Print Friendly

Universitetsreformen och åttonde huvudtiteln

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UNIVERSITETSREFORMEN OCH
ÅTTONDE HUVUDTITELN
DEN sTORA universitetsreformen
har nu fortskridit under åtskilliga
år och dess resultat bli alltmera
gripbara. En mycket stark intensifiering av den elementära undervisningen har skett inom de fakulteter, där de fria studierna tidigare
dominerade. Till följd härav och
tack vare den nyinförda s. k. automatiken har antalet lärartjänster
mycket starkt ökat på det lägre planet: universitetslektorat samt assistent- och amanuensbefattningar ha
tillkommit snart sagt på löpande
band. På det högre planet ha talrika förtjänta medicinare och nasurvetenskapsmän befordrats till
1yinrättade fasta eller personliga
)rofessurer och laboratorstjänster.
~tipendierna för högre studier ha
;tarkt utökats. Vad som anses
tterstå, tycks egentligen vara att
‘ör själva den administrativa orgatisationens del draga konsekven- :erna av denna utveckling. En riktmnkt därvidlag uppges vara att
örvandla kanslern från universiteens förtroendeman till de politiska
nakthavarnas och departements- >ersonalens.
Mycket, kanske det mesta, av vad
Av professor TORVALD HÖJER
som sålunda hittills skett, är otvivelaktigt av godo och länder statsrådet Edenman till stor heder. Det
kan inte förnekas, att de fria fakulteternas tidigare studiegång var behäftad med mycket allvarliga svagheter, att den lägre lärarpersonalen
var alldeles otillräcklig eller att den
medicinska och naturvetenskapliga
forskningen behövde en stark tillförsel av pengar och tjänster, om
Sverige ej skulle allvarligt sacka
efter i den internationella vetenskapliga utvecklingen. Trots detta
torde på många håll kritiken mot
vissa drag i det nya systemet snarast ha tilltagit, allteftersom verkningarna och karaktären av förändringen kommit att framstå klarare.
Åtskilliga befara i själva verket en
betänklig snedvridning av vårt akademiska liv, om inte korrigerande
åtgärder bli vidtagna i tid.
Det är, förefaller det, framför allt
tre förhållanden, som framkallat
tilltagande kritik och oro. Ett är
överhandtagandet inom åtskilliga
ämnen av en elementär och osjälvständig undervisning av, populärt
uttryckt, ren korvstoppningstyp.
Ett annat är försummandet att in- 214
rätta ett rimligt antal tjänster på
de högsta nivåerna inom vissa fakulteter. Ett tredje slutligen, som
direkt sammanhänger med det sist
nämnda, är den allt tydligare tendensen att tillbakasätta humanistisk forskning och högre undervisning i jämförelse med natur- och
samhällsvetenskaperna.
Beträffande det förstnämnda
missförhållandet förefalla fakta
ganska klara. Det kan inte vara nå-
gon tvekan om att det äldre systemet på ett ofta alldeles fatalt sätt
åtminstone inom många humanistiska ämnen lämnade studenterna
utan nödig handledning vid iniä-
randet av själva studiekurserna och
att man alldeles särskilt förbisåg de
i många fall mycket allvarliga svå-
righeterna vid övergången från
gymnasiets bundna studieform till
universitetets fria. Den undervisning, som gavs, var alltför ofta endast lämpad för långt mera försigkomna ämnessvenner – som rätt
sällan besökte den. Reaktionen mot
dessa missförhållanden har emellertid nu i många fall gått alldeles
för långt. Man försöker täcka hela
eller nästan hela studiekursen för
två betyg i ämbetsexamen med elementär undervisning. Men då man
samtidigt dels måste benhårt hålla
på den för åtskilliga ämnen ganska
absurda normen ))två betyg på två
terminen, dels är bunden av den av
statsmakterna stipulerade, alldeles
för snävt beräknade kostnadsramen
pr student, blir konsekvensen, att
det antal undervisningstimmar, som
,
befogenhet att undervisa på gymnasiet. Kostnadsramen pr student
måste vidgas, så att antalet undervisningstimmar kan bringas i något
så när rimlig relation till det stoff,
som skall behandlas. Åtminstone i
några ämnen borde man kunna avstå från att täcka hela studiekursen
med undervisning och inskränka
den elementära kursverksamheten
till att dels ge en effektiv hjälp med
initialsvårigheterna i ämnet, dels
behandla de svårare ämnesdelar
som kunna förmodas vara särskilt
besvärliga vid fria studier. Om en
rimlig nivå skall kunna upprätthållas, måste man också acceptera
nödvändigheten av att kugga ut de
svagaste och mer än nu sker lämpa
undervisningen efter de övrigas
förutsättningar och intressen.
Fakta ligga klara även i fråga om
den andra klagopunkten. Som redan sagts, har ett mycket stort antal lägre tjänster upprättats i såväl
den humanistiska som den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Medan antalet professurer och
laboraturer på medicinskt och naturvetenskapligt håll är i snabbt
och ständigt stigande, har däremot
ingenting eller nästan ingenting
motsvarande gjorts beträffande de
egentliga vetenskapliga tjänsterna
vid våra humanistiska och teologiska fakulteter. Tag såsom exempel docenturerna i årets statsverksproposition. I Uppsala hade kanslern under direkt hänvisning till
universitetsutredningens förslag begärt tio sådana tjänster för de båda
16 – 61164 074 Svensk Tidskrift H. 4 1961
215
humanistiska sektionerna, i Lund
tre, i Stockholm tio och i Göteborg
sex. Av detta har i budgeten godtagits en, säger och skriver en, docentur vid vartdera universitetet, i
samtliga fyra fall med företräde för
de samhällsvetenskapliga ämnena.
Det bör då märkas, att denna sistnämnda, av våra styrande gärna och
ymnigt ihågkomna, något godtyckligt avgränsade ämnesgrupp i
varje fall i Stockholm sällan varit i
stånd att besätta de docenturer,
som den redan förfogar över. övriga humanistdocenter i huvudstaden ha i själva verket hittills i ej
ringa utsträckning levat på smulorna från den rike samhällsvetenskapsmannens bord. Den enda nya
docenturen går likväl inte till den
stora ämnesgrupp, där brist föreligger, utan till den, som ej ännu
har lyckats fylla den redan förefintliga organisationen.
Av de många önskemål om nya
professurer inom de humanistiska
fakulteterna, som universiteten senast framfört, hade kanslern förordat inalles femton. Av dessa accepterade departementet en, nämligen den sedan länge aktuella delningen av geografiprofessuren i
Göteborg. Även i detta fall är givmildheten alltså helt begränsad till
samhällsvetenskaperna. Förhållandet är så mycket märkligare, som
flera av de åter avvisade professurerna redan sedan länge äro i princip beslutade av statsmakterna och
väl kompetenta aspiranter till dem
notoriskt finnas. Andra åter äro
216
tjänster, som osökt infoga sig i
linje med statsmakternas egna proklamerade önskemål om att differentiera humanistutbildningen, så
att den i f:t:amtiden mindre ensidigt
skulle vara inriktad på läroverkens behov. Man behöver blott erinra om de äskade tjänsterna i
modern politisk och social historia (principbeslutad av riksdagen
1947), i franska språket och litteraturen (principbeslutad 1947), i
fonetik (principbeslutad 1947), i
historia i Göteborg (där ämnet nu
har blott en professur), i iberoromanska språk.
Universitetsreformen liksom skolreformen innebär i flera avseenden
ett närmande till amerikanska förhållanden inom undervisningsvä-
sendet. Men när det blir fråga om
de högre lärartjänsterna vid de
humanistiska fakulteterna, lämnar
man likväl denna annars så livligt
uppskattade pedagogiska förebild
helt åsido. I Amerika är det vid
ett universitet med något anseende
självklart, att vart och ett av de
stora humanistiska ämnena skall
vara företrätt med ett avsevärt antal parallella professurer, var och
en i realiteten gärna representerande sin specialitet. Om man igen
tager historien som exempel, brukar detta ämne i regel vid de ansedda lärosätena i USA ha nära
ett tiotal professorer. I Sverige har
samma ämne – som när det gäller
antalet professurer ändå hör till de
mera gynnade bland de humanistiska:! – två ordinarie lärostolar
vid vart universitet utom i Göteborg, där det som nyss sagts alltjämt bara finns en. Därtill kan så
vid varje universitet läggas en särskild lärostol i ekonomisk historia.
Men med detta undantag har man
avstått från varje tanke på den specialisering inom det väldiga ämnesområdet, som i våra dagar borde
vara självskriven. Jämför ett så-
dant ämne som kemien, vilken med
all rätt håller på att utveckla sig till
en egen om inte fakultet så dock
sektion! Eller nationalekonomien
med enbart vid Stockholms universitet ej mindre än fem professurer
under skilda beteckningar – för
ett antallicentiander och doktorander, vilket i jämförelse med en del
humanistiska ämnen knappast ter
sig alltför svindlande!
Med det nu sagda äro vi redan
inne på missgynnandet av humaniora i jämförelse med naturvetenskap, teknik och samhällsvetenskap. I sak har detta missgynnande
mycket länge varit ett faktum i
Sverige. Arets statsverksproposition
synes emellertid antyda, att det numera kan bli fråga om ett missgynnande även i princip. Det heter
nämligen, att »såvitt gäller framförda äskanden om kvalitetsförbättringar i olika hänseenden på
detta område, angelägenheten av en
balanserad utveckling på utbildningsområdet nödvändiggjort, att
jag endast ansett mig kunna tillstyrka ett begränsat urval av de
framförda förslagen». Talet är nå-
got dunkelt. Sammanställt med det

faktiska resultatet av ~urvaleb synes det likväl närmast ge vid handen, att höga vederbörande tänka
sig att kunna effektivt begränsa
den framtida tillströmningen av
humanister genom att missgynna
de humanister, som redan finnas.
De sakligt berättigade önskemålen
om bättre möjligheter till differentiering i undervisningen, den högre
som den lägre, av det stora antal
humanister, som man under alla
omständigheter har att räkna med,
måste väl ändå bedömas alldeles
oberoende av frågan om huruvida
en fortsatt ökning av humanistantalet skall anses vara önskvärd
eller ej.
I detta sammanhang må det anmärkas, att det är besynnerligt
svårt att få några uppgifter om i
vilken utsträckning de stigande
humanistsiffror, som årligen framkalla så mycken oro, hänföra sig
till humanister i egentlig mening
och inte till de omhuldade samhällsvetenskaperna. Det är mycket
möjligt, att förhållandena växla lokalt. I Stockholm får man i alla
händelser snarast det intrycket, att
de egentliga humanistiska kärnämnena under de två sista åren stagnerat eller i några fall t. o. m. visa
en viss tillbakagång, medan däremot tillväxten i den »humanistiska fakulteten» numera så gott
217
som uteslutande faller på de samhällsvetenskapliga ämnena. Man
undrar i detta sammanhang, om
höga vederbörande verkligen ha nå-
gon alldeles klar uppfattning om
vilket framtida behov av utbildad
personal inom somliga av dessa
sistnämnda som verkligen föreligger, om frågan ses realistiskt och
inte endast betraktas med hänsyn
till önskemålen från de mycket
energiska, stridbara och i dagspressen väl företrädda samhällsvetenskapliga intressesammanslutningarna. Man ställer sig i detta sammanhang kanske något undrande,
särskilt inför de väldiga mängder
av sociologer, som f. n. utbildas.
En alldeles särskild prägel har
behandlingen i årets åttonde huvudtitel av de båda teologiska fakulteternas särdeles modesta och övertygande petita. Det enda, som där
överhuvudtaget bifalles, är att i så-
väl Uppsala som Lund en andre
amanuens förvandlas till en förste
amanuens! Det torde dess bättre
vara mycket sällan som de svenska
statsmakterna behandla underordnade myndigheters i laga ordning
granskade och tillstyrkta äskanden
så nonchalant, när dessa äro av så
föga kostnadskrävande natur som
de teologiska fakulteternas här avsedda.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner