Print Friendly

Universitetens frihet

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

114
UNIVERSITETENS FRIHET
Det ligger åtskillig ironi i det faktum att samtidigt som man inom
den allmänna opinionen alltmer accepterar tanken att den starkaste
drivkraften till framsteg i ett samhälle är den fria forskningen, samtidigt försöker vår socialdemokratiska regering låsa in forskningen
och forskarna i ett byråkratiserat
system. Forskarna – samhällets
verkliga revolutionärer – skall dirigeras av politiska teknokrater. På
denna liksom så många andra
punkter framstår solnedgångstimmans svenska socialdemokrati som
reaktionär.
I och för sig är detta inte förvånande. Det är ett välbekant fenomen att när en politisk regim lutar mot sitt fall grips makthavarna av blindhet. De driver obekymrat, nästan i ursinne, en politik,
som avslöjar deras oförmåga att
fatta de aktuella samhällsfrågornas
verkliga innebörd – och bidrager
därmed själva till att påskynda sin
politiska undergång.
Vad som däremot är verkligt förvånande är att en tidning med så
hedersamma traditioner i kampen
för frihetsideerna som Dagens Nyheter, tagit parti för byråkratiseringen av universitetsorganisationen och därmed realiter mot universitetens frihet. Detta ställningstagande har till på köpet skett i
polemik mot en så framstående liberal personlighet som Uppsala universitets rektor Torgny Segerstedt.
Mot bakgrund av det politiska avskedandet av Clark Kerr, rektorn
för Berkeleyuniversitetet i Kalifornien, hade hr Segerstedt uttryckt
sin oro för universitetens ställning
i Sverige. Han erinrade bl. a. om
förslaget för några år sedan att universiteten skulle styras av generaldirektörer utsedda över de akademiska församlingarnas huvud. Han
uttalade vidare sin oro över generaldirektören Ragnar Woxens förslag att den nya högskolan i Linköping skall ha en akademidirektör i spetsen, som skall planera och
samordna forskningen på orten.
Under rubriken ”professorsoro” fö-
reläste Dagens Nyheter för hr Segerstedt över den akademiska frihetens grundproblem. Tidningen
framhöll: ”Enligt hr Segerstedt ligger garantierna för vetenskapens
frihet i dag i det mått av självstyrelse som de akademiska instanserna har medgetts. Om vissa befogenheter flyttas över från exempelvis
en fakultet till en av regeringen utsedd administratör så skulle detta
betyda ett hot mot den akademiska
friheten.
Detta tror vi är en fundamental
missuppfattning. Den akademiska
friheten är en del av den allmänna medborgerliga friheten, och den
enda garantin för dess upprätthållande ligger i vårt demokratiska
samhällsskick … Om det samhälle
där universiteten verkar inte erkänner tankens och forskningens frihet, är det en illusion att tro att
dessa värden skall kunna överleva
inom ett akademiskt reservat.”
Till detta djupsinne är naturligtvis bara att genmäla att även tryckfriheten garanteras ytterst av vårt
demokratiska samhällsskick. Men
det hindrar inte att tryckfrihetsförordningen anses vara en nödvändig
institutionell garanti för att tryckfriheten skall fungera i praktiken.
När Bertil Ohlin några dagar senare trädde fram i Dagens Nyheter
med en argumentation, som innebar en vidareutveckling av hr Segerstedts synpunkter, avsnästes
han på tidningens ledarspalt. D.N.
upplyste hr Ohlin om att denne inte
förstod frågan. D.N. förklarade det
verkliga problemläget genom att
göra en distinktion som ”hr Ohlin
underlåter”. Grundforskningen borde vara fri; det vore viktigt ”att det
finns någon sektor av forskningen,
som inte vägleds av något annat än
vetenskaplig nyfikenhet”. Vad den
målinriktade forskningen beträffar
behövde visst inte ”en forskning
som är initierad från politiskt el- 115
ler annat håll (”dirigerad”) medföra vad hr Ohlin kallade ”dirigering av forskarna”. Ty, säger D.N:
”Även om vi inte hade någon grundforskning alls, utan endast beställd
forskning, så skulle den enskilde
vetenskapsmannen kunna ha en betydande valfrihet. Ju större områ-
den som forskningen sträcker sig
över, desto större chans har han att
hitta något projekt, som passar
hans intressen”. D.N. vidhöll att
universitetets förvaltning bör reformeras mer än som skedde för tre år
sedan, och mycket mera forskning
bör initieras av olika samhällsorgan.
Distinktionen ligger tydligen i orden ”initierad” resp. ”dirigerad”
från politiskt håll. ”Initierad” skulle då ha den mera oskyldiga betydelsen att samhället tager initiativ
till forskningen medan ”dirigerad”
innehärd styrd och kontrollerad.
Den initierade forskningen behöver
inte vara något hot mot forskarens
frihet; han kan inom vida områden
välja vad som passar just honom.
Dagens Nyheter försöker uppenbarligen komma ifrån problemets
kärna genom en innehållslös begreppsdistinktion. Även om det är
fråga om målforskning inriktad på
praktiska resultat är forskarens frihet både att välja uppgift och att
fullfölja den efter sitt eget huvud
avgörande för effektiviteten i resultat. Denna frihet måste å andra sidan balanseras mot kraven på huvudinriktning och samordning,
man kan då inte undgå ett visst
116
mått av kontinuerlig styrning och
kontroll, alltså dirigering. Frågan
är bara, vilka som skall lösa de
svåra praktiska avvägningsproblem, som här uppkommer, s. k.
universitetsadministratörer eller
forskarna själva. Professorer åtnjuter ett måhända något oförtjänt
rykte som dåliga administratörer,
men en fördel har de. De är utbildade forskare, de vet vad saken gäller. Bl. a. vet de att forskning har
mycket mera likhet med konstnärlig skapande verksamhet än med
förvaltning eller produktion av varor. Forskare drivs alltid, om de är
värda något, av en abnorm nyfikenhet; de är ofta minst lika känsliga att handskas med som musiker
eller skådespelare. Får de inte göra
vad de vill och som de vill kanske
de går sin väg – rentav till utlandet!
Det mest olyckliga i regeringspolitiken (och Dagens Nyheters inställning) är att man skapar en
onödig motsättning mellan forskarna och den statliga administrationen genom att tvinga på universiteten mera hjälp än de behöver av
välmenande byråchefer och byrå-
sekreterare. Värt universitets- och
högskoleväsen upplever just nu en
reformperiod präglad av teknokratisk centralism, som innebär ett allvarligt hot mot universitetens frihet och därmed mot forskningens
effektivitet. I ecklesiastikdepartementets politik avtecknar sig allt
tydligare som framtidsideal en hr
Löwbeer som styresman för ett
vart universitet, dämera med status av filialer till en ecklesiastikdeparlamentets universitetsbyrä.
Universitetens frihet är inte ett
självändamål. Den är inte ens ett
påfund av ansvarslösa, opraktiska
och lata professorer. Den är den
säkraste institutionella garantin –
så långt sådana kan skapas i en ond
värld – för kulturlivets blomstring
och forskningens effektivitet. Det
samhälle som bryter ned denna frihet föröder sin kraft till förnyelse
och tillväxt.

bt~ l<AR\IN \1Å~t ro~\?-
r—–””-.
HÅ~~RJU ~tl\n~ !!
, TV-producenter emellan

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner