Print Friendly

Upplysning eller demagogi

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

———————, —·- —–c–r——–
UPPLYSNING
ELLER DEMAGOGI
Av överstelöjtnant B. FURTENBACH
REDAN titeln på överstelöjtnant Torsten Holms i år utgivna bok
– »Värnplikten 150 år» – kommer en kritisk läsare att haja till.
Det kräves nämligen ingen större historisk bildning för att känna
till att värnplikten, lika med skyldigheten för den enskilde manlige medborgaren att i farans stund personligen deltaga i sitt lands
försvar är lika gammal som statsbildningen själv. Bakom rubriksättningen anar man sålunda andra syften än objektiv upplysning
och undrar, vilka dessa äro.
När man sedan börjar läsa förordet och redan i dess andra mening finner, att författaren kallar den franska värnplikten av år
1800 för »den nyskapade demokratins barn», blir man än mer betänksam. Demokrati har ju från äldsta tider funnits hos många
folk, inte minst de nordiska, och pendelslagen mellan å ena sidan
demokrati och å den andra olika former av fåvälde eller envälde
äro allt för kända, för att man skall kunna acceptera Holms förenklade framställning. Ater frågar man sig, vart han vill nå med
utgångspunkt från sådana förenklade och i stor utsträckning skeva
utgångsvärden. Man behöver dock ej länge sväva i ovisshet härom,
ty redan i slutet av förordet säger han, att syftemålet är att skapa
en studie av värnpliktsfrågans utveckling, som kan ge impulser
till fortsatta undersökningar av dess ställning i samband med att
Förenta Nationerna kan komma att behandla nedrustningsfrågan.
Härmed är alltså bokens program klart och läsaren frågar sig
nu bara, skeptiskt men med intresse, huru författaren med en så
skev och ensidig inledande uppläggning skall kunna föra diskussionen vidare samt vilket värde studien skall få.
När man läst boken till slut, visa sig också alla ens värsta farhågor besannade, och den omständigheten, att så få kritiker hittills
uppmärksammat dess brister, torde väl bero på att de av författaren framställda åsikterna på vissa håll så lätt kunna uppfattas
som bekväma och populära. Redan den omständigheten, att han
599
.~ ..
B. Furtenbach
så ofta framhålles som auktoritet på hithörande förhållanden, gör
dock en mera noggrann analys av det framlagda arbetet önskvärd,
särskilt som man utan en sådan löper risken, att en hel del felslut
m. m. sedan kunna komma att åberopas som auktoritativa uttalanden.
Vad man vid en sådan kritik av boken främst synes böra vända
sig mot är:
l) att författaren vid studiet av värnplikten av i dag ej förmått
följa med i de senaste årens utveckling på det militära området.
2) att han vid redogörelsen för förhållanden under äldre tider
anlägger vissa subjektiva moraliska aspekter på frågorna i stället
för att objektivt klarlägga det historiska skeendet. I stället för att
bevisa sina teser framkastar han dessutom ofta demagogiska och
insinuanta påståenden, vilka vid närmare granskning visa sig vila
på mycket lös grund.
3) att han till slut ej vågar draga ut de fulla konsekvenserna
av vad han förut sagt utan i en »västgötaklimax» i bokens slut
plötsligt frångår det program han tidigare antydningsvis framkastat.
Vad beträffar det ovan först anförda påståendet om författarens bristande »modernitet», frapperas man av att han, som menar sig företräda en ny syn på tingen, är hunden av en passerad
epoks föreställningsvärld. Visserligen talar han om att kriget blivit totalitärt och att det på ett helt annat sätt än förr griper in i
hela nationens liv, men man har dock en stark känsla av att han
ännu står kvar på 1920-30-talens ståndpunkt. Det är i masshären
han ser roten till allt ont. Det är den säger han, som är orsaken
till det totala kriget. Vad han ej inser eller e:i vill inse är, att den
moderna tekniken i samhand med maktkampens överförande på
det ideologiska planet skapat förutsättning för ett ,,totalt krig»
även utan förefintligheten av en masshär. Nu som förr avser kriget närmast att tvinga motståndaren till underkastelse. Förr, när
vägen härtill måste gå över hans land- eller sjögränser, gällde
det att först nedkämpa hans stridskrafter. I och med första världskrigets »hungerblockad» mot centralmakterna uppnådde man ett
nedbrytande av befolkningens motståndsvilja, innan stridskrafterna voro slagna. I det andra världskriget ökade tillkomsten av
ett självständigt opererande bombflyg möjligheterna att över
»fronten>> träffa och slå ned motståndsviljan i hemorten, samtidigt med att denna hemortsbekämpning nedsatte prestationsför- 600

Upplysning eller demagogi
mågan och rörligheten hos motståndarens stridskrafter. Nu- efter
tillkomsten av atombomben och andra fruktansvärda förstörelseredskap som exempelvis napalmbomben- har man fått möjligheter att
bryta en fiendes motståndsvilja, även om han fortfarande skulle förfoga över en intakt massarme. Samtidigt har begreppet »fronten»
föråldrats, vilket redan andra världskriget utvisade. Där var det till
skillnad mot i det första sällan fråga om långa stela sammanhängande fronter, som under åratal förblevo i det närmaste oförändrade. Numera går »fronten» rätt genom hemorten, vilket begrepp
även det blivit föråldrat, sedan i krig ett helt land måste betraktas
som krigsskådeplats. Att tala om att samhället kräver >,att männen
lider och dör vid fronten» har ringa tyngd sedan förhållandena blivit sådana, att enda skillnaden mellan stridande och icke stridande
snart sagt är den, att de sistnämnda löpa större risker att dö utan
möjlighet till självförsvar än de förra. Ändringen av krigets natur
torde lättast kunna uttryckas så, att det är det primära objektet
för krigföringen som blivit ett nytt. Förr utgjordes detta av motståndarens stridskrafter, nu slår man direkt på hemmabefolkningen. Sättet för krigföringen blir härigenom också olika mot
förr. Då tarvades omfattande markoperationer för att nedkämpa
fiendens stridskrafter, nu kan målet nås med skrämselpropaganda,
femte kolonnverksamhet, terroriserande luftkrigföring eller bekämpning från luften av motståndarens försörjning, inklusive
kommunikationer, bakteriologisk, kemisk eller radioaktiv krigfö-
ring samt besättande av särskilt viktiga centra med luftburna
trupper – allt krigföringsformer, som kunna genomföras utan att
man har en masshär till förfogande. »Masshären» av i dag behöves
däremot i det egna landet, där den i form av civilförsvarspliktiga
har att söka förebygga och avhjälpa eller lindra de skador, som den
fientliga hemortsbekämpningen vållar. Alla dessa krigföringsformer ställa sig mindre kostbara för den anfallande än invasion med
markstridskrafter, varför man väl torde kunna förmoda, att sådan
framgent ej kommer att tillgripas annat än i två fall; det ena för
att nedkämpa och taga baser, från vilka hemortsbekämpning mot
eget territorium utgår, och det andra för att slutgiltigt krossa
en motståndare, som ej kunnat betvingas av egen fjärrbekämpning.
Både för att kunna sätta in tillräcklig styrka i sådana invasioner
och för att kunna motsätta sig dem är det alltfort nödvändigt att
förfoga över tillräckliga markstridskrafter. Ett folkfattigt land
med stor ytvidd som vårt torde av ren självbevarelsedrift aldrig
kunna avsäga sig möjligheten att bygga upp starkast möjliga
601
.~,·

B. Furtenbach
markstridskrafter, vilka måste bli sådana, som kunna falla tillbaka
på värnplikten som rekryteringsgrund. Särskilt är detta nödvändigt, så länge som våra politiker anse, att vi icke böra låta oss
inrangeras i ett kollektivt säkerhetssystem av sådan storleksordning, att det skrämmer varje presumtiv fredsstörare.
.Även i andra avseenden synes författaren ha svårt att rätt inse
den moderna teknikens inflytande. Hans tankebanor kretsa synbarligen kring »masshären», sådan denna var när dess absoluta
huvuddel utgjordes av ett enhetsinfanteri, förstärkt med litet kulsprutor och understött av artilleri och ett i sin första utveckling
stående pansarvapen. På annat sätt kan man ej förstå hans på-
stående, att det »för varje expert på rustningsfrågor numera borde
stå klart, att de verkliga potentialerna inte är de som räknas i
fredsstyrkornas siffror, utan de som ligger i de värnpliktiga årskontingenternas storlek, tjänstgöringstider och antal, med andra
ord i värnpliktslagarnas avfattning och tillämpning».
Detta kunde i viss mån äga giltighet förr, medan förhållandet
numera är det, att tekniska och materiella faktorer ha ett minst
lika stort inflytande som de personella. Truppernas vapenutrustning m. m. har blivit så omfattande och differentierad, att det tar
längre tid att framställa erforderlig utrustning än att utbilda den
trupp, som står till förfogande. Den snigelartade gången av VästEuropas upprustning i dag är ett bevis för riktigheten av detta
påstående. Ett annat är vår egen upprustning åren 1939-1945.
Medan vi under dessa år förutom den till ett år förlängda ordinarie värnpliktsutbildningen även genomförde efterutbildning av
över 100 000 man, som »tack vare» kategoriklyvningen tidigare endast gjort handräckningstjänst, kvarstodo ännu sistnämnda år betänkliga brister i vår vapenutrustning, ammunitionsutrustningen
ej att förglömma. Och dock arbetade inte endast vår ordinarie
krigsindustri för fullt med Bofors med dess höga produktionskapacitet i spetsen, utan inköptes även mängder av materiel från
Tyskland, Schweiz, Holland, USA, Italien, Tjeckoslovakiet och
England. Denna hårda läxa lärdes dock väl av statsmakterna, så
att all materiel lades i förråd för kommande behov, och det är
tack vare detta förhållande som vi idag ha en av de starkaste
försvarsmakterna väster om järnridån, i praktiken faktiskt starkare än Frankrikes, som nu har en värnpliktskontingent i fred
på omkring 250 000 man.
.Även författarens »historieskrivning» synes behäftad med allvarliga brister. Rent generellt kan man som redan anförts framhålla,
602
——~—–:———~—
Upplysning eller demagogi
att han ser allt med nutidens ögon och träffar sina bedömanden
ur nutida moraliska aspekter i stället för att objektivt följa utvecklingen led för led. Många av de fel han härvid begår kunna
för en läsare synas rätt oväsentliga för huvudfrågans bedömande
och äro det också. Att de här dock upptagas till behandling, beror
endast på att det ansetts önskvärt att påvisa halten av arbetet.
Man får ej komma med så många skeva påståenden som här och
fortfarande anses vara en objektiv auktoritet.
Redan i bokens början – i kapitlet om värnpliktsformer före
franska revolutionen – finner man en rad egendomliga påståenden. För att kunna fasthålla vid den redan fastslagna tesen, att
värnplikten är ett barn av franska revolutionen, söker författaren
sålunda hela tiden leda i bevis, att exempelvis den gamla svenska
värnpliktsformen lantvärnet och den härur framsprungna utskrivningen endast kunna »kallas värnplikt om man så vill» och att det
i varje fall ej var tal om en personlig värnplikt utan om en menighetens. Vidare säges, att lantvärnet icke var underkastat någon
övningsskyldighet »och knappast ägde någon organisation». Att
höra allt detta av den, som i »Från allmogeuppbåd till folkhär
(Torsten Holm, Uppsala 1943) skrivit följande, är anmärkningsvärt:
»Händelseförloppen under fälttågen (anm. – under Engelbrekt,
Karl Knutson och Sturarna) utvisa, att det icke är fråga om löst
sammanrafsade skaror utan organiserade förband …» (sid. 7) och
på tal om 1545 års krigsartiklar: »Knektehållet var en av de rekryteringsformer, varmed den kommande tidens behov av infanteri
skulle fyllas; viktigare blev dock en annan som mera direkt byggde
på uppbådet, nämligen utskrivningen eller värnplikten» (sid. 8).
Att lantvärnet ej hade någon av statsmakterna anbefalld utbildning i fred under en tid, när varje vapenför man enskilt lärde sig
hantera den tidens enkla vapen, och att värnplikten då ej var
personlig på samma sätt som nu, saknar i detta sammanhang
relevans. Förutsättning härför vanns f. ö. först under senare delen av 1600-talet, i och med att alla människor började kyrkobokföras. Icke heller det förhållandet, att stundom endast var sjätte,
var åttonde eller var tionde man uttogs säger, att värnplikten ej
var personlig. Man bör nämligen beakta, att då liksom nu det civila
livet måste fortsätta, även om landet var i krig. I våra dagar sker
detta genom att åt erforderligt antal värnpliktiga beviljas uppskov.
På den tiden med dess renodlade agrarsamhälle och ensartade förband, ordnades det hela enklare genom att man endast fastställde,
huru många som skulle uppbådas. I ett mycket viktigt avseende
603
B. Furtenbach
var dock redan den tidens värnplikt klart personlig, i det att lagarna stadgade straff för den, som undandrog sig och icke åtlydde
kallelsen.
När Holm sedan övergår att beskriva indelningsverkets tid, gör
han sig också skyldig till överord och missvisande förenklingar.
Han bortser sålunda helt från att det vid sidan av den indelta armen fortfarande fanns på värnpliktens grund rekryterat lantvärn i
gräns- och kustprovinserna, vilket hade en fast organisation med
viss stipulerad fredsutbildning och egen redan i fred förordnad
befälskader.
En kort parentes om ett sådant allmogeförband må här tillåtas.
Skildringen är hämtad ur prosten Erland von Hofstens »Beskrifning öfwer Wermeland» och lyder:
»Wid thessa år lät samma stora konung (Karl XI) sig i nåder
behaga en förordning giöra för then delen af Wermeland, som vid
Carlstad begynner och sig till gräntzen sträcker at gemene almogen skall vissa dagar om året stå under krigsöfningar. – Thetta
skier nu årligen på the dagar, som till thenna krigzöfningen utsatta äro, då man ser huru bonden och bonddrängen artigt nu (thet
han tillförne eij kunde) kan gå i led, wända till höger och wenster,
uphöja och fälla gewär, skylra och marschera moot och med, öpna
och sluta leder, träffa med kulan mitt i ringen, nu stå, nu gå, nu
swinga, med dylika flera öfningsreglor, som på fältet brukeliga
äro, them hafwer nu gemene man sig bekant, thet afhörer han, thet
förstår han, at man nu om thetta folcket kan säga, som fordom
sades om hela Swea Rike: så många inbyggiare, så många krigzmän, nu äfwen så många bönder, så många soldater.)>
Ar 1713 omfattade det i Sverige organiserade lantvärnet, nu benämnt landmilis, 133 200 man (Th. Wijkander, översikt af Svenska
krigsförfattningens utveckling). Sammanlagt med den indelta armen och flottans bemanning gav detta en minst dubbelt så stor
procentsiffra på antal krigsmän i förhållande till landets befolkning som den på 4 %, vilken fransmännen uppnådde med sin allmänna värnplikt – enligt författaren världens första – år 1795.
Förresten hade vi här i landet nått över den siffran eller till 4,5 Ofo
redan på Erik XIV:s tid (Från allmogeuppbåd till folkhär –
Torsten Holm år 1943). Vidare låter sig författaren av sin faiblesse
för den värvade hären förledas till det påståendet, att vår indelta
här ej missbrukades annat än under ett par »episoder, då folket
släppte från sig makten till enväldiga kungar». Bortsett från att
Karl XII:s nästan 20 år långa och hårda kamp för vårt stormakts- 604
Upplysning eller demagogi
väldes bestånd, huru den i övrigt än må bedömas, likväl ej lär
kunna kallas för en episod i vår historia, kan man nog snarare
säga, att de mest frapperande exemplen på missbruk av den indelta hären äro att finna under de tider, då konungamakten var
en nullitet och rikets enväldige allom bjudande ständer – representerande folket självt – hade den oinskränkta makten i landet
(Ryska kriget 1743-45 och Pommerska kriget 1757-1762).
Det var emellertid icke endast hos oss som värnpliktsförband
funnos under 1700-talet- senaste exemplet lantvärn bl. a. i Dalarna
och Värmland år 1788- utan även flerstädes ute i Europa och sist
men icke minst i Nord-Amerika, som åren närmast före franska
revolutionen genomförde hela sitt befrielsekrig mot engelsmännen
med hjälp endast av sådan milis. Har månne ej det amerikanska
exemplet påverkat de franska organisatörerna av »levee en masse»~
I övrigt fanns det ju en del beröringspunkter mellan amerikanernas frigörelse och den franska revolutionen.
När man betänker alla dessa förhållanden, som borde vara och
väl sannolikt äro avsevärt mer välbekanta för en krigshistoriker
av överstelöjtnant Holms kapacitet än för de flesta av hans läsare,
tycker man, att det hade varit enklare för honom och ärligare
att lägga upp resonemanget så, att värnplikt, d. v. s. skyldighet för
den enskilde att i krig deltaga i det egna landets försvar alltid
har funnits, om ock under de värvade härarnas epok endast som
en ultima ratio, samt att länder fattiga på folk och pengar även
på den tiden måste kräva en större personlig insats av den enskilde
medborgaren än som behövdes i England och det kontinentala tättbebyggda Mellan-Europa.
Det nya var, att värnplikten övergick till att i regel bli rekryteringsform för huvuddelen av den stående hären, och detta är
märkligt nog.
Om författarens rappa och intressanta skildring av den franska
värnplikten under Carnot och Napoleon är icke mycket att säga.
Ett par citat av uttalanden, som kommit med litet mer i skymundan, må dock tillåtas, då de närmast tala för åsikter av helt
annat slag än de författaren i annat sammanhang gör sig till
tolk för. Det första lyder »Ingen fältherrekonst räcker, om trupperna inte finns i tillräcklig mängd». Det andra framhåller på
tal om Napoleons problem under de »100 dagarna», att »tjugo års
utveckling i masshärens och det stora europeiska krigets tecken för
alltid hade detroniserat den lilla veteranhärem.
Intressant är också att konstatera, hurusom inte ens den av revo- 605
B. Furtenbach
lutionär yra och patriotism framsprungna entusiasm, som »la
grande revolution» uppväckt hos det lättrörliga franska folket,
lyckades åstadkomma tillräckligt psykologiskt underlag för upprättande av en nog talrik här på frivillighetens grund. Man måste
slutligen gripa till tvång och utnyttja värnplikten.
I nästa del följer så en skildring av värnpliktssystemets seger
och fullbordan under 1800- och 1900-talen, närmast i Tyskland och
Frankrike. Här börjar författaren först med att konstatera, att
värnplikten- eller konskriptionen- sådan som Napoleon utvecklat den måste slopas, vilket ju är ett i högsta grad förståeligt resultat av den krigströtthet, som måste ha bemäktigat sig det franska
folket efter de onödiga blodsoffren under Napoleonkrigen. Sedan
säger han också helt kort, att det icke längre fanns konjunkturer
för värvning på det gamla sättet, varför en modifierad konskription måste tillgripas. Här hade en djupare undersökning varit på
sin plats och icke endast ett kort konstaterande, varav man icke
känner sig övertygad. I England kunde ju härorganisationen under ytterligare 100 år upprätthållas med värvningen som huvudsaklig rekryteringsgrund! Den primära orsaken till fransmännens
val 1824 var väl, att en arme av den storleksordning, som man
numera ansåg erforderlig i detta land, ej kunde värvas inom ramen
för landets ekonomiska bärkrafU Hade landet blott haft pengar
nog, hade det säkerligen också fått tillräckligt många rekryter,
även om antalet »färgade förband» blivit större, än det nu blev.
Författaren hängiver sig kort sagt åt ett känslotänkande och kort
spekulerande i vissa psykologiska faktorer, sedda med den nutida
fredsvännens ögon, i stället för att söka klarlägga de ekonomiska
och andra fakta, som i början av 1800-talet voro de främsta villkoren för allt som kostade pengar. Sett mot denna bakgrund har
också författarens påstående, att »på de värvade härarnas tid spelade inte landets och befolkningens storlek samma avgörande roll
på försvarsförmågan som i värnpliktens», en mycket relativ giltighet. Det var nämligen landets ekonomiska bärkraft i förhållande
till det antal soldater och sjömän man ansåg sig behöva, som var
det primära. De värnpliktiga voro mycket billigare i underhåll
per man och dag än värvade. För samma kostnader fick man alltså
en avsevärt större värnpliktshär än värvad här. Att få framställt
ett verkligt relationstal i detta hänseende hade varit avsevärt mer
givande än att endast få del av författarens subjektiva syn på
frågans moraliska aspekter.
606
d
Upplysning eller demagogi
Ett likartat, löst utkastat, påstående är följande passus: »Herrbeväringar voro sällsynta i lägren, men det berodde kanske mest
på att de flesta gick till universitetet eller- om de voro adelsmän
-till officersskolan.» Här finnas tre frågor, som man skulle velat
få besvarade i stället för att få sig ett allmänt tendentiöst talesätt
till livs. Den första är huru stort antalet »herrbeväringar» var då
jämfört med nu. Berodde ej det mindre antalet förr i första hand
på att sammanlagda antalet studenter i hela landet på denna tid
endast var c:a 750 per år motsvarande 1,7 °/o av värnpliktsårsklassen mot att antalet nu är uppe i omkring 3 800 eller omkring
10% ~ Den andra är lätt att besvara på rak arm: officersskolan då
tog bara omkring 80 man per år och härav voro cirka 30 Ofo adliga.
Den tredje skulle ta litet mera tid att undersöka och medhinnes
därför ej här, nämligen om det fanns en avsevärt olika proportion
mellan adel och ofrälse vid universiteten och vid krigsskolan. Å ven
om det är sannolikt, att så var förhållandet på en tid, då faderns
yrke gick i arv mer än nu, kan man dock konstatera, att den absoluta huvuddelen av adelns manliga ungdom redan på den tid
det här rör sig om- senare delen av 1800-talet (förr fanns nämligen ej uttrycket »Herrbeväring») -måste ha ägnat sig åt andra
yrken än officersyrket, som ej absorberade mer än 20-25 adelsmän
om året.
Insmuget bland allsköns dylik löslighet återfinnes dock ett och
annat påstående, som man önskar måtte fastna lika starkt i
läsarens minne som de ovan anförda, och som förtjänar att begrundas även inom de mest blåögda optimisternas krets. Ett sådant
är det, när förf. på tal om att en del nedrustningsvänner ansägo
Sveriges härordning av år 1925 som en lämplig universell förebild,
säger: »Det blev tyvärr inte så, och det kan kategoriskt påstås,
att en småstat i detta avseende aldrig blir något rättesnöre för
stormakter.»
Tråkigt nog dominera dock de impulsiva, känslomässiga påståendena. Ett typiskt sådant är författarens sats, att »den danska socialdemokratin var ärligare än den svenska», då den »sade ifrån
att det inte var värt att Danmark sökte försvara sig». Att på
detta sätt parallellställa de svenska och de danska försvarsproblemen innebär en häpnadsväckande förenkling av problemställningen. Sverige måste redan på grund av sitt insulära läge och sin
stora utsträckning, vilka två faktorer tillsammans göra ett totalbesättande av landet till en affär av helt annan storleksordning än en
ockupation av Danmark, anses ha en avsevärt större motstånds- 607
,···
B. Furtenbach
kraft än detta land. När härtill kommer, att Sverige vid den tidpunkt, då danskarna och vissa svenskar hängåvo sig åt »vad kan
det nytte»-inställningen, hade dubbelt så mycket folk som Danmark, flerfaldigt starkare krigs- och annan industri samt rent militära utgångsvärden i fråga om personal, materiel, krigsfartyg och
befästningar av helt annan storleksordning, måste man nog konstatera, att de svenska socialdemokrater, som insågo detta och handlade därefter, ej hade sämre sinne för realiteter än sina danska
kamrater.
I kapitlet »Värnplikten inför Nationernas förbund» söker författaren klarlägga, huru det kom sig, att man under 1920- och 30-
talens nedrustningsdiskussioner inom N.]’. ej kom att föreslå ett
totalt slopande av värnpliktssystemet. Orsakerna härtill synes han
fördela relativt rättvist, men när han sedan söker utreda, varför
alla nedrustningssträvanden slutligen kommo till korta, blir »historieskrivningen» åter ensidig och subjektiv, i det att han frejdigt
skjuter all skuld på Tyskland och alldeles bortser från en så viktig faktor som bolsjevismens hot om en världsrevolution stödd på
Sovjetunionens bajonetter. Han går till och med så långt att han
säger, att »ännu på 1920-talet ingen maktfaktor uppstått, som
kunde hota med krig». Det synes i detta fall tillräckligt med att
erinra om Sovjetunionens krig mot Polen 1920, ett krig åt vars
efterverkningar i form av psykologisk påverkan på Polens ledande
statsmän, framför allt marskalk Pilsudski, även av andra historiker synes ha ägnats allt för litet intresse vid bedömandet av den
kommande utvecklingen.
Nästa kapitel, »Det hundraåriga motståndet», är ett av de intressantaste men även ett av de mest tendentiösa. Författaren börjar här med att säga, att »så länge värnplikten funnits, har den
mött motstånd hos folken». J a, ett sådant motstånd har funnits och
det i mycket stor utsträckning. Man måste emellertid i rättvisans
namn konstatera, att individens motstånd mot statens krav ej enbart rört värnplikten. Det har fastmer gällt allt statens intrång i
den enskildes liv. Denne värjer sig mot allt tvång och underordnande under en myndighet. Påståendet, att värnplikten är det enda
onus som ställer krav på medborgarens liv, gäller icke längre i
våra dagar med deras hemortsbekämpning och stora förlustsiffror
bland civilförsvarsfolk och rena nonkombattanter. Redan det förhållandet, att man är medborgare i en stat i krig, medför numera,
att man ej har någon möjlighet att själv välja en skyddad ställning utanför händelsernas ram.
608
————————~}”——
Upplysning eller demagogi
Avsnittet »Yrkesmilitären och värnplikten» fäster sig mest i lä-
sarens minne på grund av alla de mer eller mindre insinuanta
påståenden, som framkastas om yrkesmilitärernas, enkannerligen
officerskårernas och främst generalernas, inverkan på värnpliktens utveckling. Skulle man taga författaren på fullt allvar, måste
man nog säga, att politikerna och folkrepresentationerna- de som
ha ansvaret för och inför folket – haft fasligt litet att säga till
om. Att militärerna önska uppbygga ett så starkt och gott försvar
som möjligt, betraktar han närmast som ett utslag av en ond och
människofientlig vilja. Ett par citat må räcka för att visa hans
inställning. »Dessutom skulle det visa sig att militären, sedan
den väl fått blodad tand, inte längre ville nöja sig med bara en
del av soldatämnena i den stora reservoar som värnplikten öppnat»; och vidare: »Vad som inträffat 2 000 år senare är att militä-
ren1 förmått folken binda sina söner vid en härplikt, mer ohämmad
än något tidigare erövrarfolks». Nog måste väl en tänkande läsare
reagera inför sådana överord avsedda att knipa publikens applå-
der och säga sig, att det väl knappast kan vara för militärernas
eget höga nöjes skull, som allt detta skett.
I avsnittet om »De värnpliktiga och värnplikten» förutsätter författaren, att ett och samma förenklade »beteendemönster» återfinnes hos alla värnpliktiga, och att detta innebär
l) att de inte vilja bli uppryckta ur sin fredliga miljö och instoppade i ett led;
2) att de känna än högre motvilja mot att med detta led föras
ut i krig; och
3) att denna motvilja blir störst, om de skola föras utom det
egna landet.
Att detta helt stämmer beträffande den absoluta huvuddelen av
värnpliktiga, som uppfötts i den del av världen, där demokrati
och människovärde hållas högt, må vara sant, men att generalisera så, att det skulle gälla alla värnpliktiga är farligt. Först och
främst har författaren här glömt, att alla folk ej stå på samma
ekonomiska och etiska nivå. Ty, i vissa länder, där befolkningens
huvuddel har mycket låg levnadsstandard medan försvarsmakten
intar en privilegierad undantagsställning, blir militärtjänsten i
fred ett välkommet avbrott i den enskildes fattiga, monotona vardagsliv. Härtill kommer en olikhet i kynne, som för nedskrivaren
av dessa rader en gång framträdde i särskilt skarp relief. Det
1 Kursiveringarna gjorda här.
609

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner