätta en så-
dan vilja och vem vill ens genom att ifrå-
gasätta metoderna utsätta sig för mötets
fördömande blickar som säger att man är
en förstockad och självisk traditionalist?
Var inte mötets motto bibelordet ”Se, jag
gör allting nytt!”? Vill någon bestrida att
det behövs förnyelse?
Intet adjektiv i mötets vokabulär var
mera populärt än ”radikal”. Det fanns
icke en debatt utan att man begärde nya
”strukturer” i stället för det ”etablerade”. Till dessa ovanliga ord kom så de
ingalunda nya men i dessa sammanhang
ovanliga orden ”revolution” och ”våld”.
Till mötets förspel hörde den mångomtalade s.k. dialogen mellan kristna och
marxister. När man frågade metropoliten Nikodim av Moskva så svarade han
utan omsvep att en sådan dialog var
omöjlig, helt utesluten. Han bör veta vad
han talar om.
379
Hur blev det med revolutionen?
Den som under någon av de första dagarna närmade sig Fyrishallen kunde tro
att man fått besök av Kosygin, vid den
tiden på besök i Sverige. Sällan, blev det
sagt, har så många poliser haft så litet
att göra. Det revolutionära krutet var inte särskilt eldfängt. Ordet ”revolution”
hade i kyrkomötets sammanhang hörts
två år tidigare vid en förberedande konferens i Geneve och då enbart i betydelsen genomgripande förändring, ungefär
den betydelse ordet har på engelska eller
när vi menar att något är ”revolutionerande nytt”. Men man började leka med
ordet och det uppstod en viss revolutionsromantik. En analys av vad man menade
med de många orden gav uttryck åt uppfattningen att vi som besuttna redan utövar våld och därför bör de fattiga folken ha samma rätt. Några revolutionsappeller kom dock icke och det hade väl
heller ingen väntat.
Vilka frågor behandlades?
Mötet ägnade sig åt vissa förberedda ämnen. Frågor om kyrkans enhet, om missionens innebörd i vår tid, om den sociala och ekonomiska utvecklingen i världen, om rättvisa och fred, om behovet av
en ny gudstjänst och en ny livsstil. Ämnena behandlades sektionsvis, belystes
genom föredrag och rekommendationer
och antogs av församlingen i dess helhet.
Vissa genomgående tankar präglade
samtliga rapporter. Det var tankarna att
kyrkorna hittills alltför mycket velat
380
bevara sitt eget liv i stället för att förlora
det för Kristi skull. sekulariseringen är
inte ett spöke man behöver frukta utan
en nödvändig process som hör fram~t?-
skridandet till. Ty den innebär att världen blivit myndig. Kyrkan f~r inte bli
självändam~l. Världen genomg~r en fullständig förändring, politisk, social, ekonomisk och ideologisk. Någon enhetlig
kristen kultur finns inte längre. Nya rö-
relser har tagit initiativet som förmår lö- ·
sa mänsklighetens problem. Kyrkan bör
med sin närvaro dela ansvaret och bördan. Kyrkans uppgift är inte att bekämpa ateism eller andra ismer i en pluralistisk värld utan att i handling arbeta för
en bättre värld.
Ovannämnda ord känner var och en
teologiskt initierad igen som typiska för
den sekulariseringsteologi som blåser i
USA. Vad däremot de flesta inte känner
till är att precis samma tankar sedan
länge varit kännetecknande för de teologer som i öststaterna pläderar för att kyrkan helhjärtat skall träda in för den
marxistiskt-socialistiska staten. Orden är
exakt desamma. Tankarna låter kristendomen förenas med praktiskt taget vilken åskådning och vilket samhällssystem
som helst. Det är också fullkomligt riskfritt att företräda en sådan teologi. Därför var Uppsala möte 1968 inte ett verkligt radikalt möte utan snarare ett uttryck för en ängslig oro att inte vara med
sin tids mest högröstade propagandister.
Man kommer att tänka på Chestertons
ord att den kyrka som ingår äktenskap
med tidsandan blir snart änka.
Tanken att man skulle överge trons
predikan för att helt engagera sig i de
materiella problem världen erbjuder,
blev motsagd framför allt från nordiskt
håll. Opponenterna kunde ha åberopat
den polske kulturfilosof som nyligen
sagt att den kristne som inte söker omvända honom har han inte någon respekt
för. Tanken på enbart ett handlingsprogram utan missionens kristna evangelium
är en eskapism undan problemen likaväl
som munkens flykt undan världen. Samtidigt som mötet betonade politiska engagemang var man påfallande återhållsam i konkreta politiska uttalanden. I
Biafrafrågan stannade man vid en vädjan till parterna att finna en lösning. Om
förföljelserna mot religionen i östländerna sades ingenting.
Ungdomen vid mötet
En ungdomsdelegation lät mycket tala
om sig. Ungdomarna hade sin ”Club 68”
och sin tidning ”Hot News”. Vid generalförsamlingens slut ställde ordföranden
frågan om man värdesatte det ungdomliga bidraget vid mötet. Endast 6 modiga
män besvarade frågan med nej. Egentligen borde väl utslaget vara en besvikelse
för ungdomarna. Har man inte lyckats
förarga mer än 6 delegater kan det inte
betyda annat än att man icke tagits på
allvar. Man fick intrycket att ungdomen
i Uppsala fick spela rollen av ett radikalt
skyltfönster som skyltade med varor man
inte hade till försäljning. Där fanns naturligtvis hos ungdomarna en äkta vilja
att förändra världen men någon egentlig
konfrontation mellan vilja och erfarenhet kom aldrig till stånd. Vad skulle t.ex.
Martin Luther ha sagt om han stått upp
ur sin grav i det östtyska Wittenberg?
Luther var själv en ung reformator men
om ungdomen kunde han på sitt drastiska
språk också säga att ”de unga läkarna
fyller kyrkogårdarna med döda, de unga
juristerna fyller fängelserna och de unga
teologerna fyller helvetet med själar”.
Sådana ord hade kunnat sätta fart på
diskussionen mera än den farbroderliga
vänlighet de blev föremål för.
Har ekumeniska möten någon framtid?
Som arbetsform har möten som Uppsala
68 ingen framtid. Någon liknade mötet
vid ett FN i miniatyr. En annan jämfö-
relse – inte särskilt lustig men tyvärr
inte sådan att man kan avvisa den –
är likheten med den östliga partikongressen där man lyssnar till långa tal med
ständigt återkommande fraser och där
den stora församlingen förväntas utgöra
en resonansbotten för de beslut som ledningen redan fattat och nu vill ha applå-
derade.
Som möjlighet för personliga kontakter har möten som Uppsala 68 i dessa resemöjligheternas tid förlorat mycket av
den betydelse de tidigare hade som t.ex.
när Nathan Söderblom lyckades sammanföra kristna från hela världen till
Stockholm. Mängden av deltagare även
i sektionerna försvårar även kontakten.
Inne i salen satt man med hörlurar och
lyssnade till uppläsning av stenciler som
man hade i handen. I korridorerna var
381
det en enda gående mottagning utan möjlighet till ingående samtal.
Som demonstration och kristen opinionsyttring – eller borde man inte säga
vittnesbörd – inför världen har dessa
jättesammanträden ingen resonans. Protokoll och rapporter ger icke någon genklang. Endast enskilda människor – de
må vara stora kyrkaledare eller maktlösa
martyrer – gör det. Trots de ständigt
åberopade 700 journalisterna fick mötet
en påfallande liten publicitet i världspressen. Siffran 700 representerade till
största delen samfundspress eller svenska
landsortstidningar. I England klagade
kyrkans press över BBC:s och ITA:s obetydliga intresse. Men vad skulle de ha
rapporterat som var av intresse för världen?
Ekumenikens nyorientering
Uppsala 68 lovade för mycket och gav
för litet. Det torde vara svårt att i våra
församlingar driva upp något intresse
för fortsättningen. Kndå måste ekumeniken fortsätta som en påminnelse och förpliktelse om kristen enhet. Generalsekreteriatet i Geneve bör få ökat stöd till en
verksamhet för forskning och stimulans.
Amerikanen Eugene Carson Blake, som
nu leder verksamheten, är en duglig man,
lätt tillgänglig. Sannolikt mot bakgrunden av en viss amerikansk isolationism
framträder han med mod och klokhet för
en sak som han tror på. Han bör snarast
se till att hans sekreterare inser sina befogenheter att vara sekreterare och icke
generaler vare sig direkt eller indirekt.
382
Sverige har en ekumenisk tradition
men alltför få svenskar har ägnat sig åt
ekumeniskt arbete. De känner sig avlägsnade från sitt hemlands kyrka och har
svårt att vid hemkomsten finna användning för vad de lärt, än mindre någon
merit. Varför skulle inte några år i ekumeniskt arbete jämställas med en akademisk avhandling? Präster och lekmän
skulle ges möjligheter att arbeta i främmande kyrkor och de skulle själva bereda andra samma möjligheter. De skulle
ge oss en ny blick på många problem som
vi nu i vår isolering överdriver och ödslar kraft på. Vi skulle lära oss uppskatta
vad vi har och lära vad vi behöver lära.
Kommande ekumeniska möten måste
ha en mera bekännande kristen karaktär
än vad Uppsala 68 hade. En samling
kring vissa ämnen och uppgifter och en
internationell uppvisning av vad kristet
inspirerad konst och kultur kan åstadkomma. Ansatser till detta fanns i Uppsala ifråga om musik och kyrkospel.
Kyrkorna och världen?
Om Uppsala 68 kan leda till ett verkligt
studium av vår värld så skall man finna
att den kännetecknas av att uppgifterna
specialiserats. Varken små eller stora länder är nu självhushållande. Världen är ett
system där tjänster avväger varandra.
En gång var kyrkan rik på egendom och
den representerade allt vad som fanns av
bildning och inflytande. Kyrkan har icke
längre några rikedomar. Bildning och inflytande vilar på många axlar. Världen
varken väntar eller begär att kyrkorna
skall framträda som ekonomiska eller politiska rådgivare, dvs. på områden där de
är amatörer. Världen begär att kyrkan
skall vara kyrka. Först då blir kyrkan
nödvändig i en andefattig värld. Ingen
politik kan i längden fortsätta utan att
ytterst ledas av vissa politiska ideer.
Världen kan icke vara enbart politisk och
praktisk. Likaväl som en människa för
att arbeta för både sig själv och andra
behöver eftertanke och vägledning om
vad allt skall tjäna till, så har också kyrkan sin givna plats. Många gånger kan
hon genom att höja sig från världen ge
världen vad den behöver också för att
leva materiellt.
Uppsala 1968 -kyrkomöte
eller partikongress?
Hovpredikanten, teol. lic. Gunnar
Dahmen, granskar vad som
egentligen hände vid världskyrkomötet
i Uppsala. I många avseenden ställer
han sig skeptisk till vad som skedde
men framhåller också de positiva dragen.
Framtida kyrkomöten måste emellertid,
framhåller förf., ”ha en mera
bekännande kristen karaktär än vad
Uppsala 68 hade”.
Kyrkomötet i Uppsala varade i 16 dagar.
2 000 delegater, rådgivare, experter, observatörer, journalister och radiomän
från 235 kyrkor i över 100 länder sammanträdde, matades med stenciler- 10
ton – och samlades till ekumeniska gudstjänster i kyrkor och under bar himmel.
Och resultatet?
Hur man bedömde mötet
En positiv bedömning finner att i Uppsala visade kyrkorna för första gången
en förmåga att höja sig över lärofrågor
och traditioner för att med gemensamma
krafter och under allvarlig självrannsakan träda ut i världen för att skaffa rätt··
visa åt de betryckta och bröd åt de hungrande. När huset brinner, sade man, måste även de frommaste munkar lämna sina
tidegärder för att rädda människor. Vad
som hände i Uppsala var kyrko- och
världshistoria och det gäller att fullfölja
vad Uppsala inledde. Kyrkorna är på
marsch framåt.
En negativ bedömning finner att kyrkorna som vanligt var för sent ute. Man
ordnade information om vad varje människa redan vet. Var delegaterna munkar
från Athos som nu för första gången lämnat sin ö? I stället för att påminna om
”det enda nödvändiga” lekte man politiskt möte med imitationer av slagord
och demonstrationer. Man kunde, skrev
Malcolm Muggeridge efter ett besök, enas
om allt därför att man inte trodde på nå-
got. En oformlig och arbetsoduglig församling med oerhörda anspråk men utan
gehöri världsopinionen.
Vad är sanningen om mötet?
Det är en svår fråga därför att mötet är
strängt taget inte avslutat. Avslutningsdagen i Uppsala hade GHT en rubrik
”Vitbok i höst skingrar ovisshet kring resultatet av kyrkomötet”. Många deltagare, heter det vidare, menar ”att det ska
bli spännande att se vad vi egentligen
kommit fram till”. Det sagda är ett uttryck för förhållandet att resolutionerna
är vaga och dubbeltydiga.
Mötets lovvärda syfte att skapa rättvisa åt de fattiga nationerna torde hittills ha tjänat som en skyddsmur gentemot kritiken. Vem vill ifrågasätta en så-
dan vilja och vem vill ens genom att ifrå-
gasätta metoderna utsätta sig för mötets
fördömande blickar som säger att man är
en förstockad och självisk traditionalist?
Var inte mötets motto bibelordet ”Se, jag
gör allting nytt!”? Vill någon bestrida att
det behövs förnyelse?
Intet adjektiv i mötets vokabulär var
mera populärt än ”radikal”. Det fanns
icke en debatt utan att man begärde nya
”strukturer” i stället för det ”etablerade”. Till dessa ovanliga ord kom så de
ingalunda nya men i dessa sammanhang
ovanliga orden ”revolution” och ”våld”.
Till mötets förspel hörde den mångomtalade s.k. dialogen mellan kristna och
marxister. När man frågade metropoliten Nikodim av Moskva så svarade han
utan omsvep att en sådan dialog var
omöjlig, helt utesluten. Han bör veta vad
han talar om.
379
Hur blev det med revolutionen?
Den som under någon av de första dagarna närmade sig Fyrishallen kunde tro
att man fått besök av Kosygin, vid den
tiden på besök i Sverige. Sällan, blev det
sagt, har så många poliser haft så litet
att göra. Det revolutionära krutet var inte särskilt eldfängt. Ordet ”revolution”
hade i kyrkomötets sammanhang hörts
två år tidigare vid en förberedande konferens i Geneve och då enbart i betydelsen genomgripande förändring, ungefär
den betydelse ordet har på engelska eller
när vi menar att något är ”revolutionerande nytt”. Men man började leka med
ordet och det uppstod en viss revolutionsromantik. En analys av vad man menade
med de många orden gav uttryck åt uppfattningen att vi som besuttna redan utövar våld och därför bör de fattiga folken ha samma rätt. Några revolutionsappeller kom dock icke och det hade väl
heller ingen väntat.
Vilka frågor behandlades?
Mötet ägnade sig åt vissa förberedda ämnen. Frågor om kyrkans enhet, om missionens innebörd i vår tid, om den sociala och ekonomiska utvecklingen i världen, om rättvisa och fred, om behovet av
en ny gudstjänst och en ny livsstil. Ämnena behandlades sektionsvis, belystes
genom föredrag och rekommendationer
och antogs av församlingen i dess helhet.
Vissa genomgående tankar präglade
samtliga rapporter. Det var tankarna att
kyrkorna hittills alltför mycket velat
380
bevara sitt eget liv i stället för att förlora
det för Kristi skull. sekulariseringen är
inte ett spöke man behöver frukta utan
en nödvändig process som hör fram~t?-
skridandet till. Ty den innebär att världen blivit myndig. Kyrkan f~r inte bli
självändam~l. Världen genomg~r en fullständig förändring, politisk, social, ekonomisk och ideologisk. Någon enhetlig
kristen kultur finns inte längre. Nya rö-
relser har tagit initiativet som förmår lö- ·
sa mänsklighetens problem. Kyrkan bör
med sin närvaro dela ansvaret och bördan. Kyrkans uppgift är inte att bekämpa ateism eller andra ismer i en pluralistisk värld utan att i handling arbeta för
en bättre värld.
Ovannämnda ord känner var och en
teologiskt initierad igen som typiska för
den sekulariseringsteologi som blåser i
USA. Vad däremot de flesta inte känner
till är att precis samma tankar sedan
länge varit kännetecknande för de teologer som i öststaterna pläderar för att kyrkan helhjärtat skall träda in för den
marxistiskt-socialistiska staten. Orden är
exakt desamma. Tankarna låter kristendomen förenas med praktiskt taget vilken åskådning och vilket samhällssystem
som helst. Det är också fullkomligt riskfritt att företräda en sådan teologi. Därför var Uppsala möte 1968 inte ett verkligt radikalt möte utan snarare ett uttryck för en ängslig oro att inte vara med
sin tids mest högröstade propagandister.
Man kommer att tänka på Chestertons
ord att den kyrka som ingår äktenskap
med tidsandan blir snart änka.
Tanken att man skulle överge trons
predikan för att helt engagera sig i de
materiella problem världen erbjuder,
blev motsagd framför allt från nordiskt
håll. Opponenterna kunde ha åberopat
den polske kulturfilosof som nyligen
sagt att den kristne som inte söker omvända honom har han inte någon respekt
för. Tanken på enbart ett handlingsprogram utan missionens kristna evangelium
är en eskapism undan problemen likaväl
som munkens flykt undan världen. Samtidigt som mötet betonade politiska engagemang var man påfallande återhållsam i konkreta politiska uttalanden. I
Biafrafrågan stannade man vid en vädjan till parterna att finna en lösning. Om
förföljelserna mot religionen i östländerna sades ingenting.
Ungdomen vid mötet
En ungdomsdelegation lät mycket tala
om sig. Ungdomarna hade sin ”Club 68”
och sin tidning ”Hot News”. Vid generalförsamlingens slut ställde ordföranden
frågan om man värdesatte det ungdomliga bidraget vid mötet. Endast 6 modiga
män besvarade frågan med nej. Egentligen borde väl utslaget vara en besvikelse
för ungdomarna. Har man inte lyckats
förarga mer än 6 delegater kan det inte
betyda annat än att man icke tagits på
allvar. Man fick intrycket att ungdomen
i Uppsala fick spela rollen av ett radikalt
skyltfönster som skyltade med varor man
inte hade till försäljning. Där fanns naturligtvis hos ungdomarna en äkta vilja
att förändra världen men någon egentlig
konfrontation mellan vilja och erfarenhet kom aldrig till stånd. Vad skulle t.ex.
Martin Luther ha sagt om han stått upp
ur sin grav i det östtyska Wittenberg?
Luther var själv en ung reformator men
om ungdomen kunde han på sitt drastiska
språk också säga att ”de unga läkarna
fyller kyrkogårdarna med döda, de unga
juristerna fyller fängelserna och de unga
teologerna fyller helvetet med själar”.
Sådana ord hade kunnat sätta fart på
diskussionen mera än den farbroderliga
vänlighet de blev föremål för.
Har ekumeniska möten någon framtid?
Som arbetsform har möten som Uppsala
68 ingen framtid. Någon liknade mötet
vid ett FN i miniatyr. En annan jämfö-
relse – inte särskilt lustig men tyvärr
inte sådan att man kan avvisa den –
är likheten med den östliga partikongressen där man lyssnar till långa tal med
ständigt återkommande fraser och där
den stora församlingen förväntas utgöra
en resonansbotten för de beslut som ledningen redan fattat och nu vill ha applå-
derade.
Som möjlighet för personliga kontakter har möten som Uppsala 68 i dessa resemöjligheternas tid förlorat mycket av
den betydelse de tidigare hade som t.ex.
när Nathan Söderblom lyckades sammanföra kristna från hela världen till
Stockholm. Mängden av deltagare även
i sektionerna försvårar även kontakten.
Inne i salen satt man med hörlurar och
lyssnade till uppläsning av stenciler som
man hade i handen. I korridorerna var
381
det en enda gående mottagning utan möjlighet till ingående samtal.
Som demonstration och kristen opinionsyttring – eller borde man inte säga
vittnesbörd – inför världen har dessa
jättesammanträden ingen resonans. Protokoll och rapporter ger icke någon genklang. Endast enskilda människor – de
må vara stora kyrkaledare eller maktlösa
martyrer – gör det. Trots de ständigt
åberopade 700 journalisterna fick mötet
en påfallande liten publicitet i världspressen. Siffran 700 representerade till
största delen samfundspress eller svenska
landsortstidningar. I England klagade
kyrkans press över BBC:s och ITA:s obetydliga intresse. Men vad skulle de ha
rapporterat som var av intresse för världen?
Ekumenikens nyorientering
Uppsala 68 lovade för mycket och gav
för litet. Det torde vara svårt att i våra
församlingar driva upp något intresse
för fortsättningen. Kndå måste ekumeniken fortsätta som en påminnelse och förpliktelse om kristen enhet. Generalsekreteriatet i Geneve bör få ökat stöd till en
verksamhet för forskning och stimulans.
Amerikanen Eugene Carson Blake, som
nu leder verksamheten, är en duglig man,
lätt tillgänglig. Sannolikt mot bakgrunden av en viss amerikansk isolationism
framträder han med mod och klokhet för
en sak som han tror på. Han bör snarast
se till att hans sekreterare inser sina befogenheter att vara sekreterare och icke
generaler vare sig direkt eller indirekt.
382
Sverige har en ekumenisk tradition
men alltför få svenskar har ägnat sig åt
ekumeniskt arbete. De känner sig avlägsnade från sitt hemlands kyrka och har
svårt att vid hemkomsten finna användning för vad de lärt, än mindre någon
merit. Varför skulle inte några år i ekumeniskt arbete jämställas med en akademisk avhandling? Präster och lekmän
skulle ges möjligheter att arbeta i främmande kyrkor och de skulle själva bereda andra samma möjligheter. De skulle
ge oss en ny blick på många problem som
vi nu i vår isolering överdriver och ödslar kraft på. Vi skulle lära oss uppskatta
vad vi har och lära vad vi behöver lära.
Kommande ekumeniska möten måste
ha en mera bekännande kristen karaktär
än vad Uppsala 68 hade. En samling
kring vissa ämnen och uppgifter och en
internationell uppvisning av vad kristet
inspirerad konst och kultur kan åstadkomma. Ansatser till detta fanns i Uppsala ifråga om musik och kyrkospel.
Kyrkorna och världen?
Om Uppsala 68 kan leda till ett verkligt
studium av vår värld så skall man finna
att den kännetecknas av att uppgifterna
specialiserats. Varken små eller stora länder är nu självhushållande. Världen är ett
system där tjänster avväger varandra.
En gång var kyrkan rik på egendom och
den representerade allt vad som fanns av
bildning och inflytande. Kyrkan har icke
längre några rikedomar. Bildning och inflytande vilar på många axlar. Världen
varken väntar eller begär att kyrkorna
skall framträda som ekonomiska eller politiska rådgivare, dvs. på områden där de
är amatörer. Världen begär att kyrkan
skall vara kyrka. Först då blir kyrkan
nödvändig i en andefattig värld. Ingen
politik kan i längden fortsätta utan att
ytterst ledas av vissa politiska ideer.
Världen kan icke vara enbart politisk och
praktisk. Likaväl som en människa för
att arbeta för både sig själv och andra
behöver eftertanke och vägledning om
vad allt skall tjäna till, så har också kyrkan sin givna plats. Många gånger kan
hon genom att höja sig från världen ge
världen vad den behöver också för att
leva materiellt.