Print Friendly

Upp som en sol och ned som en pannkaka

Av Anders Ydstedt | 20 april 2012

I Tyskland finns regeringsbeslutet om Energiwende med ett nytt energisystem som mål. Oavsett vad man har för syn på omställningen finns anledning att vara orolig för kostnaderna. Det sätt som Tyskland hittills satsat på solceller manar till eftertanke och ger även lärdomar för beslutfattare i andra länder kring hur miljökrav påverkar kostnader. Det skriver Anders Ydstedt.

Vindparken Schneebergerhof
Foto: Armin Kübelbeck. Bilden är tillgänglig under CC BY-SA 3.0

Häromdagen skrev Svenska Dagbladet Näringsliv om den stora energiomställningen – Energiewende som tyska regeringen beslutade om i all hast efter kärnkraftsolyckan i Fukushima förra året. I artikeln beskrivs hur Tyskland ska bygga om energisystemet från kol och kärnkraft till sol och vind på rekordtid. Energibolag och tillverkare av vindkraft ser nya affärsmöjligheter. År 2022 ska det inte längre finnas någon tysk kärnkraft, även om många misstänker att Tyskland kommer att köpa kärnkraft från sina grannländer.

Bara investeringar i ny elproduktion beräknas kosta 200 miljarder euro. Till det kommer investeringar i nya elnät och risk för ökade produktionskostnader. Tyskland har från början ett elsystem baserat på närproduktion av el i regionala monopol vilket ställer krav på omfattande nätförstärkningar för att t.ex. transitera el från vindkraftparker i nordsjön till industriområden i Ruhr och Baden Württemberg. Elsystemet utvecklades från början olika i delstaterna och dessa skillnader bekräftades som monopol av nazisterna i Elektrizitätswirtschaftsgesetz från 1935, ungefär som de svenska lokala fjärrvärmemonopolen. Än idag är detta en anledning till att Tyskland har stora problem att ta tillvara vindkraften. En markör för problemen att ta tillvara vindkraften är att elpriset är negativt ibland.

Oavsett vad man har för syn på Energiewende och om det överhuvudtaget kommer att förverkligas finns anledning att vara orolig för kostnaderna för omställningen. Själv är jag positiv till alla former av kostnadseffektiv elproduktion. Påståendet i reklamen från en svensk aktör om att ”alla vet att vi måste minska elanvändningen” är i grunden fel. Elanvändning gör världen renare, säkrare och bättre.

Tyskland är Sveriges största handelspartner och utvecklingen i Tyskland är därför viktig även för oss i Sverige. Det sätt som Tyskland hittills satsat på solceller manar till eftertanke och ger även lärdomar för beslutfattare i andra länder kring hur miljökrav påverkar kostnader, företagsamhet och FOU.

Tyskland har under flera år framhållits som föregångslandet när det gäller solceller. Så sent som 2010 utpekades de tyska solcellsföretagen som världsledande. Branschorganisationen hävdade att snart skulle solcellsbranschen sysselsätta fler än bilindustrin i Tyskland.

De tyska subventionerna byggde på subventionerade inmatningstariffer för solel. Betalar gör andra elkunder precis som i det svenska systemet med elcertifikat. Den s k EEG-lagstiftningen garanterade en hög prisnivå i 20 år för el från bl a solceller. Lönsamheten i att sätta upp solpaneler på hustak gjorde att investeringarna i solceller ökade kraftigt och med det även kostnaderna för subventionerna. De installationer som gjorts kommer att ge en merkostnad för tyska elkunder på 100 miljarder euro – en ”kostnadstsunami” enligt det ansedda institutet RWI.

Alla aktörer insåg att festen någon gång måste ta slut. Här gällde det att se till att få sålt så många kvadratmeter solceller som möjligt innan politikerna stoppade festen. En konsekvens av denna typ av subvention blev att den hypade solcellsindustrin satte utvecklingsavdelningarna på sparlåga. Der Spiegel konstaterade förra året att de tyska solcellsföretagen bara investerade två till tre procent i FOU, väsentligt mindre än t.ex. verkstadsindustrin.

Läget blev till slut politiskt orimligt och förbundsdagen beslutade om att begränsa subventionerna. Subventionerna skapade ingen ny grön industri utan dödade den tyska solcellsindustrin. Idag har kinesiska företag som Suntech och Yingli tagit över marknaden. Branschen präglas av kris och konkurser. Die Welt kallade solcellssatsningen för ett industripolitiskt fiasko. Marknadsandelen på världsmarknaden för tyska företag har sjunkit från 20 till 6,7 procent. Utvecklingen för kan bara sammanfattas som upp som en sol och ned som en pannkaka. Kvar finns många tyska installationer baserat på dagens teknik. Kostnaden för att ta fram solpaneler har också pressats och detta kommer oss alla till del.

Christian Azar förespråkade nyligen på DN debatt stöd till teknikutveckling, till forskning och för att skapa marknader så att man kan få in industriell kompetens och kapacitet. Han nämnde den tyska satsningen, dock utan att berätta om hur stödet till solceller nu minskas.

Det finns många lärdomar att dra från den tyska solcellssatsningen. Entusiasmen över Energiewende hos tyska företag som SvD näringsliv skriver om bygger på att de kan skicka ökade produktionskostnader vidare till kunderna. Blir elpriset för högt kommer kanske stora elkunder att lämna Tyskland och då blir alla förlorare. Energibranschen har ett behov av att värna företagsklimatet.

Helt klart är att den politiska risken i subventionerad energiproduktion är enorm. I Sverige har vi ett elcertifikatsystem där kunder betalar investeringar i annars olönsam elproduktion vilket driver på investeringar. De som gör investeringar baserat på denna typ av subventioner bör beakta den politiska risken. Blir systemet för framgångsrikt blir det sin egen fiende och risken finns att politikerna avskaffar subventionerna. Räkna med det här också.


Anders Ydstedt är entreprenör, författare och styrelsordförande för Svensk Tidskrift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner