Print Friendly

Universitetsväsendets decentralisering

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

.·.
UNIVERSITETSVÄSENDETS
DECENTRALISERING
DEN soM för femtio år sedan, hösten
1907, började sina akademiska studier i Uppsala, mötte en universitetsvärld av ganska rimlig omfattning. De fixerade akademiska befattningarna voro följande: 63 professurer, 3 laborators-, l observators- och l assistenttjänst, 3lektorat
i främmande språk, l lärartjänst i
kyrkosång och 4 exercitiemästarbefattningar. Antalet docenter uppgick till 65. studentantalet utgjorde
l 821, varav dock mera än 100 personer måste frånräknas, då de icke
vistades i Uppsala eller voro docenter eller andra akademiska lärare
eller biblioteksamanuenser, som
kvarstodo i nationerna. störst var
Stockholms nation med 319 medlemmar, närmast följd av östgöta
med 215 och Norrlands med 212.
Trots dessa ingalunda höga siffror var Uppsala universitet ifråga
om antalet såväl lärare som elever
långt överlägset Lunds universitet
och ännu mycket mera stockholrus
och Göteborgs högskolor. I Lund
var antalet fixerade lärartjänster:
50 professurer, l laborators- och l
observatorstjänst, 3 lektorat i främmande språk och 3 exercitiemästarAv professor BIRGER NERMAN
befattningar. Docenternas antal var
39. studentantalet belöpte sig till
895, alltså icke hälften mot det i
Uppsala; även här måste av samma
skäl som för Uppsala studentkår
vissa avdrag göras. Av nationerna
voro de tre största Malmö, Göteborgs och Helsingborgs – Landskrona med resp. 132, 131 och 121
medlemmar. Vad Stockholms och
Göteborgs högskolor beträffar, räcker det att nämna, att vid ingendera
av dem lärarantalet uppgick till
hälften mot det i Lund; de studerandes antal var blott 308, resp. 119.
I fråga om Stockholm får man
emellertid komma ihåg, att det i
Karolinska Institutet ägde en särskild medicinsk högskola.
Det gick i Uppsala för femtio år
sedan ganska lätt att få en överblick över lärarpersonalen; det tog
icke så lång tid, innan man lärde
sig känna igen de flesta av de akademiska lärarna. Och även bland
studenterna lärde man sig ganska
snart att känna igen de mest framträdande; på sin egen nation, även
om den var så stor som östgöta,
blev man snart bekant med de
flesta.
Den som nu kommer till Uppsala
möts av en enormt utökad universitetsvärld. Detta gäller dock icke
professorernas antal. Antalet professurer uppgår i Uppsala höstterminen 1957 till 94, alltså en ökning
på femtio är med endast 31. Jämfö-
relsevis mera ha de andra fixerade
befattningarna ökats och bestå innevarande höst av 11 laborators-, 2
observators-, 4 prosektors-, 3 preceptors- och l direktorstjänst, 20
lektorat, huvudsakligen i främmande språk (några av lektorerna
samtidigt docenter), l lärartjänst i
kyrkosång och 5 exercitiemästarbefattningar. I mycket hög grad har
antalet docenter vuxit; det utgör
hösten 1957 255, alltså på femtio år
en ökning med 190 eller bortåt en
fyrdubbling av antalet. Men därtill
kommer, att man utökat lärarpersonalen med en hel del lärare av
olika slag, huvudsakligen mindre
fast förordnade; detta antal, som
är svåröverskådligt, understiger
icke 75. ökningen i studentantalet
är oerhörd. Enligt höstterminens
katalog uppgår det till 7 301, varav
dock av enahanda skäl som beträffande studentantalet hösten 1907
ett visst avdrag måste göras. Den
största nationen är sedan länge
Norrlands med höstterminen 1957
l 557 medlemmar, närmast följd av
Västmanland-Dala med 938 och
Värmlands med 717.
Vad Lunds universitet beträffar,
är ökningen både i fråga om lärare
och studenter procentuellt ännu
större. Även här har den minsta ök- 571
ningen fallit på professurerna, vilkas antal höstterminen 1957 utgör
90 mot 50 höstterminen 1907. Laboratorstjänsterna ha blivit 17, varemot fortfarande l observatorstjänst, men vidare är att anteckna
4 prosektorsbefattningar och 3
andra medicinska befattningar, 3
preceptorstjänster, 21 lektorat, huvudsakligen i främmande språk
(några av innehavarna samtidigt
docenter) och 4 exercitiemästarbefattningar. Antalet docenter har stigit till 222 (en docent samtidigt laborator), en ökning på femtio år
med 183, dvs. bortåt sexdubbling.
Därtill kommer som i Uppsala en
hel del lärare av olika slag, huvudsakligen mindre fast förordnade; av
sådana finnas över 50. studentantalet utgör höstterminen 1957 5 399
mot 895 höstterminen 1907, alltså
mera än en sexdubbling. (över fördelningen på de olika nationerna
ges ingen översikt i universitetskatalogen höstterminen 1957.) Även
för stockholros och Göteborgs högskolor har lärarantalet flerdubblats.
Och särskilt vid stockholros Högskola har ökningen i studentantalet
varit oerhörd. Medan det under
höstterminen 1907, som nämnt, utgjorde 308, var det våren 1957
4 489. I Göteborg hade det hösten
1957 gått upp till l 954 mot 119 hösten 1907.
Det säger sig självt, att den stora
ansvällningen av studenter i Uppsala och Lund måste komma universitetsvärlden i dessa städer att
känna sig mindre enhetlig; vid
572
Stockholms Högskola har man väl
aldrig känt en riktig enhet. Nationslivet kan inte gärna spela samma
roll som tidigare, i varje fall inte i
de stora nationerna; för bortåt eller
över l 000 personer går det inte så
lätt att känna samhörigheten. Det
har också betygats, att många studenter, som bo i periferiska delar av
det till ytan starkt utbredda Uppsala, nästan aldrig besöka sin nation. Men framför allt: den oerhörda ökningen i studentantalet
inom de flesta ämnen gör det omöjligt för lärarna att tillräckligt lära
känna sina elever. Särskilt få professorerna ofta endast obetydlig
kontakt med sina lärjungar; större
delen av övningar och annan direkt
undervisning måste överlåtas på docenter och andra lärare. Ofta har
professorn inte haft med lärjungen
att göra förrän i examen; icke sällan förrättas även sådan av annan
lärare än denne.
De stora universiteten och högskolorna ha alltså uppenbara nackdelar. Helt kunna dessa naturligtvis
icke undvikas; en huvudstad med
universitet kommer alltid att draga
till sig ett mycket stort antal studenter. Men i någon mån kunna
nackdelarna hävas genom universitetsväsendets decentralisering.
Att ett land som Sverige på bortåt
7,5 millioner innevånare och med
dess stora utsträckning har 4 universitet jämte ett antal specialhögskolor är icke märkvärdigt. Snarare
är det anmärkningsvärt, att antalet
icke är större. Och det är att märka,
att vi icke erhållit något nytt på ca
70 år. Stockholms Högskola tillkom 1878 som en matematisk-naturvetenskaplig fakultet, den fick
1907 en stats- och rättsvetenskaplig
sådan och har i våra dagar erhållit
en humanistisk (ett embryo därtill
fanns tidigare). Göteborgs Högskola
startade 1891 som en humanistisk
fakultet och har 1954 genom tillkomsten av en medicinsk gjorts till
ett universitet. Om Sverige omkring
år 1890 med ett innevånareantal av
mindre än 5 millioner kunde hålla
sig med 4 universitet eller högskolor, borde nutidens Sverige med
bortåt 7,5 millioner kunna utöka
antalet. Det är icke nödvändigt
med fullständiga universitet. Det
kan räcka på sina håll med ett par
fakulteter, allt efter behovet och
den geografiska lämpligheten.
Att Norrland skall ha ett universitet har alltid synts mig självklart;
det är dock alldeles orimligt, att en
så stor och viktig landsända skall
sakna ett sådant. Landet erbjuder
betydande möjligheter för vissa
forskningsgrenar. Så för många naturvetenskapliga ämnen som kemi
(t. ex. träkemi), geologi, geografi,
botanik, växtbiologi, zoologi m. m.
Likaså för vissa humanistiska, t. ex.
nordiska språk, nordisk folklivsforskning, historia, finsk-ugrisk
språkforskning m. m. En naturvetenskaplig och en humanistisk fakultet böra ingå i ett norrländskt
universitet. Men givetvis behöver
man inte ha professurer i t. ex. semitiska språk, sanskrit med järnförande indoeuropeisk språkforskning eller egyptologi. Man får dock
icke alltför mycket begränsa ämnesvalet, då forskningen endast utgör den ena av ett universitets huvuduppgifter, medan utbildningen
av ämbetsmän är den andra. Det är
därför självklart, att sådana ämnen
som inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten t. ex. matematik, fysik, inom den humanistiska engelska, romanska språk
och tyska, latin och grekiska, litteraturhistoria, statskunskap måste
vara företrädda. Att en medicinsk
fakultet skall finnas vid ett norrländskt universitet är vidare naturligt; för en sådan finns ju också
material i det stora Norrland. Huruvida ett Norrlandsuniversitet bör
äga en juridisk fakultet, vågar jag
icke bedöma; jag känner icke, om
vårt lands hittillsvarande tre fakulteter äro tillräckliga. Däremot synes ingen ny teologisk fakultet vara
nödvändig, varken där eller annorstädes.
Man har uttalat fruktan för att
ett norrländskt universitet icke
skulle dra till sig lärjungar i tillräckligt antal; de norrländska studenterna själva skulle föredraga att
studera i t. ex. Uppsala eller Stockholm. Men därom vet man ingenting. Med de stora svårigheterna att
erhålla bostad i Uppsala och Stockholm är det väl sannolikt, att
många skulle föredraga en norrländsk stad. Det mindre avståndet
till hemmet skulle väl också i
många fall väga tungt för att för- 573
lägga studierna till Norrland. Och
i icke få fall skulle väl intresset
för Norrlandsproblemen stimulera
Norrlands studenter till att förlägga
studierna till ett norrländskt universitet. Flera akademiska lärare
med Norrlandsforskning som specialitet skulle väl gärna tillbringa
ett antal år vid ett norrländskt universitet, och en och annan skulle
kanske känna det skönt med låt
oss säga en fjärdedel eller en tredjedel så många elever som i Uppsala
eller Stockholm.
Ett Norrlandsuniversitet med ett
tusental studenter skulle betyda en
god avlastning för främst Uppsala
och Stockholm. Men alldeles frånsett detta skulle ett universitet i
Norrland betyda en avsevärd kulturell höjning för denna viktiga huvuddel av vårt land.
Tvivelsutan är också ett Norrlandsuniversitet på framväxt. Med
beundransvärd målmedvetenhet och
klarsyn har Umeå tagit upp universitetstanken och kommer säkerligen att realisera den inom icke allt
för många år.
Men ännu en stad borde ha förutsättningar att skapa ett universitet, ehuru av begränsad omfattning. Det är Linköping.
Redan 1928 föreslog jag i en artikel i Svensk Tidskrift upprättandet av vad jag kallade »Linköpings
Akademi». J ag framhöll däri, att
Östergötland, som sedan gammalt
intagit ett av de främsta rummen
inom svenskt kulturliv och som
ständigt kunnat inregistrera nya

574
förnämliga upptäckter och forskningsresultat på kulturhistoriens
område – man behöver ju bara
nämna namnen Alvastra och Vadstena – icke borde sakna en central
för forskning i hithörande vetenskaper. Linköping har i Östergötlands och Linköpings stads Museum ett av vårt lands mest betydande kulturhistoriska provinsmuseer, bl. a. rymmande en av landets
största samlingar av målningar, det
äger i Stifts- och Landsbiblioteket
ett bibliotek, bl. a. rikt på handskrifter av historisk och litteraturhistorisk art, som till storleken är
det fjärde vetenskapliga i riket,
blott överträffat av dem i Stockholm, Uppsala och Lund. Landsarkivet i Vadstena, vars rayon även
omfattar Småland och öland, är ett
av vårt lands allra förnämsta. Den
naturliga platsen för en östgötsk
forskningscentral är, framhöll jag,
givetvis Linköping med dess museum och bibliotek; planer ha ju
även varit uppe att flytta landsarkivet till Linköping. Ur dessa vetenskapliga institutioner, främst
museet, menade jag, att en Linkö-
pings akademi kunde växa fram.
Museet borde få särskilda föreståndare för avdelningarna arkeologi,
allmogekultur och konst. Föreståndarna skulle ha en viss föreläsningsskyldighet. Så smamngom
borde deras befattningar göras till
professurer i nordisk och jämfö-
rande fornkunskap, nordisk och
jämförande folklivsforskning och
konsthistoria, fortfarande med begränsad föreläsningsskyldighet En
del av de östgötska dialekt- och
ortsnamnssamlingarna borde sammanföras till ett arkiv eller institut,
knutet till museet, och ur föreståndarskapet härför borde en professur
i nordiska språk kunna växa ut.
Man borde så gå vidare och upprätta professurer i historia, litteraturhistoria och geografi, varmed
man finge möjlighet att utbilda
även blivande lärare. Undervisningen i de två förstnämnda ämnena borde förläggas till stiftsbiblioteket, i det senare till museet.
Där kunde även kansliet inrymmas.
Mitt förslag väckte genklang på
flera håll. Det fann en entusiastisk
anhängare i f. statsrådet och envoyen David Bergström, själv östgöte. På hans initiativ sammanträdde i april 1933 i Linköping
jämte honom landshövding Karl
Tiselius, biskop Erik Aurelius, kapten Henric Westman, stiftsbibliotekarien Nils Gobom, dåvarande amanuensen, sedermera landsantikvarien Bengt Cnattingius och undertecknad. Man enades om önskvärdheten av en utveckling efter i stort
de linjer jag uppdragit i min artikel. I första hand borde sålunda ett
institut för svensk, speciellt östgötsk hembygdsforskning skapas,
ett institut, som färdigbildat skulle
omfatta de ovannämnda sju ämnena, historia med tillägg av kyrkohistoria, geografi med tillägg av
geologi. Icke endast de tre representanterna för de kulturhistoriska
ämnena, vilka tjänstemän man
fann önskvärda för museet, borde
föreläsa i sina respektive ämnen,
man borde även från början få de
övriga ämnena företrädda vid institutet genom att uppdraga åt stiftsbibliotekarien och lärare vid läroverket och seminariet att föreläsa
i dem. En vetenskaplig publikationsserie borde upprättas. Ur
denna begynnelse kunde så små-
ningom ett akademiskt lärosäte
med fasta lärostolar i de berörda
änmena växa fram, i fråga om de
tre förstnämnda förenade med föreståndarskap för resp. avdelningar
inom museet.
Envoyen Bergström pekade på en
eventuell möjlighet att erhålla en
donation för ifrågavarande ändamål, en möjlighet, som senare prö-
vades, men tyvärr icke ledde till
resultat.
Då för fil. mag.-examen i historia
från och med 1957 även fordras betyg i statskunskap, borde undervisningen i historia även kompletteras med preliminär sådan i sistnämnda ämne.
Med hänsyn till den oerhört
ökade tillströmningen av studerande i de centrala moderna språ-
ken vid våra universitet och högskolor anser jag numera, att det
vore önskvärt, att ett lärosäte i Linköping även hade ämnena engelska,
romanska språk och tyska före- 575
trädda, och då de klassiska språken,
både då det gäller forskning och lä-
rarkompetens, lämpa sig för att
kombineras med flera av de ovannämnda ämnena, borde en professur
däri, med undervisning både i latin
och grekiska, eftersträvas. Kanske
borde så småningom även ämnena
botanik och zoologi, lämpliga för
kombination med geografi och geologi och även de med förankring i
hembygden, upprättas. Med dessa
skulle sammanlagt 16 ämnen (exclusive kyrkohistoria) vara företrädda vid Linköpings Akademi.
En sådan humanistisk fakultet i
Linköping, utökad med några naturvetenskapliga ämnen, borde
kunna betyda en icke oväsentlig avlastning för våra nuvarande lärosäten.
Utan tvekan skulle vårt land ha
råd att upprätta både ett till fakultetsomfattningen begränsat universitet i Umeå och en liten huvudsakligen humanistisk akademi i Linköping. staten borde givetvis ställa
medel till förfogande, och landsting
och kommunala myndigheter borde
kunna bevilja bidrag. Även statens
lotterimedel torde kunna anlitas,
och donationer få icke anses uteslutna. Det gäller dock summor,
som äro helt obetydliga i förhållande till vårt lands utgifter av offentlig art.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism